63 Lynar-Lynchlag vid Bridge waterkanalen. 4,707 inv. (1901). Latinskola. Lädertillverkning. J- F- N. Lynar, Rochus Friedrich, grefve z u L., dansk diplomat af tysk adlig ätt, f. 1708 på fäderneslottet Liibbenau i Nieder-Lausitz, d. där 1781, gick 1733 i dansk tjänst och blef 1735 envoyé i Stockholm, där han understödde Arvid Horns fredliga politik och därför 1740 undanträngdes genom franskt inflytande. Han sträfvade uppriktigt för godt samförstånd med Sverige, men trodde ej på möjligheten af en nordisk union. Han var 1743-49 regeringspresident i Holstein, blef under tiden (1746) geheinieråd och medverkade 1749 till "mageskiftetraktaten" med svenska arf-prinsen (sedermera konung) Adolf Fredrik. S. å. sändes L. till Petersburg för att utverka liknande1 traktat med 'den ryske tronföljaren (sedermera kejsar) Peter III, hvilket dock ej lyckades; han förspillde därjämte sina utsikter att bli dansk utrikesminister, såsom 1750 var påtänkt. 1752 återkallades han och blef ståthållare i Oldenburg (till 1765); som sådan lyckades han 1757 åstadkomma vapenstillestånd mellan franska och engelska trupper efter slaget vid Hastenbeck. 1768 ärfde L. Liibbenau och drog sig tillbaka dit. Trots hans framstående begåfning blef i själfva verket frukten af hans verksamhet ej stor. Efter L:s död utgåfvos hans Staatsschriften (2 bd, 1793-97). E. Ebg. Ly'nceus. Se L y n k e u s. Lynch Lli/ni]j Anne Charlotte. Se Bott a 2. Lyncha [-ʃa], utöfva lynchlagen (se d. o.; vanligen om en uppretad folkmassa), döda på färsk gärning utan inväntande af laga rannsakning, dom eller exekution. Lynchburg [li'njbög], stad i nordamerikanska staten Virginia, vid James river. 29,494 inv. (1910). Stor skoindustri samt tobaksodling. I närheten järn- och stenkolsgrufvor. (J. F- ^T.) Lynchlag [li'nʃ-; sv. utt. lynʃ-], eng. lynch law, benämning på ett slags i Nord-Amerika förekommande, egenmäktig rättskipning, hvarigenom straff omedelbart utkräfvas af en (verklig eller förmodad) förbrytare i mer eller mindre ordnade former utan laga rannsakning och dom. Upphofvet till denna benämning låter sig icke med säkerhet konstatera. Enligt den pålitligaste traditionen har förfarandet fått sitt namn efter öfverste Charles Lynch (d. 1796), tillhörig en farmarsläkt i västra Virginia, hvilken organiserade en frivillig sammanslutning till bekämpande af den laglöshet, som under befrielsekriget därstädes gripit omkring sig. För brott misstänkta grepos och ställdes inför en domstol bestående af honom och hans närmaste grannar, och de, som befunnes skyldiga, bundos vid ett träd på hans gård och piskades. Dylika organisationer för själftagen rättskipning ha emellertid förekommit redan tidigare i de osäkra gränsdistrikten; och hvarför denna anordning kommit att anknytas till Lynchs namn är okändt. Historiskt kan emellertid påvisas, att benämningen omkr. 1820 förekommit i Virginia, hvarifrån den sedan småningom vunnit spridning inom Unionens hela område. I denna äldsta tid förstods därmed en metod att upprätthålla lag och ordning genom att i en själftagen rättskipnings former piska upp vissa mer eller mindre farliga förbrytare, särskildt kreaturstjufvar och röfvare, ofta med föreläggande för dem att därpå lämna orten. I sådan form förekom lynchlagens användning företrädesvis i gränsdistrikten och spred sig med kolonisationens fortgång öfver hela den amerikanska västern. Mot midten af 1800-talet blir lynchning, särskildt i samband med den begynnande agitationen för slafveriets afskaffande, mera vanlig äfven i de äldre staterna, framför allt de södra, och formerna för exekutionen blefvo delvis andra. Från denna tid härstammar t. ex. metoden att insmörja offret i tjära och sedan rulla det i fjäder. Efter 1850 börjar vid denna själftagna rättskipning äfven dödsstraff komma till användning, vanligen i form af hängning. Efter inbördeskriget blir denna exekutionstyp den härskande, så att numera med ordet lynchlag i allmänt språkbruk kommit att så godt som uteslutande betecknas sådana förfaringssätt. Denna utveckling står i samband med slafveriets afskaffande. Inom negerbefolkningen frigjordes därvid i de södra staterna en mängd kriminella element, mot hvilka själfhjälp från den hvita befolkningens sida ansågs mer eller mindre nödvändig. Så länge negern var farmarens egendom, beröfvade man honom endast ogärna lifvet. Efter frigörelsen bortföll dessa hänsyn, samtidigt som rashatet skärptes, särskildt i samband med de tilltagande våldtäktsförbrytelserna af negrer gentemot hvita kvinnor. Antagligen är det särskildt härifrån, som den tilltagande grymheten vid lynchningarna är att härleda. Karakteristiskt för utvecklingen i senare tid är ock, att proportionen af lynchade negrer varit i ständigt stigande. Dock får man icke föreställa sig, att antalet under senare tid lynchade hvita är obetydligt, ej heller att våldtäktsförbrytelser äro den vanligaste orsaken till lynchning af negrer. Under åren 1882--1903 lynchades enligt en någorlunda tillförlitlig statistik 2,060 negrer och 1,169 hvita; och af förstnämnda fall ha endast 34 proc. kunnat konstateras ha sin grund i dylika våldtäktsbrott. I de flesta fallen (c:a 40 proc.) är anledningen såväl i fråga om svarta som hvita mord. I fråga om de hvite spela emellertid våldtäktsförbrytelser en mycket obetydlig roll som lynchningsanledning. Dess plats intages i stället af tjufnader, särskildt kreatursstölder i västern (c:a 32 proc.). Med undantag för vissa af Nya Englands stater förekommer lynchning i Unionens alla stater, dock vida öfvervägande i de södra och i viss mån äfven de västra (resp. åren 1882--1903 2,585 och 632; öfriga stater sammanlagdt 120). Fr. o. m. början af 1890-talet, då antalet lynchningar steg till en särskildt hög siffra samt åtskilliga fall af särdeles stor grymhet i exekutionen af negrer upprörde den amerikanska opinionen, ha statsmakterna börjat vidtaga åtgärder till deras undertryckande. Åtskilliga stater ha stiftat särskilda lagar för detta ändamål. De afse dels att öka polismyndigheternas ansvar för underlåtenhet att skydda personer, som de ha under bevakning, från våldsamheter, dels strängare straff för personer, som bryta sig in i fängelser eller eljest hindra laga ämbetsåtgärder, dels anordningar för att underlätta upptäckt och bestraffning af deltagare i en lynchning, slutligen i vissa stater äfven åläggande af skadeståndsskyldighet för det distrikt, i hvilket en