103 Lysgas 104 för kolsyre-, dels för vätesvailebindningen, hvarjämte den använda massan blir mycket illaluktande och därför svår att handtera. Kalkrc-ningen har därför bibehållits endast vid en del engelska verk, där bestämmelserna om gasens svafvelhalt nödvändiggjort, att äfven en del af kol-svaflan borttages. Numera användes nästan uteslutande järnoxidhydrat som reningsmedel. Det har framför kalk den stora fördelen, att det, sedan det blifvit mättadt med vätesvafla, åter kan göras användbart genom oxidation med luft och således kan användas flera gånger. Större delen af den cyan, som ej upptages vid cyantvättningen eller är kvar i gasen, om ej dylik tvättning finnes, upptages också af järnoxidhydratet i form af ber-linerblått. Järnoxidhydrat förekommer i naturen färdigbildadt i form af myrmalm. Denna skall för att vara lämplig för gasrening vara lös, fri från hårda bollar samt porös, så att den lätt genomsläpper gasen. Konstgjord massa, bl. a. alkali-seradt järnoxidhydrat, användes äfven ofta som tillsättning till myrmalmen. Reningsmassan upptager vätesvaflan i form af svafveljärn. Sedan den blifvit mättad, uttages den ur kistorna och utbredes på ett golf och får ligga utsatt för luftens inverkan. Genom omskyffling och fuktning med vatten påskyndas oxidationen, massan blir ljusare, och svafveljärnet öfverföres åter till järnoxidhydrat under bildning af fritt svafvel, som utspäder massan. Massan är därefter åter färdig till användning. Denna regeneration kan också till en del ske i reningskistorna genom tillsättning af l-2 proc. luft till gasen, innan den inkommer i kistorna. Massan kan på detta sätt användas mycket längre, innan den behöfver uttagas för fullständig regeneration; per kbm. massa renas vid lufttillsättning dubbelt så mycket gas som då ej lufttillsättning användes. Massan inlägges vanligen i 4 reningskislor, af den konstruktion, som fi- Fig. 10. Keningskista. (Genomskärning.) fig. 10 visar, med gasledningarna så anordnade, att kistorna kunna kopplas efter hvarandra i hvilken ordning som helst. Af dessa användas 3 kistor för reningen, medan den 4:e står som reserv eller är under ombyte. Kistorna drifvas så, att gasen är fullständigt fri från vätesvafla efter den andra kistan; den tredje upptar möjligen befintliga spår. Hvarje kista bildas af smärre gjutjärns-plåtar, skrufvade tillsammans. Kistorna göras vanligen 1,5 ä 2 m. djupa, bredd och längd afpassas så, att lämplig volym efter verkets storlek erhålles. Kistan täckes med ett lock af plåt, som fastkläm- mes medels skrufvar. Tätningen åstadkommes antingen genom gummilister, torr tätning, eller vätskespärr, våt tätning. I förra fallet utföres locket i flera delar, i senare fallet i en och förses med kanter, som neddoppa i en med vatten fylld ränna på kistan (se fig.), l kistan finnas gjutna stag mellan väggarna, på dessa inläggas galler af träribbor af olika form. Vanligen finnas 4 dylika galler öfver hvarandra i hvarje kista, hvarvid gasen inledes så, att den delas i två strömmar, som genomgå två lager hvardera. Sedan gasen är fullständigt renad, ledes den genom en stationsgasmätare (fig. 11), i Fig. 11. Stationsgasmätare. (Genomskärning,) hvilken all den tillverkade gasen uppmätes. Mätaren består af en liggande cylinder, som till något mer än halfva höjden är fylld med vatten. Inuti denna rör sig en trumma, som genom fyra plana, mot axeln snedt ställda skoflar delas i fyra lika stora kammare. Trumman begränsas i sidled af täckskoflar, som delvis täcka hvarandra, men placerade så, att de lämna breda springor, som tjänstgöra som aflopp från kamrarna. Genom gasens öfvertryck får trumman en roterande rörelse. Trumaxeln är genom kugghjulsutväxlingar förbunden med ett visarverk, som direkt anger den passerade gaskvantiteten. Rotationshastigheten är vanligen 80-100 hvarf pr timme. Mätaren är förledd med en anordning, som håller vattenhöjden i densamma konstant, för att ej mätfel skola uppstå. - Från mätaren kommer gasen sedan in i gasklockan 1. gasometern, som utgör ett uppsamlingsrum för densamma. Förbrukningen är mycket varierande under olika timmar af dygnet, medan tillverkningen är tillnärmelsevis konstant. Gasklockan tjänstgör således som magasin: den upptar tillverkningsöfverskottet de timmar, då förbrukningen är liten, och afsänder det igen, när förbrukningen blir större än tillverkningen. På detta sätt erhålles äfven delvis en utjämning af de olika dygnstillverkningarna. Gasklocksutrymmet utgör vanligen 60- 70 proc. af verkets största tillverkningsförmåga pr dygn. En gasklocka består af följande hufvud-