nästan öfvergå till öken. Floran erinrar mest om Syd-Afrikas eller floran på östra Afrikas högslätter. Gräsen utgöra omkr. 70 proc. och kompositéerna 13 proc. af floran.

Fig 1. Landskap på Madagaskar, med Ravenala madagascariensis ("de resandes träd"). 3) Den södra och sydvästra delen, som har torrtid 3/4 af året och nederbörd under den återstående delen, har en typiskt xerofil flora, i synnerhet längst i s. Karaktärsväxter äro Didierea- och Adansonia-arter äfvensom Pachypodium och euforbiacéer. 4) Nordvästra delen, som har torrtid ena hälften af året och regntid den andra, har en vegetation, som utgör en blandning af de tre andra områdenas. Torra urskogar förekomma här och där, men vidsträckta grässlätter, beströdda med enstaka träd och dungar, äro förhärskande. Ett några mil bredt bälte utmed kusten karakteriseras af rik palmvegetation. Hittills äro enligt R. Baron 4,100 kärlväxter kända på M. -- af hvilka omkr. 3/4 äro endemiska för ön --, nämligen 3,492 dikotyledoner, 248 monokotyledoner och 360 akotyledoner. Rikast representerade äro Leguminosae (346), Filices (318), Compositae (281), Euphorbiaceae (228), Orchidaceae (170) och Cyperaceae (160 arter). Bland näringsväxter må nämnas ris (befolkningens viktigaste födoämne), majs, hirs, maniok, jams, batater jämte en mängd från Europa införda vegetabilier. De flesta fruktarter, som finnas på ön, äro införda. M:s djurvärld visar med afseende på däggdjuren den egendomligheten, att -- om vi bortse från senare invandrade djurformer -- endast lägre typer af de representerade grupperna förekomma. Af aporna lefva sålunda på M. endast halfaporna, af rofdjuren endast skunkdjuren, af råttdjuren endast en lågt stående grupp (Nesomyinae). På liknande sätt lära skalbaggarna förhålla sig. Då nu den närbelägna afrikanska kontinenten härbärgerar de högsta aporna och rofdjuren i stor mängd och dessutom utmärkes genom förekomsten af talrika egendomliga hofdjur, som alldeles saknas på M., nödgas man antaga, att M., som tämligen säkert en gång stått i landförbindelse med Afrika, blifvit skildt från denna världsdel, innan densamma erhållit sin nuv. fauna. Äfven för en fordom bestående landförbindelse med Syd-Amerika talar en del viktiga zoogeografiska företeelser: de enda på Madagaskar som inhemska förekommande insektätarna (Centetidae, se d. o.) ha sina närmaste lefvande släktingar i Västindien; af fam. Iguanidae bland ödlorna förekomma förutom amerikanska former två släkten (Chalarodon och Hoplurus) på M. och ett på Fidjiöarna; sköldpaddsläktet Podocnemis är företrädt blott i Syd-Amerika och på M.; släktet Boa bland ormar förekommer endast i Syd- och Central-Amerika samt på M. Bland för M. egendomliga djur märkes, som nämndt, vidare den utdöda Æpyornis (se Æpyornithes). Krokodiler af rätt ansenliga dimensioner (6 à 7 m.) förekomma allmänt i sjöar och floder. I fråga om öfriga reptilier finnes stor rikedom på kameleonter, geckoödlor och giftlösa ormar (af giftiga känner man blott några tillhörande fam. Opistoglyphae). I vissa delar af ön förekomma sköldpaddor i stor mängd. M:s sötvattensfiskar tillhöra i synnerhet fam. Chromidae, hvaremot fam. Cyprinidae och Characinidae, som eljest äro mycket vanliga i andra världsdelar, saknas fullständigt. Bland de ryggradslösa djuren äro molluskerna närmast besläktade med Bortre Indiens och Syd-Amerikas. På insekter och spindlar eger ön stor rikedom. Som husdjur användes den afrikanska puckeloxen (Bos africanus), som infördes för flera hundra år sedan och nu finnes i stora hjordar öfver hela ön. Äfven svin, getter och fettsvansade får ha acklimatiserats; mycket fjäderfä hålles. Äfven strutsar ha införts de senaste åren. Många expeditioner af fransmän, holländare och tyskar ha utforskat M. Bland svenskar, som i vetenskapligt syfte besökt M., må nämnas d:r Valter Kaudern (1906-07, 1911-12). Öns hela befolkning räknade 1909 2,965,508 pers., af hvilka 15,118 voro européer (7,606 fransmän) och 2,691,381 malagasser, som den infödda befolkningen med ett gemensamt namn kallas. De tillhöra ett större antal stammar och äro en gren af den malajisk-polynesiska folkfamiljen, hvilket framgår i synnerhet af språket (se Malagassiska språket). På västra kusten är befolkningen uppblandad med afrikaner och, i några trakter, med araber och hinduer. Man tror sig ha funnit spår af en urbefolkning, som innehade delar af det inre höglandet före den nuv. befolkningen och som synes ha varit småväxt samt mera ljuslätt än de nuv. malagasserna. Dessa senare kunna delas i 3 afdelningar: en östlig, omfattande bl. a. stammen betsimisaraka (omkr, 290,000), en central, dit bl. a. hova (850,000) och betsileo (400,000) höra, samt en västlig,