825 Manteldjur-Manteuffel tydelse för konstruktion och tillverkning ai artilleripjäser samt möjliggjort framställningen af den moderna kraftiga kanonen (jfr Kanontillverkning). Mantel benämnes äfven det yttre omhöljet å en del moderna gevärskulor (se Projektil). - 3. Mat. Se Hyper-b o I o i d. - 4. Sjöv., ett genom ett enkelt block skuret tåg (se fig.), som med sin ena ända är splitsadt i (fäst vid) dubbla blocket till en tälja (manleltalja). Manteln har till uppgift att öka kraften och brukas ofta till att styfhala det stående godsets (fasta tacklingens) tåg, då de blifvit slappa. - 5. Tekn., yttre skydds-muren i en schaktugn; utanform vid gjutning (se G j u t n i n g, sp. 1235, och Klockgjutning); yttre hölje kring ugn, arbetscylinder e. d. för kylvattens cirkulation (k y 1-mantel) eller för uppvärmning medelst ånga (ångmantel). - 6. Zool., ett hos blötdjuren förekommande till sin histologiska sammansättning något ombildadt hudveck, som utgår från djurets ryggsida och innesluter en större eller mindre del af kroppen. Musslorna ega ett dub-delt mantelveck (höger och vänster), som omsluter inälfssäck och fot. Huf-*dL vudfotingar och snäckor ha däremot ett oparigt mantelveck, som utgår från ett nästan centralt beläget ställe å ryggsidan och utbreder sig härifrån säcklikt öfver kroppen. I funktionellt afseende liar manteln dubbel betydelse: epitelet å dess yttre yta afsöndrar de kaik-haltiga skalen; dess insida bildar tills, med en del af kroppsytan väggen af den s. k. mantel-håligheten (efter sin viktigaste funktion också kallad andedräktshåligheten). 2. S. 4. (C. K. S.) 5. (G. Il-r.) 6. L-e. Manteldjur, zool. Se T u n i c a t a. Mantelfly, zool. Se Nattflyu. Mantelfräs, mek. tekn. Se Fräs, sp. 44. Mantelhålighet, zool. Se Mantel 6. Mantelkanön, artill., en artilleripjäs, hvars eldrör består af kärnrör och en eller flera mantlar (se Mantel 2). S. Mantelkind [-kint], ty. Se Ku n i gun da 3. Mantell [mä'ntelj, Gideon Algernon, engelsk geolog, f. 1790 i Lewes, d. 1852 i London, var först läkare i sin födelsestad samt sedan bosatt i Brighton och London. Under sin vistelse i Sussex studerade han detta landskaps geologi och beskref 1832 dess fossil, bland hvilka särskildt lämningarna af Iguanodon, Megalosaurus och andra stora ödlor ur wealdenbildningen väckte uppmärksamhet. Denna beskrifning omtrycktes som ett särskildt kapitel i M:s The geology of the South-East of England (1833). M. skref äfven populära arbeten, t. ex. The wonders of geology ("Geologiens under", 2 dlr, i "Bibliotek i populär naturkunnighet", 1844). B. L-n.* Mantelskura, her. Se Skura. Mantelstyrning, artill. Se Projektil och Styrningsmedel. Manteltalja, sjöv. Se Mantel 4. Manteltransformätor, elektrot., en transformator (se d. o.), i hvilken järnstommen är utbildad så, att den omsluter lindningarna (manteltyp). A.E-m. Mantes [mä't] 1. M. la jolie [jåli], arron-dissemangshufvudstad i franska dep. Seine-et-Oise, vid Seine och franska västbanan, 56 km. från Paris. 8,034 inv. (1901). Vacker gotisk kyrka från 1100-talet. Tillverkning af musikinstrument. J- F- N. Manteuffel [-töjf-], en gammal tysk adelssläkt från Pommern, spridde sig till andra delar af norra Tyskland och till östersjöprovinserna, där en ännu lefvande släktgren 1756 fick greflig och 1759 tysk riksfriherrlig värdighet. Äfven i Sverige naturaliserades (1751) som adelsman en medlem af den livländska släktgrenen Zöge von Manteuffel, dåv. majoren Otto Jakob Zöge von M. (f. 1718, d. 1796), hvilken sedermera var svensk minister hos Nedersachsiska kretsen (1761 -65) och envoyé vid preussiska hofvet (1766-79) samt slutligen blef general (1792). Han erhöll 1772 friherrlig värdighet, men slöt själf sin ätt. Den nu blomstrande friherrliga linjen M. i Sachsen och Preussen härstammar från Christoph Friedrich von Muhlendorf (f. 1727, d. som preussisk major 1803), hvilken 1742 blef tysk riksfriherre med namnet M. som myndling och arfvinge till Ernst Christoph von M. (f. 1676, d. 1749; riksfriherre 1709, riksgrefve 1719, sachsisk geheime kabinettsminister 1716-30). 1. Heinrich von M., preussisk krigare, f. 1696 i Pommern, d. där 10 juli 1778, var vid Sjuåriga krigets utbrott (1756) generalmajor i preussisk tjänst och deltog med utmärkelse i slaget vid Prag 6 maj 1757. I sept. s. å. blef han kommendant i Stettin och utförde några lyckliga företag mot svenskarna. Under en del af 1758 stod han i spetsen för de mot svenskarna opererande stridskrafterna, men kunde icke uträtta något. I striden mot ryssarna vid Kay 1759 kommenderade M. under Wedell och blef sårad, men ryckte efter sitt tillfrisknande med en i Berlin bildad kår mot svenskarna, som drcfvos från preussiskt område. Han lyckades däremot icke i sitt försök att skaffa sig kvarter inom svenska gränsen (jan. 1760), och 28 s. m. blef han i ett af svenskarna vid Anklam utfördt öfverfall sårad och fången. Sedan han 1762 blifvit frigifven, lefde han på sina gods i Hinter-pommern till sin död. 2. OttoTheodorvonM., friherre, preussisk statsman, f. 3 febr. 1805 i Liibben, d. 26 nov. 1882 i Krossen, inträdde 8 nov. 1848 som inrikesminister i grefve v. Brandenburgs konservativa ministär och hade väsentlig del i utfärdandet af författningen af 5 dec. s. å. liksom i dess ändring i konservativ riktning i jan. 1850. I nov. 1850 öfvertog han tills vidare utrikesministerportföljen, afslöt fördraget i Olmiitz, hvari han h. o. h. gaf efter för Österrike, samt utnämndes i dec. s. å. definitivt till ministerpresident och utrikesminister, från hvilka befattningar han aflägsnades först 6 nov. 1858, sedan prins Vilhelm af Preussen öfver-tagit styrelsen som regent. I den inre politiken gingo M:s sträfvanden ut på att hämma utbildningen af ett konstitutionellt statsskick. I ledningen af de yttre politiska förhållandena lät han alltsedan 1853 icke obetydligt påverka sig af dåv. preussiska sändebudet hos förbundsdagen i Frank-