rofdjur, som, med den långa bröstskölden något upprest och de framsträckta roffötterna i beredskap, orörliga afbida, att något byte skall komma inom räckhåll. Den ställning de därvid intaga har man jämfört med en bedjandes, och särskildt en i södra Europa och en stor del af Afrika förekommande art, Mantis religiosa, har af denna anledning blifvit kallad tillbedjande gräshoppan 1. bönsyrsan (se fig.), ett namn, som sedan öfverflyttats på hela familjen. Den nämnda arten är 6-7 cm. lång, till färgen grön eller brun, hvarför äfven färgen bidrager att jämte orörligheten göra densamma obemärkt, då den bland markens växtlighet lurar på rof. Som bevis på bönsyrsornas glupskhet kan anföras, att honorna ofta gripa och uppäta de ansenligt mindre hannarna omedelbart efter parningen. F. ö. förtära de gräshoppor, vårtbitare och hvarjehanda andra insekter samt spindlar. Vissa mantider äro utrustade med utskott på hufvudet samt bladlika bihang på halsskölden, bakkroppen och de två bakre benparen, hvilket ger åt dessa djur ett vidunderligt utseende. Så är fallet med den sydeuropeiska Empusa pauperata och i ännu högre grad med den ostindiska Gongylus gongyloides. De bjärt färgade kroppsbihangen på den orörligt bland de gröna bladen hängande insekten härma på ett slående sätt ärtväxters blommor och torde vara att betrakta som medel att locka byten till det lurande rofdjuret. - Afvikande i sin kroppsform äro vissa arter, som i sin långsmala kroppsform likna de till phasmiderna hörande vandrande pinnarna. Så är t. ex. fallet med den afrikanska Macrodanuria. Åtskilliga arter antaga en döljande likhet med den mark, på hvilken de vistas. Äggen läggas i stora hopar, omgifna af ett stelnande skumhölje, på någon sten, något blad eller kring någon växtstjälk (se fig.). - Af de omkr. 800 kända arterna tillhöra de allra flesta tropiska trakter, 12-14 förekomma i Medelhafsländerna, och blott en art, den ofvannämnda Mantis religiosa, utbreder sig äfven till sydligaste Tyskland samt i Frankrike så långt norrut som till Havre. G. A-z. Mantik 1. (i sammansättningar) -mänti (af grek. mantiké, spådomskonst) och Divination (lat. divinatio) äro samma sak, men i tidernas längd har det senare ordet fått en vidare betydelse (jfr Divination). Mantiken sammanhänger med magi (se d. o.). I all mantik ingår en viss grad af magi, nämligen förmågan att använda öfvernaturliga medel för att vinna ett visst ändamål, i detta fall kunskap om framtiden; å andra sidan finnes i all magi något af mantik, ty för att leda de magiska krafterna i rätt riktning fordras ju en inblick i framtiden. Mantik är ej detsamma som "profetians gåfva", den egna själens genom gudomlig ingifvelse (divination i egentlig mening) förvärfvade och på något sätt uttalade kunskapen om framtiden. I motsats däremot torde man med mantik böra förstå förmågan att genom yttre medier (personer eller saker) ernå vetskap om ting, som stunda. Denna form af vidskepelse växlar i det oändliga efter olika tider och folk, och här kan endast lämnas en kort och ofullständig öfversikt af några bland dess viktigaste former. Vanlig har i alla tider varit den s. k. kristallomantiken, då man i ett kristallklot ser en bild af något, som skall hända. Slagrutan (eng. divining rod, siarstaf) finner vatten och metaller; för dess användning kunna dock ännu ej utredda naturliga orsaker ligga till grund. Kiromantien (se d. o.) läser människors öden i linjerna på händernas flatsidor. Till mantiken räknas spådomar genom svängande såll, genom bibeln och nyckeln, borddansen och en hel mängd fenomen, som tillhöra den s. k. ockultismen och spiritismen, det automatiska ofrivilliga nedskrifvandet af svar på frågor, det extatiska talandet, ja alla slags orakel, gifna genom gudarnas af deras tjänare förmedlade röst eller genom drömmen. Mantiken kan utöfvas utan förmedling af personer, såsom genom aktgifvande på fenomen på jordytan (geomanti), i vattnet (hydromanti), i elden (pyromanti) och i stjärnorna (astrologi). Härvid, i synnerhet i fråga om astrologien, utgår man dels från den kaldeiska läran om planeternas egenskaper, dels från den likaledes urspr. österländska uppfattningen, att allting i universum sammanhänger och att ingenting kan rubbas, utan att rubbningen inverkar på universum och allt hvad därtill hör. Man kan vidare, såsom Homeros' hjältar och de kristne apostlarna, utröna framtiden medelst lottkastning, genom Sortes Vergilianae (se d. o.), genom blystöpning, genom vissa ceremonier på vissa heliga dagar. Stundom uppenbaras det gudomliga utan allt mänskligt åtgörande genom förebud och järtecken; människan har då endast att tyda tecknen, hvilket sker genom augurier, auspicier (se Augur och Auspicier) och haruspication (se Haruspices), hvilka förekomma i synnerhet hos de fornitaliska folken. Mest imponerande af alla dessa mantiska vidskepelser är förmågan att nedkalla gudar, frammana andar, uppbesvärja döda (nekromanti); en sådan mantik sammanfaller h. o. h. med magi. - Mantiken har alltid funnits och torde komma att alltid finnas; märkvärdigt nog är det numera ej bland de samhällsklasser, som borde vara mest upplysta, som den är minst utbredd. Litt. bl. a. Kaspar Peucer, "Commentarius de praecipuis divinatorum generibus" (1553), Bouché Leclercq, "Histoire de la divination dans l'antiquité" (1879-81), Lenormant, "Les sciences occultes en Asie: la magie et la divination" (1873-75) samt en massa arbeten om folklore (se d. o.). J. C. Mantilj (fr. mantille, sp. mantilla), lång, bred slöja, som utgör en del af spanjorskornas dräkt och vanligen bäres om hufvudet, korslagd under hakan; ett slags mantel eller schal, i allmänhet af siden eller spetsar, som bäres öfver axlarna. Mantineia (grek. Mantineia, lat. Mantinea), forngrekisk stad i landskapet Arkadien på Peloponnesos, vid floden Ofis. M. förstördes af spartanerna under Agesilaos (385 f. Kr.), men uppbyggdes ånyo på Epameinondas' uppmaning efter slaget vid Leuktra (371). Historiskt ryktbar är staden genom den seger, som spartanerna under konung Agis I där tillkämpade sig öfver argiverna (420 f. Kr.) och ännu mer genom Epameinondas' seger och hjältedöd (362; se Epameinondas). 222 eröfrades M. af macedoniske konungen Antigonos Doson och fick namnet Antigoneia. Några ruiner