ämnenas relativa affinitet, utan äfven af deras mängdförhållanden, var Berthollet (se denne). Den norske fysikern Guldberg lyckades i samarbete med den norske kemisten Waage finna ofvan angifna allmänna formulering för massverkans lag. Dessa forskares utomordentligt viktiga resultat publicerades 1867 i skriften "Études sur les affinités chimiques". De skenbara undantagen från massverkans lag, som uppträda, när salter, syror och baser deltaga i en kemisk jämvikt, funno sin förklaring genom Arrhenius' dissociationsteori (se Dissociation). Enligt denna teori deltaga elektrolytiskt dissocierade substanser i en kemisk jämvikt med sin dissocierade andel, så att för dylika ämnen ingår i ofvanstående allmänna formel i st. f. koncentrationen C produkten af denna koncentration och dissociationsgraden γ, alltså C . γ. Denna produkt utgör hos elektrolyter den s. k. "aktiva massan". Guldbergs och Waages lag förblef under en följd af år föga bekant; däraf kom det sig, att Jellet (1873) och van't Hoff (1877) upptäckte samma lag, oberoende af sina norska föregångare. H. E. Massys [-sejs], flamländska målare. Se Matsys. Massör (fr. masseur), person, som ger massage (se d. o.). - Fem. Massös. Mast, skpsb., på ett segelfartyg benämning på de gröfre, å själfva fartygsskrofvet uppresta rundhult, som tillsammans med de öfriga, klenare rundhulten samt den stående tacklingen utgöra den stomme eller ställning, hvarå seglen anbringas. På stora fartyg äro masterna tre till fem, på mindre två eller endast en. Då tre master finnas på ett fartyg, kallas den mellersta och största stormast, den främsta fockmast, den aktersta kryssmast 1. mesānmast. Femmastade fartygs master benämnas, förifrån räknadt, fock-, stor-, mellan-, hufvud- och kryss- 1. mesānmast. De fyra förliga masterna bruka, jämte tillhörande rundhult och segel, vara lika stora, emedan härigenom antalet ombord medförda reservrundhult och -segel kan minskas. På tvåmastade fartyg kallas den längsta masten stormast och den andra fockmast, om den står för om stormasten, men mesanmast, om den står akter om stormasten. Master på smärre fartyg utgöras ofta af ett enda trästycke, hvaremot på större fartyg hvarje mast består af två eller flera särskilda rundhult, af hvilka det understa egentligen kallas mast (a å fig. 1) Fig. 1. eller äfven undermast; de öfriga delarna, som kallas stänger, kunna i händelse af behof utan svårighet nedtagas. Den nedersta stången, som utgör fortsättning af undermasten, kallas svår stång 1. märsstång, den därnäst bramstång och den öfversta öfverbramstång. Ofta äro bramstången och öfverbramstången tillverkade i ett enda stycke. Masten står med sin fot, hvilken nederst är försedd med en fyrkantig tapp, i ett mastspår, oftast uppbyggdt på kölsvinet. I mastspåret, hvilket för att möjliggöra olika lutning af masten, är aflångt med sin längre sida långskepps, stöttas mastfoten af kilar. Den stöttas äfven uti mastfisken (masthålet i däck) af kilar, som fylla öppningen i däck omkring densamma och täckas af mastkragen (b), samt stöttas upptill vid toppen tvärskeppsvägen af vant och långskeppsvägen af stag. På toppen af undermasten sitter eselhufvudet (c), som har ett fyrkantigt hål, passande efter masttoppen, samt ett rundt hål för om masten, i hvilket stången har sin plats. På masten, ett stycke nedom eselhufvudet, fastbultas långsalningarna (d) och på dessa tvärsalningarna (e), på hvilka hvilar märsen (f), då sådan begagnas. Långsalningarna uppbäras af på mastens sidor fastbultade klossar, kallade kindbackar (g). Den del af masten, som är belägen emellan långsalningarna och eselhufvudet, är fyrkantig och kallas topp (h) eller rått; den del, som ligger närmast under långsalningarna, kallas hummer (i). Då det vid en masts tillverkning ej finnes tillgång på timmer af sådan groflek, att masten kan erhållas af ett enda sådant, måste densamma byggas. Alltefter grofleken består masten då af fyra eller nio bredvid hvarandra lagda balkar (se sektionen fig. 2), förenade medelst tränaglar eller dammar och sammanhållna af järnband, kallade mastringar, som omsluta masten. De balkändar, som stöta emot hvarandra, sammanfogas stundom med långlaskar. Mastringarna äro af två slag: jagringar och kilringar. Jagringen är hel och drifves eller "jagas", uppvärmd, på masten, hvarefter den genom krympning vid afsvalningen hårdt åtdrages. Kilringen är däremot öppen och åtdrages medelst kilar. För att förstärka masterna fastspikas utanpå mastringarna mastskålar (k), hvilka på stora master vanligen anbringas såväl på för- och akterkant som på hvardera sidan, men på smärre master endast på förkant. Akter- och sidoskålarna fastsättas först, hvarefter de s. k. vulningsringarna påsättas öfver skålarna. Sist påspikas förskålen. - Gröfre master byggas också af järn (stål), vanligen så, att tre plåtar nitas eller svetsas tillsammans. Erforderlig stöttning erhålles genom längs mastens insida fastnitade T-järn (se sektionen fig. 3). Järnmaster äro utmärkta ventilatorer för fartygets hålskepp. - Invid akterkant af undermasten finnes stundom uppsatt en smäcker mast, på hvilken gaffelklon kan löpa och till hvilken gaffelseglets mastlik är litsadt. Denna mast, som kallas snaumast, står med sin nedra ända i ett spår på däck ; dess öfra ända har stöd i en kloss, liggande mellan mastens långsalningar. På skålar (k).