(öfver 4,000 m.); det allra största djupet i hela M. lodades s. om Peloponnesos af österrikiska krigsfartyget "Pola" 1891 under 35° 44' 8" n. br. och 21° 45' 8" ö. lgd, nämligen 4,404 m. (200 km. s. ö. därom 4,080 m.). Mycket branta kustlutningar äro funna v. om Kreta och s. v. om Peloponnesos (ända till vinklar af 43°). I de ö. om Kreta och Barka liggande delarna af hafvet öfverstiger djupet aldrig 4,000 m., sällan 3,000 m. Det största lodade djupet ligger här ö. om Rhodos (3,865 m.). Cypern är genom 1,000 m.-linjen förenadt med det asiatiska fastlandet. (Om djupförhållandena i Adriatiska och Egeiska hafven se dessa ord.) -- M:s medeldjup beräknas af Krümmel till 1,431 m., dess volym till 4,250,000 kb.-km. Man har i regel antagit, att M:s yta ligger lägre än oceanens. Detta torde också, enligt Krümmel, vara fallet med dess centrala delar; däremot har det genom pegelmätningar ådagalagts, att vid dess kuster vattenytan ligger högre än Atlantiska hafvets (vid Marseille t. ex. 16 cm. högre än i Engelska kanalen, 20 cm. högre än vid Biarritz o. s. v.). Många af Medelhafsvattnets egendomligheter bero på dess ställning till oceanen och dess ringa tillflöden. M. mottager från s. endast en flod af betydenhet, Nilen, från ö. blott små kustfloder; det är alltså hufvudsakligen från den europeiska sidan, som det har sina största floder. Bortsedt från Svarta hafvet, hvarifrån visserligen kommer ett starkt tilllopp, är Po (näst Nilen) den vattenrikaste af dessa floder, Rhône kommer i andra rummet. Afdunstningen är likväl till följd af det varma klimatet så stark, att minst dubbelt så mycket vatten afgår genom densamma, som floderna tillföra hafvet. Men afdunstningen motväges genom en stark ström af oceanvatten, som strömmar in i det genom Gibraltar sund med en hastighet, som efter tidvattnets riktning varierar mellan 3,7 och 5,5 km. i timmen. M. liknar alltså i viss mån en afloppslös insjö, hvars vatten bortgår genom afdunstning. M. har därför mycket saltare vatten än oceanen. Salthalten i den senare under 35° n. br. är 3,6 proc., men växlar i M. mellan 3,64 och 3,93. Det saltare och alltså tyngre vattnet är bottenvattnet, men salthalten växer från v. till ö., så att ytvattnet i hafvets östligaste del är lika salt som bottenvattnet i den västra delen. M:s djupblå färg och stora genomskinlighet bero af dess stora salthalt och ringa förorening genom flodsediment. I följd af dess större tyngd än oceanens vatten blir vattentrycket redan på ringa djup större än oceanens på samma djup, och detta måste medföra, att Medelhafsvattnet pressas ut i Atlanten genom Gibraltar sund i en ström, som flyter under den mot M. gående ytströmmen. Gränsen mellan denna och den tyngre, saltare strömmen från M. ligger omkr. 200 m. under ytan. Den senare är dock vida mindre än den förra, så att ständigt mycket mera vatten strömmar in i M. än från detta ut i oceanen. (Liknande äro strömförhållandena af samma skäl i Bosporen och Hellesponten.) Gibraltartröskeln afspärrar däremot fullständigt M:s djupare vattenlager från oceanen, hvilket har stor betydelse för Medelhafsvattnets temperatur. Så djupt som vattenutbyte mellan de båda hafven eger rum, äro deras temperaturer lika, 12°--13°, men längre ned aftar världshafvets temperatur, som utanför Gibraltar sund redan på 1,800 m. djup är blott 3,3° och vid 4,000 m. djup 2°. Däremot bibehåller M:s vatten samma temperatur af 12°--13° ända till bottnen, en följd däraf, att det icke, liksom oceanens, blandas med från norr kommande kalla bottenströmmar. I oceanen innehåller det djupare vattnet en viss halt syre, som möjliggör ett rikt djurlif äfven på de största djupen. Detta syre medföres af det från polartrakterna kommande djupvattnet, som blandats med syret, då det i de kalla trakterna var ytvatten. In i M. kan detta vatten icke komma, och därför är dess fauna i de djupare delarna mycket fattig. Att vissa djurformer dock förekomma där, tyder på, att någon blandning mellan yt- och djupvattnet sker. Tidvattnet är föga märkbart i M. Oceanens kraftiga ebb och flod försvinna snart ö. om Gibraltar sund, och det tidvatten, som bildas inom M. själft, är så svagt, att det undgår den vanlige betraktaren, men kan iakttagas genom själfregistrerande instrument. Mer i ögonen fallande än tidvattnet själft äro de strömmar, som alstras i trånga sund. Om flodvågen delas af en ö, kan det hända, att dess båda delar icke mötas samtidigt på öns andra sida, utan att från ett håll floden kommer, medan ebb härskar på den andra sidan. Följden blir höjdolikheter i vattenspegeln, hvilka, om än små, kunna orsaka våldsam oro i vattnet. Sådana tidvattensströmmar äro Scylla och Charybdis i Messinasundet o. a. Äfven de fenomen, som kallas seiches (se d. o.), uppträda i M.; ett sådant anses de våldsamma strömmarna i Euripos vid Chalkis vara. -- Af vulkaner framkallade s. k. stötvågor förhärja understundom kusterna. -- Stora regelbundna hafsströmmar kunna ej uppstå i ett så litet haf, utan M:s strömmar bero af vindriktningen. M:s fauna är ännu föga genomforskad, men är i de öfre lagren och vid kusterna mycket rik. Af hafvets däggdjur träffas salar och delfiner samt en och annan hval, som kommit in från Atlantiska hafvet. Af fiskar förekomma 440--450 arter, hvilka mestadels också finnas i oceanen. Bland dem märkas tonfisken, som fångas i stora mängder hufvudsakligen vid västra bäckenets kuster och i Adriatiska hafvet, sardiner och ansjovis. Hajar förekomma öfverallt, dock sällan för människor farliga arter. Kräftdjur -- bl. a. den välsmakande langusten --, bläckfiskar och den stora, afskyväckande Octopus äro föremål för fångst, liksom ostron, nästan alla slags musslor, snäckor, hafsiglar o. s. v. Öfver hufvud är M:s lägre djurvärld mer egenartad än den högre, speciellt molluskerna. Det italienska fisket är vida mer än det nordiska riktadt på fångst af de lägre hafsdjuren, bland hvilka äfven purpursnäckan, röda koraller och badsvampen må nämnas. Stor är slutligen framställningen af salt vid detta salta hafs kuster. -- M. blef redan i den grå forntiden med afseende på kultur och samfärdsel en förmedlande länk emellan de tre världsdelar, som det fysiskt skiljer. Kring dess stränder utvecklade sig först en allmän samfärdsel emellan folken, och där var medelpunkten för världshistorien på judarnas, feniciernas och kartagernas, men framför allt på grekernas och romarnas tid, och denna betydelse behöll M. äfven under medeltiden, tills upptäckten af sjövägen till Indien och Amerika länkade