1501 Mekanik 1502 kropparna samt emellan dessa inbördes, utan jämväl emellan himlakropparna, förenade han astronomien med mekaniken. Därigenom öppnades ett vidsträckt fält för mekanikens tillämpning, och många viktiga och intresseväckande problem funno på det sättet sin lösning. Men icke mindre gagnade han mekaniken genom uppfinningen af differential- och integralräkningen, hvarvid han visserligen delar äran med Leibniz. Mekaniken erhöll ock under 1700-talet storartad utveckling genom en rad af framstående vetenskapsmän, bland hvilka flera medlemmar af familjen Bernoulli, Euler, d'Alembert, Lagrange och Laplace särskildt må nämnas. Det var i synnerhet den allmänna attraktionens teori med hänsyn till himlakropparnas rörelse, som tog uppmärksamheten i anspråk. Mekaniken förde ock där till de mest glänsande upptäckter. Men jämväl de allmänna mekaniska lagarna fingo rikliga tillägg. Jean Bernoulli (f. 1667, d. 1748) samt Lagrange (f. 1736, d. 1813) utvecklade läran om de virtuella förflyttningarnas princip, hvartill redan Galilei gett antydan. d'A l e m b e r t (f. 1717, d. 1783) framställde den efter honom benämnda satsen i dynamiken, på grund af hvilken hvarje dynamiskt problem kan behandlas som ett jämviktsproblem. Det må emellertid anmärkas, att den jämvikt, om hvilken här är fråga, är endast fingerad', den tankes nämligen åstadkommen därigenom, att utöfver de krafter, som verkligen äro anbringade på hvarje i undersökningen ingående masselement, en fingerad kraft tankes tillfogad, lika stor med och rakt motsatt elementets effektivkraft (se Rörelse). d'Alemberts ifrågavarande sats är i följd häraf endast en obehöflig om- skrifning af dynamikens fundamentala accelerationslag och ger i följd af sammanblandningen af reella och fingerade krafter ofta anledning till missförstånd, i det att de nämnda fingerade krafterna bli betraktade som reella och verkligen anbringade på masselementen, ehuru de icke finnas därstädes. d'Alembert jämte D. Bernoulli (f. 1700, d. 1782) upptäckte relationen emellan den lefvande kraften (rörelseenergien 1. den kinetiska energien) och det mekaniska arbetet, hvilken sedan blifvit af så utomordentlig betydelse ej blott för mekaniken, utan för hela naturläran. - Äfven under det senast förflutna årh. har den rationella mekaniken gjort väsentliga framsteg. Bland dem må i främsta rummet nämnas P o i n s o t s (d. 1859) undersökningar öfver kroppars rotation kring en punkt samt öfver kraftparens egenskaper, den geometriska rörelselärans utbildning genom C h a s l e s m. fl. samt flera viktiga arbeten af Gauss, W. R. Hamilton, Coriolis, Poisson, Jacob i, Delaunay o. a. Bland mekanikens tillämpningar inom vetenskapen tillhöra äfven den mekaniska värmeteorien och de flesta andra fysiken rörande arbeten 1800-talet. Den grafiska statiken, hvars grundande förnämligast härrör från C u 1-mann och Cremona, är knappt en mansålder gammal. Den teoretiska maskinläran, till hvars utveckling under 1700-talet svensken Polhem (f. 1700, d. 1772) i viss mån bidrog, har senare blifvit riktad genom arbeten af Poncelet, Redten-bacher, Grashof, R. Mayer, Rankine, Weisbach, Zeuner, Stodola, Mollier samt flera andra vetenskapsmän och ingenjörer. G. R. D. (O. E. W.)