Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melanit, miner. (Se Granatgruppen) - Melankoli - Melankoli 1. Sjuklig förstämning - Melankoli 2. Psykiatr. - Melankoliker - Melano, Giov. da. Se Milano - Melanocorypha calandra. Kalenderlärkan. Se Lärkor - Melanoderma, med. Se Melasma - Melanoflogit, miner. - Melanogen, med. Se Melanuri - Melanokrat, petrogr. Se Leukokrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bruna eller svarta järnkalkgranater af
sammansättningen 3 Ca O, Fe2 O3, 3 Si O2. Den
egentliga melaniten är sammetssvart och
finnes utkristalliserad i vulkaniska tuffer,
t. ex. vid Frescati (se Granatgruppen).
A. Hng.
Melankoli (grek. melancholia, af melas,
svart, och chole, galla). 1. Sjuklig förstämning
och dysterhet. – 2. Psykiatr. Termen melancholia,
af humoralpatologiskt ursprung, begagnades redan
i den klassiska forntiden som benämning ömsom på
sinnessjukdom i allmänhet, ömsom på en särskild form
däraf, utmärkt genom dysterhet och svårmod (jfr Mania).
Denna sjukdomsform företer en manien alldeles
motsatt bild. De sjuke äro nedstämda, ängsliga,
stundom förtviflade, med häftiga ångestutbrott. Ibland
framträder dock förstämningen mindre tydligt
än en egendomlig bundenhet (hämning) inom såväl
föreställningarnas som viljelifvets område. Därvid
förmå de sjuke icke alls eller endast med svårighet
svara på tilltal. Man ser, att de röra läpparna och
göra ansatser att yttra sig, men det vållar dem den
allra största svårighet att få fram några korta,
lågmäldt utsagda ord. Då man uppmanar den sjuke att
röra sig, resa sig upp, förflytta sig från ett ställe
till ett annat, sker det långsamt och dröjande, och
han synes möta de största inre svårigheter inför
det minsta beslut, den enklaste handling. Denna
känsla af andlig oförmåga, som är hämningens väsen,
åtföljes i och för sig af pinsamma förnimmelser,
som verka förstämmande, och det är därför vanligt,
att depression och hämning samtidigt förekomma som
melankoliska symtom. I månget fall af s. k. enkel
melankoli är ett ihållande tungsinne hart när det
enda symtomet. Melankolien har då alla likheter med
naturlig sorg. Men det är en sorg utan orsaker. Det är
en outhärdlig, tryckande och grå stämning, som lägrar
sig öfver den sjukes lif och förtar honom arbetslust,
intresse och framtidsförhoppningar. Hvarje timme
synes honom en evighet af olycka, och han fasar för
kommande dagar, som skola förlänga hans lidande,
utan utsikter till lindring. I sådana fall är det
viktigt att egna den sjuke en noggrann tillsyn,
ty faran för själfmord är alltid för handen. Den
säkraste vården egnas otvifvelaktigt den sjuke
på en anstalt för sinnessjuka, och man bör därför
icke med fördomsfulla betänkligheter mot hospitalen
riskera den sjukes lif och dröja, tills det är för
sent. Stundom försjunker melankolikern i allt djupare
svårmod. Han har förlorat hvarje skymt af själfkänsla
och själftillit. Han anser sig oförmögen till
allt, ångrar allt och rufvar öfver sitt förspillda
lif. Under en tilltagande oro uppträda hos den
sjuke allehanda tankevillor. Hans ängslan tar ofta
karaktären af samvetskval och ruelse, och han tycker
sig ha gjort illa mot Gud och människor. Religiösa
tröstegrunder lämna honom oberörd, frid och glädje
finnas ej för honom. Sjukdomen går som en dödande kall
vind genom själen; en förnimmelse af tomhet och köld
har ersatt den forna trosvissheten. Den sjuke känner
sig andligen död, och den tanken ligger nära till
hands, att han är förhärdad och öfvergifven af Gud,
att han "begått synd mot den helige Ande" och att han
därigenom förlorat förmågan att tro. Föreställningar
om evig förtappelse fylla hans
själ med dof förtviflan. Ibland tror han, att
världsliga straff skola drabba honom som rättvis
vedergällning för allt ondt han gjort; han bäfvar
och far upp vid minsta buller i den tro, att man
nu kommer för att föra honom i fängelse eller till
afrättsplatsen o. s. v. Sinnesvillor (illusioner
och hallucinationer) kunna förekomma. Den sjuke
tycker sig då höra hemska ljud, röster, som döma
och förbanna honom, ser visioner af eldslågor,
svarta skepnader, onda andar o. s. v. Under dessa
förhållanden röjer den sjuke ofta stegrad oro och
besinningslös ångest (agiterad melankoli), och det
händer, att denna besinningslösa förtviflan tar sig
uttryck i våldsamma utbrott med förstörelsebegär,
mord eller själfmordsdrift. Hvad den sjuke i dylika,
ofta plötsligt påkommande utbrott företar sig,
brukar ske under stark omtöckning och själsfrånvaro,
en omständighet, som gör, att dessa melankoliska
ångestutbrott, som sedan gammalt benämnas raptus
melancholicus, lätt kunna förväxlas med episoder
af epileptisk förvirring. Äfven i rättsmedicinskt
afseende äro dylika "raptus" af ett visst intresse,
alldenstund den sjuke därunder kan förgripa sig icke
blott på sitt eget, utan ock på andras lif m. m.
Den sjukes kroppsliga tillstånd lider märkbart
under ett tillstånd af melankoli. Cirkulations-
och matsmältningsorganen äro tydligt
påverkade. Förstoppning, aptitlöshet och
väderspänningar höra till de vanligaste symtomen. Hos
kvinnor är det nästan regel, att menstruationen
uteblir. En allmän trötthets- och mattighetskänsla
gör sig gällande, förenad med en oöfvervinnelig
psykisk olust.
Behandlingen af melankoliker sker, som sagdt, bäst på
anstalter för sinnessjuka. När ångest i mera uttalad
grad förefinnes, är opium ett lämpligt medel, som
ofta visat god nytta. Sådan behandling måste alltid af
sakkunnig läkare öfvervakas. Varnas bör, när melankoli
föreligger, för religiös inblandning. Den af sjuklig
ångest lidande är ej mottaglig för andlig tröst;
försök i denna riktning ha ofta visat sig förvärra
hans tillstånd.
Af den moderna psykiatrien uppfattas melankolien
i allmänhet som ett episodiskt tillstånd, en
sjukdomsperiod i den mano-depressiva sinnessjukdomen
(se d. o.). Ett "anfall" af melankoli är med
hänsyn till utsikterna af återställande en godartad
sjukdom. Med hänsyn till utsikterna af bestående
hälsa är framtiden mera oviss, enär möjlighet för
nya sjukdomsepisoder i mer eller mindre afgjord grad
förefinnes.
G-s.
Melankoliker, person, som lider af melankoli (se
d. o. 2). – Melankolisk, sorgbunden, tungsint,
svårmodig (se Temperament); som inger sorgsen
sinnesstämning.
Melano, Giov. da. Se Milano.
Melanocorypha calandra, Kalanderlärkan. Se Lärkor.
Melanoderma (af grek. melas, svart, och derma, hud),
med. Se Melasma.
Melanoflogit, miner., dubbelbrytande tärningformade
kristaller från Girgenti, som bestå af kiselsyra,
vatten och något svafvelsyra.
A. Hng.
Melanogen, med. Se Melanuri.
Melanokrat (af grek. melas, svart), petrogr. Se
Leukokrat. Om Melanokrata gångbergarter se Lamprofyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
