Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 111-112 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menelaos, grekisk matematiker - Menelaos teorem. Se Menelaos och Transversal - Menelaus, grek. myt. Se Menelaos - Menelik. Se Menilek - Menéndez Pidal - Menéndez Pidal 1. Juan M. - Menéndez Pidal 2. Ramón M. - Menéndez i Pelayo, Marcelino - Menenius, en romersk släkt. Se Agrippa - Menerva. Se Minerva - Menes, Egyptisk härskare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

segment, i hvilka en sfärisk triangels sidor delas
genom en storcirkel, en sats, som var grundvalen för
den grekiska trigonometrien. M:s uppsats har flera
gånger blifvit i latinsk öfv. utgifven; den bästa
upplagan är den af Costard (1758) föranstaltade:
Menelai sphæricorum libri tres. – M. författade äfven
en numera förkommen skrift i sex böcker om beräkning
af kordor samt behandlade enligt Pappos teorien
för dubbelkrökta kurvor. Han anställde f. ö. i Rom
åtskilliga fixstjärnobservationer, hvilka citeras
af Ptolemaios.
(I. F.)

Menelaos’ teorem. Se Menelaos,
sp. 110–111, och Transversal.

Menelaus, grek. myt. Se Menelaos.

Menelik. Se Menilek.

Menéndez Pidal [-ne’ndeth]. 1. Juan M.,
spansk författare, chef för spanska statsarkivet,
f. 1860, utgaf efter afslutade juridiska studier
Dios y el César, en utredning mellan kyrka och
stat, men egnade sig därefter hufvudsakligen åt
litterär verksamhet. Hans första arbeten på detta
område äro två legender, El conde de Muñazán (1880)
och D. Nuño de Rondaliegos, den senare skrifven på
gammalkastiljanska och af Menéndez y Pelayo stämplad
som ett verk af första rang. I Alla-lá uppträdde
M. till försvar för den regionala litteraturens
berättigande, och i Poesía popular (1885) samlade
han gamla romanser från Asturien, tagna direkt från
folkets läppar. – 2. Ramón M., den föregåendes
broder, filolog, universitetsprofessor, f. 1869,
har författat bl. a. La legenda de los infantes de
Lara (1896), prisbelönt af Spanska akad., Catálogo
de la Real Biblioteca, Crónicas generales de España
(1898), Poema del Cid (1900), Cantar de Mio Cid,
Texto, gramática y vocabulario (3 vol., 1908–11),
Manual de gramática histórica española (1904), Primera
crónica general de España que mandó componer Alfonso
el Sabio (1906) och L’épopée castillane à travers
la littérature espagnole (1910). Detta sista
arbete är en serie föreläsningar, som M. hållit
på franska i Amerika, en annan föreläsningsserie,
El Romancero español, höll han under The hispanic
societys auspicier i New York 1910. M. har dessutom
utgifvit en "Antologia de prosistas castellanos"
samt har till många in- och utländska tidskrifter
lämnat för solid lärdom högt skattade uppsatser.
1–2. Ad. H-n.


Menéndez y Pelayo [-ne’ndeth i pela’jå], Marcelino,
spansk litteraturhistoriker, kritiker,
lärd, f. 1856 i Santander, d. där 19 maj 1912,
blef redan vid 20 års ålder doktor, 1878 professor
i filosofi och litteraturhistoria vid universitetet
i Madrid, 1881, vid endast 25 års ålder, led. af
Spanska akad. och 1898 öfverbibliotekarie vid
Nationalbiblioteket. Efter 20 års verksamhet som
professor egnades honom ett värderikt arbete i 2
stora kvartband, "Homenaje á Menéndez y Pelayo",
innehållande afhandlingar af en mängd spanska
och utländska lärde. M. väckte först uppmärksamhet
genom sin af sällsynt lärdom och logisk skärpa
präglade Ciencia española (1878), hvarpå följde
Historia de los Heterodoxos españoles (1880–81), som
icke är utan en viss trångsynthet. Sedermera blefvo
hans åsikter allt vidare och hans lärdom fördjupad,
så att han af både anhängare och motståndare ställdes
främst af spanska kritiker. M. utöfvade stort
inflytande på den yngre generationen, exempelvis
Emilio Cotarelo y Mori, Rafael Altamira och Ramón
Menéndez Pidal. Af M:s öfriga arbeten må nämnas
Calderón y su teatro (1881), Historia de las ideas
estéticas en España (9 bd, 1883 o. f.), Horacio
en España, Estudios de crítica literaria (3 bd,
1884–1901), Antologia de poetas hispano-americanos (4
bd, 1893–95), Antologia de poetas líricos castellanos
(9 bd till 1900), Estudios poéticos (med många
öfv. af grekiska o. latinska skalder), La novela
entre los latinos, Estudios críticos sobre escritores
montañeses m. m. Dessutom redigerade M. Spanska akad:s
stora upplaga af Lope de Vegas och Quevedos arbeten
samt utgaf en samling Odas, epistolas y tragedias,
i versifikatoriskt afseende tekniskt fulländade, men
mindre betydande än hans kritiska arbeten, som äro det
sista halfseklets största litterär-filosofiska bragd.
Ad. H-n.

Menenius, namn på en romersk släkt, bland hvars
medlemmar märkes M. Agrippa (se d. o.).

Menerva. Se Minerva.

Menes (fnegypt. Mena), det grekiska namnet på Egyptens
förste historiske härskare. M. är m. a. o. den
första dynastiens (se Manetho) första
konung. Sägnen förtäljer, att M. härstammade från
staden Tis, en förstad eller grannstad till Abydos,
i Öfre Egypten. Därifrån skall han ha verkställt
föreningen af det förut i smärre själfständiga områden
söndersplittrade landet. Åt det sålunda förenade
Egypten skall M. ha gifvit en ny hufvudstad i det af
honom grundlagda Memfis (se d. o.), dit han flyttade
sin hofhållning. Likasom sägnen tillägger honom
förtjänsten af att ha skänkt Egypten politisk enhet,
så ser den i honom äfven grundläggaren af Egyptens
religiösa enhet, som fick sitt synliga uttryck
i den i Memfis dyrkade guden Ptah, hvars tempel
M. anses ha grundlagt och delvis uppfört. Som alla
i historiens gryning framträdande statsgrundläggare
har äfven M. varit ett sagans älsklingsämne, och de
klassiske författarna ha därför att förtälja om honom
åtskilligt, som ej kan bestå inför historiens kritik,
t. ex. hans död, som tillskrifves en flodhäst, hvilken
skulle ha uppslukat honom. I likhet med faraonerna
i allmänhet åtnjöt M. efter döden gudomlig dyrkan,
och ännu i ptolemaiernas dagar funnos egypter, åt
hvilka vården af hans kult varit anförtrodd. På den
fullständigaste hittills funna konungataflan – Seti
I:s från Abydos – träffas M:s namn i spetsen för de
öfrige där upptagne konungarnas. Men några inskrifter
samtida med M. kände man ej, förrän E. Amélineau 1896
i Abydos fann inskrifter, stammande från de tre första
dynastierna, och s. å. fann J. de Morgan vid Negada
en konungagraf, som af några forskare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>