Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merino, Geronimo - Merinos, Merinosfår. Se Fårsläktet - Merinosfår. Se Merinos - Meriones (Homeros) - Merioneth, wales - Merismopëdier. Se Bakteriologi - Meristem, Bildningsväfnad, Delningsväfnad, bot. - Meristematisk väfnad, bot. Se Meristem - Merit, förtjänst - Mérite agricole, fr., fransk orden - Meritförteckning - Meritorisk - Meritum, lat., förtjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rojalistisk-klerikala reaktionens partigängare, och gick
efter Ferdinand VII:s död 1833 i fält för don Carlos,
med hvilken han 1839 måste fly till Frankrike. Jfr
Rodriguez de Abajo, "Notice biographique sur le curé
M." (1847).
Merinos [-nås], Merinosfår. Se Fårsläktet, sp. 203
och pl. I.
Merinosfår [-nås-]. Se Merinos.
Meriones (grek. Mr\Qiovr\s, lat. Meriones),
forngrekisk sagohjälte från Kreta,
deltog jämte sin farbroder Idomeneus (se d. o.)
i Trojanska kriget.
A. M. A.
Merioneth [me’ri-åneth], wales. Meirionydd, grefskap
i norra Wales, England, vid Georgskanalen. 1,707
kvkm. 45,573 inv. (1911). M. är ett vildt
romantiskt bergland, hvars högsta toppar äro
Cader Idris (893 m.) och Aran Fawddwy (905
m.). Sjöarna äro många, men små; äfven strömmarna
äro små. Endast omkr. 5 proc. af arealen äro
bevuxna med säd, så att jordbruket är af mindre
vikt än ladugårdsskötseln. Vidsträckta skifferbrott
bearbetas. Guld, bly, koppar och mangan ha anträffats
på flera ställen. Hufvudstad är Dolgelly.
(J. F. N.)
Merismopedier. Se Bakteriologi, sp. 708.
Meristem (af grek. meris, del, och stemon, varp i
en väf), Bildningsväfnad, Delningsväfnad, bot.,
kallas den väfnad af tunnväggiga, genom delning i
förökning stadda celler, hvilken träffas öfverallt,
där förökning i massa eger rum i en växt. Af
meristem finnas flera slag. Med urmeristem menas
vegetationspunktens bildningsväfnad, ur hvilken
organets alla väfnader uppkomma. Den eller de
celler, från hvilka urmeristemets celler härleda
sig, kallas initialer eller toppceller. Urmeristemet
differentierar sig i vegetationsspetsens 3 primära
meristem: protoderm, ur hvilket öfverhuden uppkommer,
prokambium, som ger upphof till kärlsträngar
och mekaniska väfnader, och grundmeristem, som
utvecklar sig till grundparenkym. Rotmössans
meristem kallas dermakalyptrogen. Ett meristem,
som uppkommer ur en redan differentierad väfnad,
kallas sekundärt meristem eller följdmeristem;
ett exempel på följdmeristem är fellogenet (se
Kork). Genom ett eller flera meristem i internodier
eller blad betingas den interkalära längdtillväxten.
G. L-m.
Meristematisk väfnad, bot., detsamma som meristem
(se d. o.).
Merit (fr. mérite, af lat. mereri, förtjäna),
förtjänst, det, som gör någon värdig belöning
(befordran på tjänstemannabanan). – Meritera sig,
göra sig värdig, skaffa sig meriter.
Mérite agricole [meri’t agrikå’1], fr., fransk orden,
"för förtjänst om jordbruket". Se Ordnar.
Meritförteckning, en uppgift på de tjänster, som en
tjänsteman innehaft, samt tidslängden för hvarje
tjänst, äfvensom på de examina eller prof han
genomgått, på de hederstecken han undfått m. m.
Meritorisk (af lat. meritum, förtjänst) kallas en
objektiv, saklig behandling af en fråga i motsats
till partipolitisk.
Meritum, lat., förtjänst, förtjänstfull handling;
teol., frivilliga gärningar, genom hvilka människan
inför Gud förtjänar sig ett anspråk på lön. Medan
den evangeliska kyrkan helt afvisar förtjänsttankens
tillämplighet på förhållandet till Gud, icke blott
lär den katolska kyrkan, att vissa människor kunna
göra mera, än lagen kräfver (opera supererogatoria)
och därigenom förvärfva sig öfverflödande förtjänster,
som nu genom kyrkans förmedling, i aflaten o. s. v.,
komma också de andra till godo, utan särskildt i den
romerska kyrkan är också den allmänna uppfattningen
af det religiösa lifvets utveckling och människans
ställning till Gud alltigenom, liksom tidigare i
senjudendomen, behärskad af förtjänst- och lönetankens
schema. Denna centrala plats har förtjänstbegreppet,
som tydligen på det närmaste sammanhänger med hela
den inom katolicismen alltmer härskande nomistiska
och kasuistiska åskådningen, ursprungligen vunnit
framför allt genom den forne juristen Tertullianus’
inflytande. Hur fast rotadt det var redan i
den gamla kyrkans åskådning, framgår bäst däraf,
att ej ens Augustinus kunnat göra sig fri därifrån
trots sin predestinationslära och sitt betonande af,
att frälsningen alltigenom är den förekommande och
skapande nådens verk. Sin djupaste grund har detta
i hans nådebegrepps opersonliga, magisk-naturartade
karaktär. Betonandet af nådens allmakt behöfver
då, om ej det religiösa lifvets personlig-sedliga
karaktär skall helt gå förlorad, förtjänsttanken som
sin motvikt. Dock betonar Augustinus ständigt, att
hvad Gud i våra "förtjänster" belönar är blott hans
"egna gåfvor". I den senare utvecklingen, alltifrån
Gregorius den store och hela medeltiden igenom,
gå emellertid dessa djupare Augustinska tankar i
stort sedt alltmera förlorade. Ett allvarligt, om
än otillfredsställande, försök att tillvarataga dem
göres visserligen ännu af Tomas från Aquino genom den
tolkning han ger åt den medeltida distinktionen mellan
meritum de congruo, en gärning, som blott på grund
af billighet kan undfå lön, och meritum de condigno,
en gärning, som på grund af verklig värdighet har
anspråk på lön. Tomas vill ej fatta dessa begrepp
som afseende olika gärningar, utan som angifvande
olika synpunkter på de först genom den ingjutna nåden
möjliggjorda gärningarna. Försåvidt som man tänker på
den mänskliga viljans andel i dessa, kunna de aldrig
utgöra grunden till mera än ett meritum de congruo;
försåvidt de åter ha sitt ursprung i Guds nåd, gälla
de som ett meritum de condigno. Dock får redan hos
honom, praktiskt taget, meritum de congruo en vida
större betydelse, än hvad häraf synes framgå. Och hos
de till Duns Scotus sig anslutande "scotisterna",
liksom än mer hos de senare "nominalisterna", blir
i själfva verket frälsningen ytterst grundad helt
på de egna förtjänsterna: människan förtjänar sig
genom ett meritum de congruo den "första nåden"
och vinner genom de nu genom denna möjliggjorda
verkliga förtjänsterna nya nådestillskott. På
grund af reformationens kritik af denna lära sökte
visserligen den romerska kyrkan i det tridentinska
mötets lärobestämmelser i uttryckssättet mera närma
sig till Tomas. Men i det väsentliga förblef dock allt
vid det gamla. Visserligen läres det, att människan
ej kan förtjäna sig den "första, aktuella nåden". Men
då denna, hvarigenom möjligheten att förvärfva sig
merita de congruo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
