Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merlin, Antonine Christophe - Merlin Cocal. Se Folengo, G. - Merlon, befästningsk. - Merluccius, zool. Se Kummelsläktet - Mermer-deñis, turk. Se Marmarasjön - Mermillod, Gaspard - Mermnader, gammal konungaätt i Lydien - Merobaudes, Flavius - Merocyter, anat. - Merodak. Se Marduk - Merodak Baladan, babylon. (Bibeln) - Mérode, belgisk ätt - Mérode 1. Jean de M. - Mérode 2. Philippe Félix Balthasar Othon Ghislain de M. - Meroe, gammal etiopisk stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emigranternas egendom samt genomdref (okt. 1791)
tillsättandet af en övervakningskommitté. Nitisk
medlem af jakobinklubben, invaldes han äfven i
nationalkonventet (1792–95), blef där en af det
radikala bergpartiets ledare och ifrade häftigt för
Ludvig XVI:s afrättning. Som konventskommissarie
bidrog han 1793 energiskt till Mainz’ tappra
försvar mot de allierades trupper och kämpade
s. å. i Vendée. Efter denna tid iakttog han en mera
moderat hållning, medverkade till Robespierres
störtande (juli 1794) och visade sig i egenskap
af konventets president som ifrig motståndare
till jakobinerna. 1795–98 var M. medlem af de
"femhundras råd". Till följd af sina uttalanden
mot Napoleons lifstidskonsulat måste han 1802
afgå från en hög befattning inom poststyrelsen
och lämnade sedan ej privatlifvet. Jfr Reynaud,
"Vie et correspondance de M. de Thionville" (1860).
(V. S-g.)
Merlin Cocai [kåkäi]. Se Folengo, G.
Merlon (fr. merlon), befästningsk., den del af
bröstvärnet på ett batteri eller en fästningsvall,
som ligger emellan två embrasyrer. Merlonens
mot embrasyrerna vända sidor kallas kindstycken.
O. A. B.*
Merluccius [-lu’kksius], zool. Se Kummelsläktet.
Mermer-deñis, turk. Se Marmarasjön.
Mermillod [märmijå], Gaspard, katolsk biskop,
f. 1824 i Carouge, nära Genève, d. 1892 i Rom,
anställdes 1847 vid den katolska kyrkan Saint-Germain
i Genève och uppsatte en halfveckotidning,
"Observateur catholique", och en månadsskrift,
"Annales catholiques de Genève", i hvilka han, liksom
i en mängd flygskrifter, kämpade med en outtröttlig
ifver för ultramontanismen. Icke mindre verksam var
han som predikant. Hans andliga föredrag såväl i
Genève som i de flesta större städer i Frankrike,
särskildt i Paris, väckte en beundran, som gränsade
till hänförelse. Sina predikofärder utsträckte han
sedermera till Italien, Belgien, Österrike, Sverige
(1881), Norge och Danmark. 1864 utnämndes han till
kyrkoherde i Genève och vigdes i Rom till biskop
i Hebron (in partibus infidelium), hvarjämte han
utsågs till stiftsbiskopens ställföreträdare inom
kantonen. Då detta var ett brott mot konkordatet,
förklarade honom kantonrådet afsatt från befattningen
som kyrkoherde (1872). När han 1873 utnämndes till
apostolisk vikarie i Genève, förklarade förbundsrådet
utnämningen ogiltig och utvisade M. från Schweiz. 1883
erkändes han emellertid som biskop öfver Lausanne
och Genève, med säte i Fribourg. 1890 vardt han
kardinal och fick stort inflytande i kurian. –
Af trycket ha utkommit åtskilliga af hans andliga
föredrag, äreminnen, herdabref m. m., samlade i
Œuvres du cardinal M. (3 bd, 1893–94). Se biogr.
af De Beloc (1892) och Lesur och Bournand (1895).
J. M-r.*
Mermnader (grek. Msofwaåai), gammal konungaätt i
det forna Lydien. Den förste härskaren af detta
hus var Gyges, hvilken (sannolikt omkr. 700
f. Kr.) störtade den heraklidiske konungen
Kandaules. Vidare märkas Alyattes (se denne) och
hans son Kresus (se denne), den siste mermnadiske
konungen, under hvars regering det lydiska riket
eröfrades af perserna under Kyros (546 f. Kr.).
A. M. A.
Merobaudes, Flavius, krigare, retor och
skald från Spanien på 400-talet, åtnjöt utmärkelse
vid hofvet uti Italien (Ravenna och Rom). Honom
tillskrifvas dels en dikt om Kristus (De Christo,
i T. Birts "Claudian", 1892), dels andra dikter om
händelser från hans tid, särskildt ett lofkväde öfver
fältherren Aëtius. Stilen påminner om Claudianus’.
R. Tdh.*
Merocyter, anat., stora celler inom det inre
groddbladets (entodermets) område, särskildt hos ägg
med starkt utvecklad äggula.
E. Hgn.
Merodak. Se Marduk.
Merodak Baladan, babylon. Marduk-abal-iddina, en
kaldeisk furste, som gjorde sig oberoende af Assyrien
721–710 och 704 och som på profeten Esaias’ tid sökte
förmå konung Hiskia i Juda att göra gemensam sak med
sig (jfr Es. 39).
E. S-e.
Mérode [-råd], gammal förnäm belgisk släkt
från prov. Liège. Medlemmar af densamma vunno
värdigheterna riksgrefve (1622), markis af Westerloo
(1626), grand af Spanien (1709) samt furste af
Rubempré-Everberghe (1823) och af Grimberghe
(1842). Jfr Richardson, "Geschichte der familie
M." (2 bd, 1877–81). Nuv. hufvudmannens fader
Henride M. (f. 1856, d. 1908) var 1892–95
belgisk krigsminister och blef 1903 president i
Belgiens senat. – 1. Jean de M., grefve, krigare,
f. omkr. 1589, d. 1633, tjänade med utmärkelse
under Buquoy och Wallenstein, upprätthöll 1629–31 i
östra Schweiz förbindelsen mellan Österrike och de
kejserliga trupperna uti Italien samt blef i slutet
af 1631 generalvaktmästare. 1632–33 förde han befäl i
Tyskland. En lysande bragd som rytterianförare utförde
han genom den undsättning han hösten 1632 bragte
det belägrade Wolfenbüttel. Till slaget vid Lützen
hann M. anlända med Pappenheims infanteri nätt och
jämnt så tidigt, att han kunde betäcka Wallensteins
återtåg. I dec. 1632 utnämndes han till kejserlig
fälttygmästare. I slaget vid Hessisch-Oldendorf
(juni 1633), där han kommenderade under Gronsfeld,
blef han dödligt sårad. Till benämningen merode-
l. marotibruder – en ordlek med uttrycket marodör –
gaf M. personligen ingen anledning, ty han hade godt
anseende för att upprätthålla krigstukt. Biografi af
Hallwich (1885). – 2. Philippe Félix Balthasar Othon
Ghislain de M., grefve, belgisk statsman, f. 13 april
1791, d. 7 febr. 1857, deltog i septemberupproret i
Bruxelles 1830, verkade som medlem af den provisoriska
regeringen för upprättandet af en konstitutionell
monarki och Leopold I:s val till konung (1831) samt
hade 1831–39 plats i ministären. I belgiska senaten
var M. en af det katolska partiets ledare. Biografier
af Thonissen (1861) och Juste (1872). – Hans son
Frédéric Xavier Ghislain de M., f. 1820, d. 1874,
var 1860–65 påflig krigsminister samt utnämndes
1866 till geheimeallmoseutdelare och ärkebiskop af
Mytilene. Biografier af Ideville (1874) och Besson
(1886).
Meroe, grekernas och romarnas benämning på
hufvudstaden i etiopiska riket och på området
däromkring mellan Nilen, Atbara och Blå Nilen. Staden
låg enligt Strabon på en ö med samma namn emellan
Nilen och Astaboras (Atbara), d. v. s. på den
fruktbara slätten emellan dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
