Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metallreflexion, Metallspegling, fys. - Metallsalt, kem. Se Salt - Metallsnitt - Metallspegel. Se Spegel - Metallspegling, fys. Se Metallreflexion - Metallstick. Jfr Grafisk konst - Metallsyror, kem. - Metalltråd - Metalltrådsduk. Se Metallduk - Metalltrådslampa, elektrot. Se Glödlampa - Metallum, stad. Se Melle - Metallurg - Metallurgi, Hyttkonst, Hyttkunskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. k. reflexionslagen. Beträffande åter
det reflekterade ljusets intensitet och
polarisationsförhållanden har man funnit en
del olikheter med hvad som eger rum, när
reflexionen sker mot ett genomskinligt
ämne, t. ex. glas. Är det infallande ljuset
rätlinigt polariseradt, så är intensiteten
hos det reflekterade ljuset större, då
svängningsriktningen är vinkelrät mot infallsplanet,
än när den är parallell med detsamma. Jamin
har undersökt förhållandet mellan intensiteten
hos det infallande och reflekterade ljuset
vid olika infallsvinklar och funnit, att,
då svängningsplanet är parallellt med
infallsplanet, det reflekterade ljusets intensitet
har ett minimum för en viss infallsvinkel. För stål
är denna 76°. Intensiteten hos den reflekterade
strålen är emellertid äfven för denna vinkel ganska
betydlig, under det att för en genomskinlig kropp
intet ljus reflekteras vid polarisationsvinkeln (se
Polarisation). Om två strålar reflekteras i
samma riktning af en metallyta och den ena strålen
har svängningsplanet parallellt med och
den andra strålen svängningsplanet vinkelrätt
mot infallsplanet, så uppstår en fasförskjutning
mellan de båda reflekterade strålarna. På grund
häraf blir ljuset elliptiskt polariseradt.
D. S-t.
Metallsalt, kem. Se Salt.
Metallsnitt, för aftryck afsedd metallplåt med
upphöjd teckning och f. ö. utförd på samma sätt
som ett träsnitt. Särskildt förstår man härmed de
äldsta, från medeltiden härstammande försöken i denna
riktning, som föregingo trä- eller formsnittet.
Metallspegel. Se Spegel.
Metallspegling, fys. Se Metallreflexion.
Metallstick, gemensam benämning på i metall, silfver,
koppar, stål o. s. v., utfördt stick. Jfr Grafisk
konst.
Metallsyror, kem., syror, hvilkas radikal innehåller
en metall, t. ex. kromsyra, antimonsyra, tennsyra
m. fl. Metallatomen är i dessa föreningar beståndsdel
af en negativ radikal eller en anion. Dessa
metallsyror bilda ofta komplexer med hvarandra och med
andra syror; så förena sig t. ex. molybdensyra och
vanadinsyra till molybdenvanadinsyror, volframsyra
och fosforsyra till fosforvolframsyra. Genom
reducerande medel kan man förvandla de flesta
metallsyrorna till salter, i hvilka motsvarande
metall ingår som kation, t. ex. kromsyra (i närvaro
af svafvelsyra) till kromsulfat.
H. E.
Metalltråd (ty. draht, fr. fil, eng. wire) kan
förfärdigas af alla smidiga metaller. Vanligast
tillverkas sådan tråd af järn och stål, koppar,
zink, bly, mässing och tombak, nysilfver, silfver,
guld och platina. Trådens groflek anges vanligen
genom nummer på en trådklinka (se Järntråd och
Måttverktyg). Tråd af olika metaller erhålles,
såsom beskrifvits i art. Järntråd, därigenom, att man
drager ett trådämne af lämplig form genom successivt
mindre och mindre hål i en dragskifva (se d. o.),
tills den önskade grofleken erhållits, hvarvid allt
emellanåt tråden måste undergå en glödgning för att
uppmjukas. Trådämnena framställas antingen genom
valsning (järn) i snabbgående valsverk med ett
större antal små valsar (0,2–0,25 m. i diameter),
mellan hvilka ämnesstafvarna successivt passera,
tills de nedpressats till
4–5 mm. diameter, eller ock genom gjutning (koppar)
eller pressning af smält metall genom munstycken
(bly) eller slutligen genom utklippning af strimlor
ur valsade eller smidda plattor (koppar, mässing,
zink. ädla metaller).
C. A. D.*
Metalltrådsduk. Se Metallduk.
Metalltrådslampa, elektrot. Se Glödlampa, sp. 1351.
Metallum, stad. Se Melle.
Metallurg, en person, som vetenskapligt eller tekniskt
egnar sig åt eller sysselsätter sig med metallurgi
(se d. o.).
Metallurgi (af metall och grek. ergon, verk),
Hyttkonst, Hyttkunskap, läran om metallernas
framställande ur deras malmer, de för detta ändamål
behöfliga apparaterna och byggnaderna samt de
framställda produkternas egenskaper. Ett så omfattande
ämne har kräft en uppdelning i underafdelningar för
vetenskapliga syften och vid undervisning. En i vårt
land häfdvunnen indelning anger följande mer eller
mindre själfständiga grupper: allmän metallurgi,
läran om de kemiska och fysiska processer, hvarpå de
metallurgiska metoderna grunda sig, principerna för
ugnar (hyttor) och deras konstruktion m. m.; järnets
metallurgi, som speciellt afhandlar järnet (se d. o.),
dess legeringar och malmer, tackjärnsberedning,
färskning och ståltillverkning m. m.; metallhyttkonst,
hufvudsakligen omfattande framställning af bly,
koppar, zink, nickel, silfver, guld och tenn;
bergskemi, läran om analysering (probering) af malmer,
hyttprodukter o. d.; metallografi (se d. o.) l. läran
om metallernas egenskaper, innefattande läran om
hållfasthet (se d. o.) och materialprofning (se
d. o.); elektrometallurgi (se d. o.). –
Alla förfaringssätt, som malmen underkastas, för
att man slutligen skall utvinna en metall med vissa
bestämda egenskaper, kallas med gemensam benämning
metallurgiska processer. Dessa äro af två olika
hufvudslag: dels sådana, där malmen smältes eller
underkastas sublimering (metallframställning på
torra vägen), dels sådana, där malmen behandlas med
lämpliga lösningsmedel och metallen genom kemiska
reagenser utfälles ur lösningen (metallframställning
på våta vägen). Elektrometallurgiska metoder finnas
af båda slagen. Järnframställning har hittills
bedrifvits uteslutande på torra vägen, under det att
de våta metoderna haft sin egentliga tillämpning
vid framställning af andra metaller. – Litt.:
C. Schnabel. "Lehrbuch der allgemeinen hüttenkunde"
(1890) och "Handbuch der metallhüttenkunde"
(1894), J. L. Bell, "Principles of the manufacture
of iron and steel", A. Ledebur, "Handbuch
der eisenhüttenkunde" (3 bd, 4:e uppl. 1903),
H. H. Campbell, "The manufacture and properties of
iron and steel" (1903), H. v. Jüptner, "Grundzüge
der siderologie" (3 bd, 1900–04), J. Wiborgh,
"Handbok i svenska tackjernstillverkningen"
(1877) och "Järnets metallurgi" (1904), M. Nisser,
"Populär lärobok i jernets metallurgi" (1883),
R. Åkerman, "Om järnmalmers rostning", "Studier
rörande värmeförhållandena i masugnsprocessen"
m. fl. värdefulla afhandlingar i "Järnkontorets
analer". – Af metallurgiska tidskrifter må nämnas
"Järnkontorets annaler", "Teknisk tidskrifts"
afd. kemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
