Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mexico, republik i Nord-Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röjde en vildhet hos det härskande folket, som ådragit
detsamma en växande ovilja bland dess kulturellt lika
högt stående, men till sinnesarten vanligen mildare,
mer eller mindre förtryckta stamfränder. Dessa
svaghetspunkter i den aztekiska samhällsbyggnaden
förklara – jämte spanjorernas militära disciplin,
utmärkta ledning och öfverlägsna beväpning – de
spanske eröfrarnas häpnadsväckande framgångar.
Den spanska eröfringen – förberedd genom
upptäcktsfärder till Yucatan (se d. o.) – inleddes
med Hernando Cortez’ eröfringståg 1519 och var
i hufvudsak slutförd, sedan denne efter strider
med växlande vapenlycka omsider (13 aug. 1521)
definitivt intagit hufvudstaden Tenochtitlan och
därefter låtit på den aztekiska stadens ruiner
uppbygga en ny samt under den närmast följande tiden
kufvat den ena provinsen efter den andra och (1525)
låtit afrätta det aztekiska motståndets ledare,
Montezumas tappre frände och måg, Guatimozin,
det fornmexikanska rikets siste konung. Om den
spanska invasionens och eröfringens närmare förlopp se
Cortez. Till en början styrdes M. af Cortez, som 1523
utnämndes till "guvernör och generalkapten öfver
Nya Spanien", jämte en civil regeringskommission
(audiencia), men denna delning af makten ledde
till ständiga tvister, och 1535 anförtroddes "Nya
Spaniens" styrelse åt en vicekonung. Den förste
var Antonio de Mendoza (1535–50), under hvars stränga
regemente massomvändelse af den indianska befolkningen
företogs och infödingarna behandlades ytterligt hårdt,
särskildt vid arbetet i grufvorna. Vicekonungadömet
Nya Spanien bestod af det egentliga Mexico med Yucatan
(den nuv. staten Chiapas och en del af Tabasco hörde
dock till Guatemala) samt Spaniens nordamerikanska
besittningar i öster till bortom Texas’ östgräns
ett stycke in i nuv. Louisiana och norrut så långt
kolonisationen nådde längs Stillahafs-kusten,
hvarjämte vicekonungen hade en viss myndighet öfver
"audiencierna" Manila, San Domingo och Guatemala. I
spetsen för den lokala förvaltningen stodo alkalder
och indianuppsyningsmän (corregidores). 1547 blef
M. ärkebiskopsdöme, och sedermera infördes hela
den katolska kyrkans yttre apparat efter spansk
förebild (inkvisitionen 1571), hvarjämte kloster och
missionsstationer i mängd grundlades. De spanske
eröfrarna hade medfört blott ett fåtal kvinnor,
och stark folkblandning uppstod snart. Det rika
landet utsögs på det hänsynslösaste sätt till förment
fördel för moderlandet. De fåtalige i Europa födde
spanjorerna (gachupines, "bärare af sporrar") voro
ensamma i besittning af alla borgerliga och kyrkliga
ämbeten. Dem tillhörde uteslutande landets handel,
de allena förfogade öfver dess hjälpkällor. De
mexikanske kreolerna fingo hvarken plantera
vinstockar eller olivträd eller odla hampa, lin
eller saffran; landet fick ej förbruka andra alster
än från moderlandet införda. Handeln var ett monopol
för köpmännen i Cádiz och Sevilla samt drefs blott
öfver två hamnar: Vera Cruz vid Mexikanska viken
och Acapulco vid Stilla hafvet. 1778 utsträcktes
handelsrätten äfven till andra spanska städer, en
grundlig förvaltningsreform genomfördes, hvarigenom
landet indelades i 12 intendencias och de korrumperade
alkalderna och corregidorerna, som plägat köpa sina
ämbeten, ersattes med af vicekonungen direkt beroende
lägre ämbetsmän. I öfrigt blefvo förhållandena i det
hela oförändrade, och landet var stängdt för andra
än spanjorer. Likväl förblef M. moderlandet troget;
och då den bourbonska dynastien 1808 störtades af
Napoleon, insatte mexikanerna en egen regering
i Ferdinand VII:s namn. Dock hoppades kreolerna
samtidigt, att missbruken skulle afskaffas och att de
själfva skulle uppnå politisk likställighet med "de
hvite" l. gammalspanjorerna (de i Spanien födde). Då
detta hopp slog fel, började de revolutionära
rörelser, som ledde till M:s oafhängighet.
Revolutionstiden (1810–21) inleddes med en resning af
prästen Miguel Hidalgo (se d. o.) och hans militäre
medhjälpare Ignacio de Allende. Upproret utbröt
i Dolores i sept. 1810, men insurgenterna besegrades
i grund vid Calderon (jan. 1811), af general Calleja,
och deras ledare fängslades under försök att fly till
Förenta staterna samt afrättades s. å. I prästen José
Maria Morelos (se d. o.) fick resningen en ny
ledare, men äfven han besegrades af general Calleja
(1812), jagades därpå länge af regeringstrupperna,
togs till fånga och afrättades 1815. Som vicekonung
undertryckte Calleja med grymhet hvarje spår af
opposition, och hela revolutionsrörelsen tycktes
afdomnad, då den 1820 fick ny fart vid underrättelsen
om de konstitutionelles framgång i Spanien s. å. Den
ende i fält kvarvarande upprorsledaren, Vincente Guerrero,
vann starkt anhang, och ett
antal präster och ämbetsmän, som fruktade en mot
kyrkan riktad radikal omhvälfning, förmådde general
Augustin de Iturbide (se d. o.), hvilken varit en
af de tidigare revolutionsförsökens mest energiske
bekämpare, att nu sluta sig till rörelsen för att
ge den en moderatare prägel. Iturbide sökte vinna
vicekonungen Apodaca för den s. k. "Iguala-planen",
som gick ut på upprättandet af en själfständig
mexikansk konstitutionell monarki med lika rättigheter
för spanskfödda och kreoler samt bibehållande af
kyrkans privilegierade ställning. Apodaca afböjde
förslaget, men hans efterträdare, general O’Donojú,
den siste spanske vicekonungen i M., uppgaf
(sept. 1821) hufvudstaden till Iturbide och erkände
formligen M:s oberoende, en åtgärd, som spanska
regeringen dock vägrade att sanktionera.
M. som oberoende stat. Iturbide lät i maj 1822 utropa
sig till kejsare af M. (Augustin I), men då general
Santa Anna trädde i spetsen för en republikansk
resning i Vera Cruz och armén visade sig öfvervägande
republikanskt sinnad, abdikerade Iturbide (1823),
och M. förvandlades till en federativ republik. Dess
efter mönster från Förenta staterna utarbetade
författning (af 4 okt. 1824) uppdelade landet i 19
stater och 5 territorier; den nya förbundsrepublikens
förste president blef general Guadalupe Vittoria,
och slafveriet afskaffades (1825). Partistrider
utbröto genast mellan escoceses, anhängarna af en
centraliserad, aristokratisk eller helst monarkisk
författning, och yorkinos, de af radikala idéer
från New York starkt påverkade representanterna för
demokratiska idéer (partisplittringen sammanhängde
med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
