Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 397-398 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mezzanin, bygnk., halfvåning - Mezza voce. Se Mezzo - Mezzo, mus. - Mezzofanti, Giuseppe Gaspardo - Mezzoforte, Mexxopiano. Se Mezzo - Mezzojuso, stad i italienska Palermo - Mezzola, Lago di. Se Comosjön - Mezzosopran, kvinnoröst midt emellan sopran och alt - Mezzosopranklav, mus. Se C-klav - Mezzotintgravyren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

renässanspalatsen inskötos ofta mellan de höga hufvudvåningarna
låga, för hvardagsbruk, domestik- och förrådsrum
o. d. afsedda våningar med relativt låga fönster. Ofta
nog torde dylika entresolvåningar ha anordnats
hufvudsakligen af estetiska skäl, Ty den
rytm i fasadarkitekturen, som fönsterradernas
olika höjd frambringar, är för ögat synnerligen
välgörande. Man jämföre ur denna synpunkt t. ex. en
vanlig hyreskasern från 1880-talet med sina 5 rader
lika höga fönster på samma afstånd från hvarandra
med det s. k. Oxenstiernska huset i Storkyrkobrinken
(se fig.) eller gamla Riksbankshuset vid Järntorget
(jfr äfven Fönster, fig. 12, 13). Enligt äldre
fransk terminologi kallades fönster med större
bredd än höjd mezzaninfönster, under det att
mellanvåningsfönster af kvadratisk form eller med
större höjd än bredd kallades "attique"-fönster,
äfven om de icke tillhörde en attikvåning (se d. o.).
I.G.C.

Fasaden af Oxenstiernska huset i Stockholm.

Mezza voce [me’ddsa vå’tje]. Se Mezzo.

Mezzo [me’ddså], fem. mezza (it., af
lat. medius, i midten), mus., medel-, half-,
t. ex. mezzoforte (mf), halfstarkt; mezzopiano
(mp), halfsvagt; mezza voce (m. v.), med half
röst l. dämpad röstklang; mezza manica, half
applikatur, andra läget (på stråkinstrument).
A. L.*

Mezzofanti [meddså-], Giuseppe Gaspardo,
italiensk språkkännare, f. 1774 i Bologna, d. 1849
i Rom, vardt 1804 professor i sin fädernestad,
1833 bibliotekarie vid vatikanska biblioteket och
utnämndes 1838 till kardinal. M. vann världsrykte
genom sin utomordentliga fallenhet att lära språk:
han förstod och talade inemot 60 språk af de mest
olika språkfamiljer. I litteraturen efterlämnade
han icke något minnesmärke. – Jfr Ch. W. Russell,
"Life of the cardinal M." (1857).

Mezzoforte, Mezzopiano [me’ddså-]. Se Mezzo.

Mezzojuso [meddsåjoså], stad i italienska
prov. Palermo (Sicilien), 628 m. ö. h. vid foten
af Montagna del Casale. 4,898 inv. (1901;
som kommun 6,235 inv.). Vin- och oljeodling.
J. F. N.

Mezzola [me’ddsåla], Lago di. Se Comosjön.

Mezzosopran [me’tså-; it. mezzo soprano,
fr. bas-dessus; jfr Mezzo], kvinnoröst midt emellan
sopran och alt. Karaktären är fyllighet hos tonerna
i mellanläget. Se vidare Sopran.
A. L.*

Mezzosopranklav [me’tså-], mus. Se C-klav.

Mezzotintogravyren [metsåti’ntå-], it. mezzo tinto
("mellanfärg", halfton), eller, som den äfven
kallas, Svarta maneret, Svartkonstgravyren, utgör
en särskild art inom den ena hufvudgruppen af de
grafiska konsterna, nämligen kopparsticket (se
d. o.). Den skiljer sig från de öfriga arterna både
till verkan och utföringssätt, bl. a. därigenom,
att det här är dagerpartierna, som arbetas fram ur
skuggan, medan i det egentliga kopparsticket och
etsningen skuggorna tagas upp ur dagerpartierna. Den
blankslipade kopparplåten bearbetas först i alla
riktningar med ett verktyg, granuleringsstålet
(fr. berceau, eg. vagga), hvilket ungefärligen har
formen af ett stämjärn med rundad, sågtandad egg
och som under en vaggande rörelse föres fram öfver
plåtytan. Denna blir härigenom uppruggad eller kornig,
och plåten ger i detta skick aftryck af en intensiv
sammetslik svärta (häraf namnet "svartkonst",
"svarta maneret", fr. manière noire). På den
sålunda preparerade plåten upptecknas nu den bild,
som skall återges, och med hjälp af ett annat
verktyg, skafjärnet (fr. grattoir), utarbetas
genom skrapning till olika djup och glättning de
särskilda partierna. De glattaste ställena motsvara
vid aftrycket de högsta dagrarna, de mindre glatta,
endast lindrigt fördjupade partierna mellantonernas
olika grader och den uppruggade plåtytan själf
de djupaste skuggorna. Mezzotintogravyren verkar
sålunda uteslutande genom omväxling af skuggor,
mellantoner och dagrar, och en stor rikedom kan
i detta afseende åstadkommas. Men den saknar å
andra sidan i sin typiska form alla skarpa streck
och konturlinjer. Intrycket blir till följd häraf
mjukt, elegant och smekande för ögat (jfr fig.),
men ståndom också ulligt och obestämdt, särskildt
i senare aftryck. Detta gravyrsätt lämpar sig till
följd häraf bäst för återgifvande af stämningar,
ljuseffekter och porträtt, öfver hufvud för
modellering af nakna kroppspartier. Däremot är
det mindre användbart för figurrika kompositioner,
för landskap med fina detaljer o. d., i allmänhet
för sådana framställningar, där hufvudvikt
ligger på konturlinjer och teckning i ordets
strängare bemärkelse. – Uppfinningen af detta
egendomliga gravyrsätt tillskrifves den hessiske
öfverstelöjtnanten Ludwig von Siegen (d. 1680),
och det första med dess hjälp utförda bladet,
ett porträtt af landtgrefvinnan Amalia Elisabet,
bär årtalet 1643. Von Siegen meddelade hemligheten
af sin konst åt prins Rupert af Pfalz, af hvilken
Wallerant Vaillant (d. 1677) i sin ordning inhämtade
den. Denne framstående gravör och målare är den förste
egentlige konstnär, som använde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>