Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michel, Louise - Michel, Julius von - Michel, Gustave - Michel, André - Michelangelo. Se Buonarroti - Michelessi, Domenico - Michelet, norsk släkt - Michelet 1. Hans (Jean) M. - Michelet 2. Kristian Fredrik M. - Michelet 3. Simon Temstrup M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deporterades hon s. å. till Nya Kaledonien, men
återvände 1880 på grund af den allmänna amnestien
till Paris. Där gjorde hon sig snart bemärkt genom
exalterade tal på anarkistiska folkmöten, och efter
att 1883 ha ledt stormning och plundring af några
bagarbodar dömdes hon till 6 års fängelse. Hon
tillbakavisade 1885 sin benådning, men nödgades i
jan. 1886 finna sig i att försättas på fri fot. Nya
brandtal på folkmöten åsamkade henne s. å. en kortare
tids fängelse, och sedan begaf hon sig, af fruktan
för att bli internerad på hospital som sinnessjuk,
till London, men återvände 1895 till Frankrike och
vistades sedan än i Frankrike, än i England, mest på
agitationsresor, alltjämt lika sjukligt våldsam i sin
propaganda, samtidigt med att hennes varma medkänsla
för de fattige dref henne till den mest uppoffrande
välgörenhet. Hon utgaf 1886 Mémoires och skref några
skådespel samt en mängd revolutionärt agitatoriska
romaner, såsom La misère (1881), Les microbes humains
(1886), La fille du peuple (1889) m. fl. Jfr von
Levetzow, "Louise M." (1905), och E. Girault, "La
bonne Louise" (1906).
V. S-g.
Michel, Julius von, tysk ögonläkare,
universitetslärare, f. 1843 i Frankenthal,
d. 1911 i Berlin, blef professor i oftalmiatrik
1872 i Erlangen, 1879 i Würzburg och 1899 i
Berlin. Hans största förtjänst ligger i att ha
redigerat den betydelsefulla "Jahresbericht über
die leistungen und fortschritte im gebiete der
ophthalmologie" fr. o. m. 8:e årg. (för 1877)
t. o. m. den 40:e (för 1909), hvilken utkom 1910.
G-d.
Michel [-Jä’l], Gustave, fransk skulptör, f. 1851
i Paris, studerade vid École des beaux-arts, har
utfört en mängd statyer och monumentalverk, däribland
Circe (grupp 1886, Square de Batignolles), Freden
och Arbetet för konstpalatset vid världsutställningen
1889, Den blinde och den lama (i polykrom sten, 1896,
erhöll hedersmedaljen), Det moderna Frankrike och
andra figurer på Alexanderbron (1900), Lifvets kväll
(gubbstaty, 1901, musée Galliéra), Mot ljuset! (staty,
1900, erhöll hedersmedaljen), Hösten (1906, parken
i Saint-Cloud), I drömmar (Luxembourgmuseet) och
Jules Ferrys monument i Tuileriesträdgården (1910).
G-g N.
Michel [-(ä;l], André, fransk konsthistoriker,
f. 1853 i Montpellier, är sedan 1896 "conservateur"
vid Louvremuseets afdelning för medeltida och modern
skulptur och professor vid École de Louvre. M. har
medverkat i konsttidskrifter, utgett arbeten om
François Boucher, Notes sur l’art moderne, La peinture
française de David à Delacroix och redigerar det
monumentala verket Histoire de l’art, som började
utges 1905 (hittills 7 bd utkomna af de 16, som
arbetet skall omfatta).
G-g N.
Michelangelo [mikela^ndjelå]. Se Buonarroti.
Michelessi [mikel-], Domenico, italiensk
författare, abbé, f. 1735 i Ascoli i Kyrkostaten,
d. natten till 1 april 1773 i Stockholm, kom till
Sverige 1771. På ganska kort tid lärde han sig
svenska, hvarpå flera af hans skrifter tjäna till
bevis. Utom åtskilliga italienska poem, vid Adolf
Fredriks begrafning och andra tillfällen, utgaf han
ett inträdestal i Vet. akad., med svenska tolkningar
från Musaios (på prosa) och Ovidius (1772), en
latinsk öfv. af några Gustaf III:s tal (s. å.) m. m. samt Lettre
à m:gr Visconti sur la révolution arrivée en Suède
le 19 août 1772 (1773), författadt i synnerligen
konungsk anda och hvaraf s. å. en svensk öfv. utkom.
-rn.*
Michelet [mi^olett], norsk släkt, härstammande från
Paul M. de Beauval, f. 1617 i Frankrike, hvarifrån han
jämte en broder Jacques fördrefs som hugenott. Han
kom till Norge 1644 och stupade som major 1660 under
Haldens (Fredrikshalds) belägring.
1. Hans (Jean) M., officer, stupade som
kapten vid dragonerna (sedan 1714) i träffningen vid
Hölands kyrka under Karl XII:s infall i Norge 1716.
Ett minnesmärke restes öfver honom vid
Urskogs kyrka 1883. Dennes sonson Jörgen M., f.
1742, d. 1818, kämpade som kapten med utmärkelse
vid Kvistrums bro 29 sept. 1788, blef 1809 chef för
trondhjemska nationella dragonregementet och s. å.
generalmajor. – Dennes brorson Kristian Frederik
M., f. 1792, d. 1874, deltog i Köpenhamns försvar 1807
och i 1814 års krig, blef 1854 generalmajor
och kommendant på Fredrikstens fästning
samt tog 1868 afsked. – Karl Johan M.,
den sistnämndes son, jurist, politiker, f.
25 juli 1826 i Urskog, d. 30 jan. 1902,
tog juridisk ämbetsexamen 1849, var 1856–63
overretssakförer i Kristiania, 1863–70 och
1877–82 polismästare där och därefter amtman
i Jarlsberg og Larvik. Han representerade
sitt amt på stortinget 1886–91 och från 1895 till
sin död, och han var en af partiparollen alldeles
obunden högerman, en kvickt och oförskräckt slagfärdig
politiker. Hans kusin fabriksegaren Cæsar Emil Ramel M.,
f. 1834, d. 1909, skänkte hela sin efterlämnde
förmögenhet, omkr. 1 mill. kr., till välgörande ändamål.
2. Kristian Fredrik M., brorson till förut nämnde
K. J. M., son till artilleriöfversten Georg Ove v.
Ramel M. (f. 1830, d. 1908), jurist,
politiker, f. 23 juni 1863, juris kandidat 1886 och
höjesteretsadvokat 1892. Sedan 1890 är han jämte
höjesteretsadvokaten E. Harbitz innehafvare af en
advokatfirma i Kristiania. Han invaldes i stortinget
för 1910–12 som representant för 1:a kretsen i
Akershus amt och anses redan som en af högerpartiets
dugligaste män.
3. Simon Temstrup M., kusins son till
K. J. M., f. 8 febr. 1863 i Trondhjem, blef
student 1881, vann 1885 "kronprinsens guldmedalj"
för en teologisk afh. och tog 1887 teologisk
ämbetsexamen med utmärkelse samt studerade 5 år
gammaltestamentlig teologi och religionshistoria
i tanke att få professuren efter K. P. Caspari.
Den ovilja, som M. ådragit sig genom sitt politiska
uppträdande, hade dock till följd, att stortinget
vid Casparis död (1892) indrog dennes lärostol för
att undslippa M. som hans efterträdare. 1894 tog
M. doktorsgraden på arbetet Amos oversat og fortolket,
med en udsigt över de samlidige tilstande i Israel
(1893) och var de närmast följande åren präst.
1896 beviljade stortinget åter den indragna
professorslönen, och s. å. utnämndes M.
till professor i gammaltestamentlig teologi.
I Det gamle testamentes syn paa synden
(1899), Gamle helligdomme i nyt lys (1902),
Det gamle testamentes betydning for os.
Tre foredrag (1906) samt i många afh., ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
