Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mimos, eg. "härmare" - Mimosa L., bot. - Mimosabark, bot. Se Garfmedel - Mimosoideae, bot. Se Leguminosae - Mimulus L., Gyckelblomster, bot. - Mimus, lat. Se Mimos - Mimusops L., bot. - Mimus polyglottus, zool. Se Härmfågeln - Min, ansiktsuttryck - Min, egypt. myt., en fornegyptisk gud - min., förkortning för minut - Mina, romerskt-grekisk myntvärde - Mina, krigsv., sprängladdning. 1. Landminor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna ge någon föreställning om styckenas
innehåll. Som Sofrons efterföljare i mimdiktning
nämnes dels hans son, Xenarchos, dels Filistion
från Magnesia eller Nikaia, samtidig med kejsar
Tiberius. – Samma förhållanden som på Sicilien
kallade äfven hos Syd-Italiens greker till lif mimisk
folkdiktning och skådespelarkonst, som därifrån tidigt
infördes i Rom och omkläddes i latinsk dräkt. Äfven
där voro dessa improviserade alster af folkhumorn
synnerligen omtyckta af det lägre folket och tillvunne
sig bifall äfven inom förnämare kretsar. De mimiske
skådespelarna, till hvilka äfven kvinnor hörde,
voro i sedligt hänseende illa anskrifna. På scenen
uppträdde de utan mask, vanligen i en af brokiga
lappar sammansatt dräkt, och buro som fotbeklädnad
endast tunna sulor (däraf kallade planipedes). Mimen
förekom dels som själfständigt dramatiskt upptåg
(mimisk dialog), dels som mellanspel och efterspel
(exodium) till andra dramer. Stundom bortföll texten
h. o. h., så att den dramatiska handlingen, liksom i
våra balletter, utfördes blott genom karakteristisk
dans och åtbörder (pantomim). I den romerska
litteraturen infördes mimen först mot slutet af den
republikanska tiden af Decimus Laberius och Publilius
Syrus.
A. M. A.
Mimosa L., bot., ett i tropiska länder, hufvudsakligen
Syd-Amerika, inhemskt släkte af träd, halfbuskar eller
örter med många arter, tillhörande fam. Leguminosæ,
underfam. Mimosoideæ. Bladen äro dubbelt parbladiga:
löfverket är särdeles fint och vackert. Blommorna
sitta i hufvud eller ax. De ha 5-tandadt foder
och 5-delad krona, som icke är fjärilslik som
hos Papilionatæ, en annan underfamilj under
Leguminosæ. Ståndarna äro minst 5, men ofta långt
flera, fria. Frukten är en balja, som vid öppnandet
löser sig från de kvarsittande kanterna. Hos några
arter visa bladen och bladskaften en egendomlig
retbarhet, så att småbladen vid minsta vidröring
vika sig tillsammans och bladskaftet böjer
sig ned. Detta sker icke blott med det vidrörda
bladet, utan retningens verkan fortledes öfver till
angränsande blad i mindre eller större antal. – Detta
är förhållandet med den i våra växthus ofta odlade
M. pudica L. och andra arter (jfr Rörelsefenomen,
växternas, med fig.). "Mimosa" är ett vanligt,
men oriktigt, namn på gulblommiga Acacia-arter,
hvaraf afskurna blommande grenar under vintern
och våren allmänt säljas i blomsteraffärer.
O. T. S. (G. L-m.)
Mimosabark, bot. Se Garfmedel.
Mimosoideæ, bot. Se Leguminosæ.
Mimulus L., Gyckelblomster, bot., ett örtsläkte,
hörande till fam. Scrophulariaceæ. Blomfodret är
4-tandadt, kantigt, blomkronan 2-läppig, gapande, med
kanterna af öfverläppen tillbakavikna. Märkets båda
flikar sluta sig vid beröring. Frukten är en 2-rummig,
mångfröig kapsel. De flesta arterna förekomma i västra
Nord-Amerika. Flera arter odlas i våra växthus och
trädgårdar för de ofta vackert färgade och tecknade,
ofta dubbla (se Fördubbling, sp. 399) blommorna
(M. cupreus, M. cardinalis och hybrider). M. moschatus
har ljusgula blommor. Hela örten har stark mysklukt.
O. T. S. (G. L-m.)
Mimus, lat. Se Mimos.
Mimusops L., bot., ett släkte af träd, hörande
till fam. Sapotaceæ. Blomkronan består af 6 eller
8 blad, alla med 2 nästan lika långa bihang på
ryggsidan. Frukten är bär. Arterna af detta släkte
förekomma i tropikerna, där flera af dem odlas för
de välsmakande frukternas skull. Veden af M. Kauki,
järnträ, är mycket hård och varaktig. Af
de välluktande blommorna af M. Elengi erhålles
en välluktande olja. Samma arts bark och rot
användas som läkemedel. Det guttaperkaliknande
ämnet balata l. ballota, som har stor användning
i remfabrikationen, erhålles af M. Balata, hvars
hemland är Guyana. Ur fröna af M. djave, djavenötter
(Kamerun), erhålles ett fast fett, som användes
i industrien. I de gammalegyptiska grafvarna
från 20:e–26:e dynastien träffas många kransar,
som jämte blommorna af Nymphæa coerulea bestå
af bladen af M. Schimperi. Jfr Gummifabrikation.
G. L-m.
Mimus polyglottus, zool. Se Härmfågeln.
Min (fr. mine), ansiktsuttryck, som afspeglar någon
viss sinnesrörelse, tanke eller känsla.
Min, egypt. myt., en fornegyptisk gud, dyrkad
förnämligast i Chemmis (se d. o.) som den animala
och vegetativa fruktbarhetens gud samt beskyddare af
resande i öknen. M. sammanställdes af grekerna med
deras Pan. Han afbildades med två höga fjädrar på
hufvudet och ena armen högt upplyft.
min., förkortning för minut.
Mina var den hos romarna brukliga formen för det
grekiska (urspr. semitiska) ordet mna, hvarmed
betecknades en viktenhet och tillika ett myntvärde,
motsvarande samma vikt i silfver. Den i Aten af
Solon införda myntvikten mina utgjorde vid pass
436,6 gr. i st. f. 602,6 gr. enligt det äldre,
från Egina (urspr. från Orienten) härstammande
viktsystemet, som i Aten äfven efter Solons tid
bibehölls som handelsvikt och dessutom var gällande
i en stor del af Grekland. Äfven andra, mer eller
mindre afvikande, viktvärden förekommo. Den attiska
myntminans silfvervärde kan i det närmaste bestämmas
till 70 kr.; den eginetiska var genom folkbeslut
fastställd att gälla 38 proc. högre, således 96,6
kr. – Om mina som nygrekisk vikt se Grekland, sp. 250.
A. M. A.
Mina (it. mina, ty. mine, fr. mine, torpille),
krigsv., en i jord, murverk m. m. innesluten eller i
vatten nedsänkt sprängladdning, som är afsedd att vid
sin explosion verka förstörande på det omgifvande
ämnet eller på närliggande föremål. Minorna kunna
delas i landminor och sjöminor.
1. Landminor. Enär explosionstrycket verkar med
samma kraft åt alla sidor, gör det sig tydligast
förnimbart åt det håll, där minsta motståndet
finnes att öfvervinna. En i jorden lagom djupt
nedgräfd sprängladdning verkar sålunda förstörande
hufvudsakligen uppåt jordytan eller ock åt
underjordisk öppning (mingång), om sådan ligger
närmare. Hela det rum, inom hvilket explosionen
verkar, kallas minans verkningsområde, och afståndet
från minans medelpunkt till närmast varande yta
kallas minsta motståndslinje. Är denna senare icke
större än verkningsområdets radie, krossningsradien,
uppstår vid en i jord nedgräfd minas sprängning
antingen endast en mindre eller större skakning
i jordytan (fladdermina) eller ock en trattformad
mingrop, som blir mera rätvinklig, i den mån minsta
motståndslinjens längd närmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
