Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnesota college - Minnesota river l. S:t Petersfloden - Minnespenning. Se Medalj - Minnessång - Minniskiöld, Magnus. Se Folkungaätten - Miño. Se Minho 1. - Minoa, ö. Se Megara - Minofficerare. Se Mindepartementet - Minor, lat., mindre, yngre. Se Franciskanorden och Kurantel - Minor, Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
godt utrymme och möjlighet till utvidgning. Den har
ock utvecklats mycket fort; 1908 års katalog visade
488 lärj., fördelade på 8 af delningar: utom de tre
nämnda ett normal department (lärarseminarium), ett
preparatory dep. (förberedande för academic dep.),
ett swedish-english dep., en school of expression
(talarskola) och ett art dep. (i ritning, oljemålning
etc.).
Minnesota river [minisåu;t8 ri’vo] 1. S:t
Petersfloden, omkr. 650 km lång flod i staten
Minnesota, upprinner i Syd-Dakota i sjön Pole Cat
(578 m. ö. h.), strömmar igenom Big Stone lake (302
m. ö. h.) och förenar sig med Mississippi mellan
Minneapolis och S:t Paul.
J. F. N.
Minnespenning. Se Medalj 1.
Minnesång (ty. minnesang, af mhty. minne, kärlek, af
fnhty. minna, eg. minne, hågkomst), benämning på den
tyska konstlyriken under 1100-och 1200-talen. Denna
fick sitt namn däraf, att den företrädesvis
rörde sig om älskog. De tidigaste minnesångerna
ha en episk hållning, som röjer deras samband
med folkdiktningen. Men omkr. 1180 inträngde från
trakterna kring Maas en rent lyrisk konstpoesi, som
snart blef härskande i hela Tyskland och framför allt
i formellt afseende företedde ett starkt inflytande
från Frankrikes trubadurdiktning. Vid jämförelsen
med den sistnämndas passionerade eld, käckhet och
individuella färgrikedom förbleknar dock den tyska
minnesången. Den sjunger visserligen om kärlek och
åter kärlek, om våren och sommaren, då och då om
ett religiöst ämne, om ett korståg och hos Walther
von der Vogelweide också om furstarnas politiska
tvister. Men kärleksidealet, som minnesångarna
dyrkade, den upphöjda kvinnligheten, funno
de i regel hos en annans hustru, som dessutom
blott var en tom fantasibild. Något verkligen
upplefvadt, något personligt och originellt finna
vi sällan, om man undantar den snillrikaste och
mångsidigaste af alla minnesångarna. Walther von
der Vogelweide. Till förkonstlingen bidrog ock den
utomordentliga rikedomen på versformer. Skalderna
satte nämligen en ära i att till hvarje ny dikt
uppfinna en strof med ny byggnad och rimslingning
jämte tillhörande melodi; att låna förut brukade
former ansågs då som en litterär stöld. Dikterna
sjöngos af författarna själfva till strängaspel
(vanligen giga) och utlärdes till vandrande
spelmän. Småningom begynte dessa samt förnäma
damer att teckna upp dem – själfva kunde de fleste
minnesångare hvarken skrifva eller läsa. Sångerna
förekomma i 3 olika former: lied (en följd lika,
vanligen tredelade strofer till samma melodi), leich
(genomkomponerad, med olikformiga strofer) och spruch
(didaktisk smådikt i en enda strof, som icke sjöngs,
utan framsades). Med afseende på innehållet skilde
man mellan taglieder (i hvilka väktaren varskor de
älskande vid morgongryningen), botenlieder (i hvilka
längtan tolkas), kreuzlieder (korsfararsånger), leisen
(af "Kyrie eleison"; religiösa sånger), mailieder,
erntelieder (skördevisor), växelsånger mellan älskande
samt lofsånger eller nidvisor öfver höga herrar,
alltefter graden af dessas frikostighet emot de
lycksökande poeterna, o. s. v. Dikter af omkr. 160
minnesångare finnas bevarade. De sistnämnde tillhörde
mest den lägre adeln, men äfven furstar, t. o. m.
några hohenstaufenska kejsare, uppträdde
som vitterlekare. Bland det äldre, folkligare
skedets skalder framstå Kürenberger, Dietmar von
Ast och Spervogel (kärnfulla "sprüche"). Till
blomstringstiden (1180–1240) höra framför andra
Heinrich von Veldeke, Friedrich von Hausen (ädel
korsfarare), Heinrich von Mohrungen, Reinmar von
Hagenau (R. der alte), Walther von der Vogelweide
samt de tre episke mästarna Hartmann von Aue, Wolfram
von Eschenbach ("taglieders" utbildare) och Gottfried
von Strassburg. Under urartningsperioden uppträdde
Neidhart von Reuenthal, som införde "höfische
dorfpoesie" med ofta grofva skildringar af allmogens
fester, samt hans efterföljare Gottfried von Neifen,
schweizaren Johannes Hadlaub och Steinmar. Vidare
märkas Ulrich von Lichtenstein, som i sitt lif
framställde en karrikatyr på det kvinnohyllande
riddarlifvet, Konrad von Würzburg samt spruchdiktarna
Reinmar von Zweter och Konrad Marner. Genom dessa
bereddes minnesångens öfvergång i mästersång (se
d. o.). Den värdefullaste samlingen af minnesånger är
den s. k. "Manessiska handskriften" (se d. o.). En
stor samlad upplaga är den af van der Hagen i 4 bd
(1838); en senare, uteslutande från 1100-talet,
är Lachmanns och Haupts "Des minnesangs frühling"
(1857; 4:e uppl. 1888); de schweiziska utgåfvos 1886
af Bartsch, som äfven gifvit ett urval (1864; 4:e
uppl. af Golther 1901). Se vidare Scherer, "Deutsche
studien" (I, II, 1870–74), Grimme, "Geschichte der
minnesinger" (I, 1897), och Schönbach, "Beiträge
zur erklärung altdeutscher dichtwerke" (1899).
(Kj-t.)
Minnesångernas i handskrifter bevarade melodier
(skrifna med s. k. koralnoter l. fyrkantiga neumer)
ha först på senaste tiden (fr. o. m. P. Runges edition
"Sangesweisen der Colmarer handschrift", 1896) börjat
närmare uppmärksammas, i det man numera söker härleda
deras rytmik ur dikternas versmått, i st. f. att som
förut fruktlöst söka tillämpa mensuralmusikens
principer på melodiernas notskrift. Nya
uppslag ha därmed skänkts åt musikhistorien och
metriken. Genom öfverensstämmelsen i minnesångernas
(jämte trubadursångernas) och de medeltida kyrkliga
sångernas notering hoppas man ock kunna sålunda vinna
någon klarhet om de senares rytmiska beskaffenhet och
finna nyckeln till den gregorianska sångens rytmik.
E. F-t.
Minniskiöld, Magnus. Se Folkungaätten, sp. 792.
Miño [mi’njå]. Se Minho 1.
Minoa, ö. Se Megara.
Minofficerare. Se Mindepartementet.
Minor, lat., mindre, yngre; plur. minores. Se
Franciskanorden, sp. 1069, och Kuratel, sp. 299.
Minor, Jakob, tysk germanist, f. 15 apr. 1855 i Wien,
d. där 9 okt. 1912, vardt 1880 docent i tyska språket
och litteraturen i Wien och återkom, efter att ha
beklädt lärarplatser vid flera olika universitet,
till sin födelsestad 1885 som e. o. professor. 1888
utnämndes han till ordinarie. M. utöfvade ett
utomordentligt omfattande vetenskapligt författarskap,
som hvars förnämsta frukter böra nämnas Chr. F. Weisse
(1880), Studien zur Goethe-philologie (s. å., med
Sauer), J. G. Hamann (1881),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
