Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mongoliska rasen l. Gula rasen - Mongoliska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkgrupper: 1. ural-altaiska (af några kallade endast altaiska)
folk, 2. japaner, 3. koreaner, 4. kineser,
5. tibetaner, tanguter och himalayafolken,
6. burmaner och lohitafolken, 7. tai l. schanfolken,
8. annamiter och 9. (språkligt) isolerade folk
i Bortre Indien (moi, khasi, mon, khamen,
kui). Grupperna 6–9 sammanfattas ofta under
namnet indokineser (se d. o.), hvilka af några
betraktas som en särskild ras. Både indokineser och
grupperna 4–5 sammanfattas af Peschel under namnet
malajokineser. Den första gruppen delas af somliga
i två, altaiska folk och uralska folk, emedan
deras språkstammar icke äro bevisligen materiellt
besläktade genom gemensamma ordrötter. Den altaiska
gruppen delar sig i 3 grenar, den mongoliska,
den tungusiska (tunguser, mandschuer och lamuter)
samt den turkiska. Till den uraliska gruppen höra
samojediska grenen och finsk-ugriska grenen. –
I afseende på kultur, lefnadssätt och religion
indelas mongoliska rasen i: 1. Naturfolk (samojeder,
ostjaker, lappar, voguler, tunguser, lohitafolk),
alla med schamanism till religion. 2. Halfciviliserade
folk (nomader med nötkreatur, får, getter, hästar
etc.), dels schamaner (himalayafolk, tanguter
och några sibiriska tatarstammar), dels buddister
(mongoler, tibetaner), dels muhammedaner (asiatiska
turkar). 3. Kulturfolk, dels med själfständig
östasiatisk kultur (kineser och mandschu,
japaner, koreaner, annamiter), dels med indisk
kultur (burmaner, siameser), dels med europeisk
kultur (ungrare, västfinnar och volgafinnar;
jfr art. Mordviner), dels med muhammedansk
kultur (europeiska turkar). Det mest betydande af
alla mongoliska folk äro otvifvelaktigt kineserna
och därnäst japanerna. Den viktigaste historiska
rollen har spelats af turkarna och därnäst af
mongolerna. – Till mongoliska rasen hörde också
sannolikt följande historiska, numera till största
delen undergångna folk: hunner, avarer, kazarer,
petjeneger, kumaner (samtliga hänförliga till
den turkiska grenen) och bulgarer (inbegripande
sannolikt äfven finsk-ugriska stammar). Möjligen
funnos äfven folk af mongolisk ras bland skyterna.
H. A.*
Mongoliska språket, som i vidsträckt bemärkelse,
jämte den tungusiska (med mandschu) och den turkiska
språkfamiljen, bildar den altaiska grenen af den
ural-altaiska språkstammen, delar sig i tre munarter:
1) östmongoliskan l. mongoliskan i inskränkt och
vanlig bemärkelse, 2) västmongoliskan l. kalmuckiskan
och 3) buretiskan (jfr Mongolerna). Den sistnämnda
står dock den egentliga mongoliskan så nära, att
den kan anses som en dialekt däraf, och de afganske
mongolernas (aimaks och hazaras) språk är en för
öfrigt betydelselös dialekt af kalmuckiskan. – Det
mongoliska vokalsystemet omfattar de hårda a, o,
u, de däremot svarande mjuka ä (oftast skrifvet e),
ö, ü, samt det neutrala i, vidare diftongerna ai,
oi, ui, äi, öi, üi, men saknar de turkiska språkens
hårda i. Om det inbördes beroendet af hårda och mjuka
vokaler, den s. k. vokalharmonien, se Ural-altaiska
språk. Af konsonantljud finnas alla de svenska utom
f och (det blott i buretiskan befintliga) h samt
dessutom frikativorna z [= tonande s], det tonlösa ch
[= tyskt ch efter a], det tonande gh och affrikatorna c
(tj), g (dj), ts, dz. Skillnaden emellan öst- och
västmongoliskan är hufvudsakligen af fonetisk art,
men härvid är att märka, att denna skillnad rör
egentligen endast den litterära östmongoliskan. Det
nuvarande östmongoliska samtalsspråket står nämligen
kalmuckiskan ganska nära; men skriftspråket, som
vanligen ensamt åsyftas med uttrycket mongoliska
språket (och äfven ensamt afses i den följande
beskrifningen), har bibehållit mycket äldre former,
så att skrift- och talspråk skilja sig lika mycket som
forn- och nysvenskan. Däremot skrifva kalmuckerna,
hvilkas litteratur är af mycket yngre datum, alldeles
så, som de tala. Så t. ex. skrifves i mong. dz, men
uttalas som i kalm. z. Men den viktigaste skillnaden
är, att skriftmong. g och gh mellan två vokaler
i uttalet liksom i kalm. bortfalla och vokalerna
sammandragas, t. ex. mong. chaghan, kalm. chan,
"härskare" (af den mong. skrifformen ha européerna
gjort ett ka-kan, "stor-kan"); mong. naghor,
kalm. nor, "sjö"; mong. aghola, kalm. ola, "berg";
mong. ögälöd, kalm. ölöd ("de öfre"), "kalmucker";
o. s. v. – Nomen, som saknar genus och artikel,
bildar plural med ändelsen -nar (-när) eller -s
(bur. äfven -nut) vid vokaliskt och -ut (-od)
vid konsonantiskt stamslut, t. ex. lama-nar eller
lama-nut, "präst-er". I nominativ framträder
rena stammen. Med ändelser, lika för sing. och
plur., bildas ack. (-i), gen. (-in, -un, -u),
dat.-lokativ. (-dur, -dür). Öfriga kasusändelser
(abl., instrum. o. s. v.) kunna (snarare) anses som
postpositioner. Adjektivet är fullkomligt oböjligt
och står alltid före sitt subst. Personliga och
demonstr. pronomina böjas med samma kasusändelser
som nomen. Possessiva uttryckas i mong. som i
mandschu med genit. af personliga pron., men i
bur. som i de flesta andra ural-alt. språk med
särskilda suffix. Relativa saknas och ersättas
af particip. Verbet, hvars rena stam uppträder i
imperat., t. ex. ab, "tag!", har som i mandschu
(och oftast i talsvenskan) ingen personalböjning,
utan denna uttryckes blott genom subjektet. Dock
ha kalm. och bur. börjat utbilda personaländelser
genom suffigerade pronomina. Tempora (pres.,
imperf., perf., pluskv., fut.) och modi (konj.,
kondition.) bildas genom suffix, t. ex. bi abu-mui,
"jag tar", bi abu-bai, "jag tog", bi abu-muiza,
"jag må taga". Dessutom finnas flera particip
och gerundia. Af härledda stammar bildas passiv,
kausativ och komitativ. För öfrigt äro denominativa
i mongoliskan synnerligen vanliga. Den regelbundna
syntaktiska ordföljden är: tidspartikel, subjekt,
objekt, verb, men alla närmare bestämningar och därför
äfven alla bisatser föregå det ord de bestämma. I
bisatser står verbet alltid i particip eller gerundium
med postpositioner, motsvarande våra konjunktioner;
blott hufvudsatsens verb står i finit form och intar
sista platsen i den ofta omåttligt långa satsen. –
Den mongoliska skriften, närmast lånad (i början af
13:e årh.) från den uiguriska (i Buchara) och således
af semitiskt (syriskt) ursprung, fortlöper i lodräta
rader uppifrån nedåt. Raderna och sidorna följa
hvarandra från vänster till höger. Till en början egde
den mongoliska för den klassiska litteraturen använda
skriften blott 14 tecken, och för de hvarandra nära
stående ljuden, såsom k och g, t och d, u och o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
