Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 949-950 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monro - Monro 1. Alexander M. d. ä. - Monro 2. Alexander M. d. y. - Monro 3. Alexander M. "den tredje" - Monro 4. Donald M. - Monroe, namn på städer i Förenta staterna - Monroe 1. Stad i Louisiana - Monroe 2. Stad i Michigan - Monroe 3. Stad i Wisconsin - Monroe, James - Monroedoktrinen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hans arbeten öfver osteologi, komparativ anatomi
m. m. äro klassiska. Han var dessutom en mycket
framstående kirurg. – 2. Alexander M. d. y.,
den föregåendes son, f. i Edinburgh 1733, d. 1817,
öfvertog faderns lärostol 1759. Han var likaledes
en utmärkt anatom och utgaf många arbeten, af
hvilka de viktigaste behandla hjärnan, ryggmärgen
och nervsystemet. – 3. Alexander M. "den tredje",
den föregåendes son, f. 1773, d. 1859, blef faderns
medhjälpare i professuren och innehade sedermera denna
plats intill 1846. Äfven hans anatomiska arbeten
äro många och mycket prisade. Edinburgh-skolan
har dessa män att tacka för en stor del af sitt
anseende. – 4. En äldre son af M. 1, Donald M.,
f. 1727, d. 1802, var militärläkare i
engelsk tjänst samt läkare på S. Georges hospital i
London. Han utgaf arbeten bl. a. på hygienens område.
1–4. Rsr.*

Monroe [ma^råH], namn på flera städer i Förenta
staterna. 1. Stad i Louisiana, vid den segelbara
Ouachita river. 5,428 inv. (1900). Export af bomull
och trä. – 2. Stad i Michigan, vid Raisin river,
4 km. ofvanför dess utlopp i Eriesjön. 5,043
inv. (1900). Industri och trädgårdsskötsel. – 3. Stad
i Wisconsin. 3,927 inv. (1900). Betydlig osthandel.
1–3. J. F. N.


Monroe [ma^råH], James, Förenta staternas femte
president, f. 28 april 1758 i Westmoreland
county, Virginia, d. 4 juli 1831 i New York,
tillhörde en skotsk släkt, som inflyttat till
Virginia omkr. 1650, afbröt 1776 sina juridiska
studier för att deltaga i oafhängighetskriget och
avancerade 1778 till öfverstelöjtnant. Han kom
vid denna tid i nära beröring med Th. Jefferson,
då Virginias guvernör, och den förtroliga vänskap,
hvarmed denne omfattade honom, blef af bestämmande
inverkan på M:s politiska bana. Genom Jeffersons
inflytande utsågs M. 1782 till medlem af Virginias
lagstiftande församling och dess verkställande råd;
han var 1783–86 delegerad vid förbundskongressen och
1788 medlem af det konvent, som skulle besluta om den
nya förbundsförfattningens ratificering. Där slöt
sig M. till Patrick Henry, ledaren af motståndet
mot den nya författningen, och gaf den omsider
endast sin tveksamma och villkorliga anslutning. Han
valdes 1790 till förbundssenator för Virginia och
tillhörde i senaten federalisternas och särskildt
Alex. Hamiltons ifrigaste motståndare. Washington
utsåg honom likväl 1794 till amerikanskt sändebud i
Paris, men förbundsregeringen var missnöjd med hans
uppträdande där och återkallade honom 1796. M. utgaf
då en vidlyftig försvarsskrift, A view of the conduct
of the executive (1797), hvilken mycket härmade
Washington, men bidrog att öka M:s popularitet inom
det anti-federalistiska partiet. Han blef guvernör i
Virginia (1799–1802) och sändes 1803 af presidenten
Jefferson till Frankrike för att biträda amerikanska
sändebudet där, Robert R. Livingston, vid
underhandlingarna om inköp af Louisianaområdet,
hvilka (30 april s. å.) lyckligt slutfördes. Däremot
misslyckades M:s försök att träffa köpeaftal med
Spanien om Florida (1804–05), och det fördrag han
1806 som amerikanskt sändebud i London (från 1803)
afslöt med engelska regeringen fann Jefferson
så otillfredsställande, att han ej framlade
det för senaten. M. återvände till Amerika
1807, var 1810–11 ånyo guvernör i Virginia
och därefter till mars 1817 statssekreterare
under Madisons presidentskap, en kortare tid
1814–15 äfven krigsminister. M. efterträdde
4 mars 1817 Madison som president och omvaldes
nästan enhälligt för perioden 1821–25. Under hans
ämbetstid förvärfvades Florida åt unionen (1819),
en provisorisk uppgörelse träffades i slaffrågan
genom Missourikompromissen (1820; se d. o.), och
riktlinjerna för Förenta staternas utrikespolitik
angåfvos genom uppställandet, i ett budskap från
M. till kongressen 2 dec. 1823, af den ryktbara
s. k. Monroedoktrinen (se d. o.). Efter M. uppkallades
äfven den 1824 anlagda hufvudstaden Monrovia i den
af ett nordamerikanskt sällskap grundlagda fria
negerkolonien Liberia i Väst-Afrika. Partistriderna
hvilade nästan alldeles under M:s styrelsetid, som
därför fick namnet "samförståndets tid" (Era of good
feeling). M. var samvetsgrann och skarpsynt samt
inlade stora förtjänster om försvaret af kusten vid
Atlantiska hafvet samt om kanal- och vägbyggnader, men
som statsman var han sina företrädare i ämbetet vida
underlägsen. Efter sin afgång från presidentskapet
lefde han som privatman dels på sitt gods Oak hill i
Virginia, dels i New York. – M:s Writings ha utgifvits
af S. M. Hamilton (7 bd, 1898–1903). Jfr D. C. Gilman,
"James M." (1883; ny uppl. 1906), J. Schouler,
"History of the United states", II–III (1894), och
B. W. Bond, "M:s mission to France 1794–1796" (1907).
V. S-g.

Monroedoktrinen [ma^råH-] kallas med ett gemensamt
namn en serie för Förenta staternas utrikespolitik
bestämmande grundsatser, som första gången tydligt
formulerades i ett budskap till kongressen
2 dec. 1823 från presidenten James Monroe
(se d. o.) och som sedermera tid efter annan
ytterligare utvecklats med bibehållen karaktär
af utrikespolitisk norm, men utan att i lagform
fixeras eller erhålla folkrättslig giltighet. Den
ursprungliga Monroedoktrinen formulerades af Förenta
staternas dåvarande utrikesminister, John Quincy Adams
(se Adams 3), närmast med anledning af att Heliga
alliansens makter förberedde ett inskridande för att
åt Spanien återförvärfva dess frigjorda amerikanska
kolonier samt enär Ryssland i kolonisationssyfte
gjorde anspråk på vidsträckta delar af Nord-Amerikas
Stilla-hafskust (jfr Oregon). Förberedd var den genom
ett förslag från engelske utrikesministern Canning
s. å. till amerikanska sändebudet i London,
Rush, om en gemensam förklaring af England och
Förenta staterna om, att de för egen del ej hyste
några eröfringsplaner mot de spanska kolonierna i
Amerika, men ej kunde likgiltigt åse en (på kongressen
i Verona 1822 bebådad) europeisk intervention för
deras återförening med Spanien. Rushs rapport härom
föranledde Adams att i stället planera en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>