Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 975-976 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montánchez, kretsstad i spanska Cáceres - Montanelli, Giuseppe - Montañés, Juan Martinez - Montanin, kem. - Montanister, anhängare af en kristen sekt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

M., en västlig fortsättning af Sierra de
Guadalupe. 4,747 inv. (1900). Handel med
fläsk.
J. F. N.

Montanelli, Giuseppe, italiensk politiker,
skriftställare, f. 1813 i Fucecchio i Toscana,
d. där 17 juni 1862, blef 1840 juris professor i
Pisa och snart en af ledarna för det revolutionära
partiet i Toscana samt deltog 1848 i kampen mot
österrikarna. Storhertig Leopold satte 27 okt. 1848
M. och Guerrazzi i spetsen för en ny ministär, och
efter storhertigens flykt febr. 1849 utsågos M.,
Guerrazzi och förre justitieministern Mazzoni att
fungera som ett regeringstriumvirat. Sedan Guerrazzi
erhållit diktatorisk myndighet (mars s. å.), sändes
M. till Paris. 1859 återvände han till hemlandet,
kämpade i den nationella kampen som frivillig
och invaldes 1862 i italienska parlamentet. M:s
märkligaste litterära arbete är Memorie sull’
Italia e specialmente sulla Toscana 1814–50 (2 bd,
1853–55). Som skönlitterär skriftställare skref han
bl. a. för fru Ristori tragedien Camma (1857).

Montañés [måntanje’s], Juan Martínez, spansk skulptör
och arkitekt, f. i Alcalá la Real, d. 1649, fick sin
utbildning hos Pablo de Rojas i Granada, hvarifrån han
dock tidigt flyttade till Sevilla, där han utöfvade
storartad verksamhet, i synnerhet på träskulpturens
område, och utbildade många lärjungar, bland hvilka
den förnämste var Alonso Cano (se d. o.). M:s arbeten,
hufvudsakligen altaren med målade bilder i kroppsstorlek,
utmärkas för stor formskönhet, stilens renhet
och känslans djup. Det äldsta af hans arbeten är
Jesusbarnet från 1607 i katedralen i Sevilla, där
äfven den ädlaste och mest berömda af hans skapelser,
Concepción, finnes förutom många andra, såsom San
Cristobal, San Pedro Alcántara, La Virgen y San José,
Santa Clara etc. Universitetskyrkan och flera andra
kyrkor i Sevilla har M. prydt med bilder af Johannes
döparen, evangelisten Johannes m. fl., och i Sevillas
museum finnes hans mycket berömda Madonna med barnet
(se fig.). I trakten af Sevilla finnas många af
M:s arbeten, i synnerhet i klostret San Jeronimo i
Santiponce och i kartusianklostret Santa Maria de las
Cuevas, där ett krucifix med bilder i naturlig storlek
af spanjorerna skattas som ett af M:s yppersta verk.
Ad. H-n.

Madonna med barnet, träskulptur (med målning på guldgrund) af J. M. Montañés. (Sevillas museum.)

Montanin, kem., en 1–2-procentig lösning af
kiselfluorvätesyra, H₂ Si F₆, hvilken användes som
antiseptikum emot mögelsvampens utbredning på väggar.
H. E.

Montanister, anhängare af en kristen sekt, som
har sitt namn efter frygern Montanus och äfven
benämnes katafryger. Denne uppträdde sannolikt
omkr. 156 (kronologien omtvistad) i byn Ardaban
vid Frygiens östra gräns och förkunnade annalkandet
af yttersta domen och det himmelska Jerusalem, som
skulle nedkomma vid de närbelägna orterna Pepuza och
Thymion. Den från sin ursprungliga renhet affallna
kyrkan skulle före domen reformeras genom en allmän
andeutgjutelse; i st. f. de fasta ämbetena skulle
man återfå andens nådegåfvor, karismerna, framför
allt profetians. Montanus betecknade sig själf som
den Helige andes viljelösa verktyg; han försatte sig
i extas; genom hans mun talade parakleten (Joh. 16:
12 ff.) i första person; ja, i honom hade Fadern
själf kommit till människorna. Han förkunnade nu
sträng askes och kyrkotukt som väg till räddning
undan domen. Till honom slöto sig många kristna,
katafrygerna, äfven kvinnor, bland hvilka Prisca och
Maximilla hade fått profetians gåfva och täflade med
Montanus i inflytande. Vandrarpredikanter utsändes,
och rörelsen utbredde sig vida. Då den emellertid var
starkt uppblandad med hedniska frygiska element och
hotade att störta kyrkan i anarki, kom oppositionen
fråa den kyrkliga organisationens sida. Mellan 160
och 170 höllos mot montanismen de första synoderna
i kyrkans historia; disputationer och skriftlig
polemik följde. Sedan Montanus och Prisca och
slutligen äfven Maximilla 179 dött, kom 180–200
montanismens utträngande ur kyrkan. Den organiserade
sig nu som en egen kyrka, bortskar en del hedniska
utväxter och koncentrerade sin uppgift till att vara
bärare af den urkristna strängheten på askesens och
kyrkotuktens område. I denna form vann montanismen
Tertullianus. Den fortlefde i Mindre Asien, till dess
Konstantin ingrep mot den (300-talet), i Afrika in
på 400-talet, då Augustinus återförde dess rester
till storkyrkan. Montanismens utsöndring ur kyrkan
blef af största betydelse för dennas utveckling. De
urkristna parusi-förhoppningarna tillbakaträngdes, och
man började anpassa sig efter världen. Den urkristna
profetian, den viktigaste af karismata, bortstöttes,
och i stället trädde biskopsämbetet och synoderna som
kyrkans ryggrad. Den urkristna kyrkotukten utbyttes
definitivt mot den katolska. Montanismens försök
att hejda den grekiska spekulationens inträngande
i kristendomen bidrog blott att påskynda kyrkans
hellenisering. Men montanismens utsöndring betydde
ock kristendomens räddning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>