Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1021-1022 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montgomery 1. Roger de M. - Montgomery 2. Roger af Bellême (Belesme) - Montgomery 3. Sir John M of Eglington - Montgomery 4. Jacques de M. - Montgomery 5. Gabriel de M. - Montgomery 6. Alexander M. - Montgomery, Richard - Montgomery, James

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1. Roger de M., f. omkr. 1030, d. 1094,
var en af Vilhelm Eröfrarens främsta män,
tillhörde hans råd redan före härnadståget till
England och uppges under detta ha förestått
styrelsen i Normandie. I England erhöll
han stora förläningar, dels i Sussex med
slottet Arundel, dels (1071) större delen
af grefsk. Shropshire, på gränsen af Wales,
med slottet Shrewsbury. Han bar titlarna earl
af Arundel och earl af Shrewsbury. M.
inlade mycken energi vid betvingandet af
gränstrakten mot Wales och anlade där flera slott.
1083 grundlade han klostret Shrewsbury abbey, i
hvilket han på ålderdomen blef munk.

2. Robert af Bellême (Belesme), earl af Shrewsbury,
den föregåendes son, var en af sin tids kraftigaste
och hänsynslösaste stormän, först anhängare till
hertig Robert af Normandie i dennes uppror mot sin
fader Vilhelm Eröfraren (1077) och i hans fejd
mot brodern Vilhelm Rufus (1088), sedermera rebell
äfven mot Henrik I (1101) och af honom dömd fredlös
(1102). Han trotsade emellertid både konung Henrik
och hertig Robert från sina slott i Normandie,
men föll 1112 i Henrik I:s händer och
hölls sedan till sin död (dödsåret okändt) i
fängelse. – Hans äldre broder Hugh de M., ärfde 1094
faderns engelska besittningar och earlvärdighet,
stred tappert mot walesarna och stupade 1098 på
Anglesey i strid mot deras norska bundsförvanter.

3. Sir John M. of Eglinton, skotsk riddare,
stred 1388 tappert mot engelsmännen vid
Otterburn jämte sin svåger James Douglas
(se Douglas 2) och uppges af traditionen därvid
ha kämpat i envig med Henry Percy ("Hotspur") och
tagit denne till fånga; han dog omkr. 1398. – En
af hans ättlingar, Hugh M., earl af Eglinton,
f. omkr. 1531, d. 1585, var en af
Maria Stuarts trognaste katolska anhängare, stred
i hennes här vid Langside 1568 och spelade en
betydande roll i de skotska inbördesstriderna under
Jakob VI:s minderårighet.

4. Jacques de M., d. 1562, var son till
en i fransk tjänst öfvergången skotsk
krigare, Robert M., som tillhörde släkten M. of
Eglinton. Han utmärkte sig under Frans I:s
strider mot Karl V, blef kapten för Frans’
skotska lifgarde, förvärfvade 1543 grefsk. M.
i Normandie och kallade sig sedan grefve
de M. Under en krigisk lek hade han 1521 råkat
med en eldbrand tillfoga Frans I i hakan ett sår,
som för lifvet kvarlämnade ett ärr. Efter Frans’
död 1547 drog sig M. från hofvet, men behöll
till namnet sitt befäl, som han dock miste 1559,
sedan sonen (se M. 5) vid en tornering råkat dödligt
såra konung Henrik II.


5. Gabriel de M., herre till Lorges och
grefve de M., den föregåendes son, f. omkr. 1530,
d. 1574, var sedan 1547 löjtnant vid
skotska gardet och i sin faders ställe dess
befälhafvare samt användes vid flera tillfällen vid
expeditioner mot hugenotter. Vid den tornering,
som man 30 juni 1559 höll för att fira två franska
prinsessors äktenskap, blef Henrik II trots
visiret så illa skadad i hufvudet af M:s
söndersprungna lans, att han 10 juli s. å. afled
af såret. M. miste då sitt befäl och drog sig
tillbaka till sina gods, där
han genom studiet af teologiska stridsskrifter
fördes öfver till protestantismen. Han deltog med
utmärkelse i hugenottkrigen på 1560-talet, undkom
1572 Bartolomeinattens bödlar, flydde till England
och gjorde därifrån ett fruktlöst försök att med en
flotta undsätta La Rochelle. 1574 upptog han på egen
hand striden i Normandie, men inneslöts med 150 man
i det af 10,000 man belägrade slottet Domfront och
måste efter 16 dagars tappert försvar till följd af
brist på lifsmedel och ammunition ge sig mot löfte
om fritt aftåg. Han dömdes dock (26 juni s. å.) till
döden och afrättades dagen därpå, efter grym tortyr,
på Grèveplatsen i Paris, ett offer för Katarinas af
Medici oblidkeliga hat mot hennes gemåls ofrivillige
baneman. Jfr L. Marlet, "Le comte de M." (1890). –
M:s son. Jacques de M., herre till Lorges och grefve
da M., f. omkr. 1554, d. 1609, deltog i faderns sista
strider och sedermera – liksom sin broder Gabriel de
M., d. 1635 – i de följande religionskrigen till 1591,
då han lämnade de politiska fejderna.

6. Alexander M., skotsk skald, f. omkr. 1550,
d. omkr. 1610, tillhörde familjen M. of Hessilhead,
en sidogren af släkten M. of Eglinton, var en
tid hofman hos Jakob VI och uppbar sedan pension
af denne. Berömmelse som skald på skotskt mål –
en af de siste af betydenhet före Burns – vann
han genom sitt poem The cherrie and the slae,
en moralisk allegori, där körsbäret representerar
dygden och slånbäret lasten. Dikten trycktes första
gången 1597, förblef länge populär och är senast
kritiskt utgifven af J. Cranstoun (1887) och
G. Stevenson (1907). M:s litterära förtjänster –
äfven framträdande i The bankis of Helicon samt
smärre erotiska dikter, sonetter (delvis öfversatta
från Ronsard), psalmöfversättningar o. s. v. – äro en
stundom rätt liflig lyrisk fantasi och god kännedom
om de konstrika italienska versslagen. De erotiska
dikterna äro ganska tillkonstlade, allegorierna dunkla
och invecklade. Jfr Hoffmann, "Studien zu Alexander
M." (1894).
1–6. V. S-g.

Montgomery [montga^ori], Richard, nordamerikansk
general, f. 1736 på Irland, blef officer 1756, deltog
i de engelska fälttågen mot Canada 1757–59, tog
1772 afsked ur armén, men blef vid nordamerikanska
oafhängighetskrigets utbrott 1775 brigadgeneral
i de upproriska koloniernas armé. Efter Schuyler
blef M. befälhafvare för expeditionen mot Canada,
framträngde till trakten af Quebec och förenade
sig där med general B. Arnolds trupper. Vid ett
misslyckadt stormningsförsök mot fästningen stupade
M., natten till 31 dec. 1775.

Montgomery [montga’mori], James, skotsk skald,
f. 1771, d. 1854, uppfostrades af herrnhutare och
öfvertog 1794 redaktionen af den liberala tidningen
"Sheffield Iris", som han utgaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>