Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moraes Barros, Prudente J. de - Moral - Moral 1. Sedlighet - Moral 2. Sedelära - Morales, Luis de - Morales, Christobal - Morales, Augustin - Morales, Olallo Juan Magnus - Moralfilosofi (se Moral) - Moral insanity, eng., psykiatr. Se Mani - Moralisera (se Moral) - Moralisk (se Moral)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
president i Brasilien, f. 1841 i Itu (São
Paolo), d. 3 dec. 1902, var advokat i São Paolo,
sedan 1866 medlem af denna provins’ legislatur
och sedan 1885 af kejsardömet Brasiliens kongress,
där han tillhörde den republikanska gruppen. Efter
det republikanska statsskickets införande 1889
blef M. guvernör i São Paolo samt 1890 medlem af
konstituerande kongressen och dennas talman. 1891–94
var han talman i förbundssenaten och 1894–98
republikens president. Om hans ämbetstid som sådan
se Brasilien, sp. 23.
Moral (af lat. moralis, som hänför sig till mores,
plur. af mos, sed). 1. Sedlighet (se d. o.). –
2. Sedelära, etik (se d. o.). Hegel skiljer mellan
moral och sedlighet (se Moralitet). Fransmännen och
engelsmännen skilja mellan fysiska vetenskaper eller
naturvetenskaper å ena sidan och moralvetenskaper
å den andra; de sistnämnda behandla sådana
ämnen, som röra människan och hennes lif.
1–2. S–e.
Morales [måra’-], Luis de, kallad el divino ("den
gudomlige"), spansk målare, f. 1509 i Badajoz,
d. där i djup fattigdom 1586, var en af Spaniens
första fullt egendomliga mästare. Sannolikt fick
han sin utbildning i Valladolid och Toledo, men var
aldrig utanför sitt fädernesland. Sin konst öfvade
han dock i flera städer, och en gång (1564) kallades
han af Filip II till hofvet, men återvände snart till
sin fädernestad. M. var uteslutande heligmålare och
framställde helst den lidande Kristus (korsbärandet,
gisslandet eller törnekröningen) samt Maria med sonens
lik eller vid hans kors, så att "Ecce homo" och
"Mater dolorosa" (som halffigurer) höra till hans
vanligaste ämnen. I framställningssättet är han med
flit hård och arkaiserande samt skyr ej fulheten,
ehuru äfven rörande och lugna skildringar lyckas
honom. Men därjämte egde han stor teknisk skicklighet
i färg och penselföring. Hans äldsta kända signerade
arbete, en Madonna i en kyrka i Badajoz, är från
1546. F. ö. träffas hans arbeten i en mängd kyrkor
och museer i Spanien, t. ex. en Ecce homo och en Mater
dolorosa i Madrid, i Louvre en halffigur af Kristus,
i Petersburg en Mater dolorosa o. s. v.
C. R. N.*
Morales [mara7-], Cristobal, spansk kontrapunktist,
f. 1512 i Sevilla, d. 1553 i Malaga, var
omkr. 1540 påflig kapellsångare i Rom. Han
räknas till de bäste tonsättarna på sin tid,
bildad, som han var, i holländarnas stränga skola
och sedermera delaktig af det ideala drag, som
utmärkte den romerska skolan och nådde sin höjd i
Palestrina. Betydande äro hans 4 Magnificat (1542),
motetter (1543–46), mässor (2 böcker, 1544–46)
och lamentationer (1564). Sångverk af honom finnas
i nyare samlingar af de två spanjorerna Eslava
och Pedrell samt Choron, Rochlitz, Proske m. fl.
A. L.*
Morales [måra’-], Augustin, öfverste, president i
republiken Bolivia, mördad i okt. 1872. Se Bolivia, sp. 1010.
Morales, Olallo Juan Magnus, musiker, f. 15
okt. 1874 i Almeria, Spanien, på mödernet af svensk
börd, uppfostrades i Göteborg, genomgick 1891–99
konservatoriet i Stockholm, där han tog organist-
och musiklärarexamen, studerade i Berlin 1899–1901
för H. Urban och Teresa Carreño, senare för Hans
Pfitzner samt innehade i fem år
statens tonsättarstipendium. Han skref 1901–05
musikrecensioner i "Göteborgs handelstidning", var
1905–09 andre dirigent vid Göteborgs orkesterförening
samt verkade jämväl som musiklärare, föreläsare,
pianist och organist. 1909 blef han i Stockholm
musikrecensent i "Dagens nyheter" och 1911 i "Svenska
dagbladet". Han invaldes 1910 i Mus. akad. och blef
1911 medlem af konservatoriets läroverksstyrelse samt
1912 sekreterare i Musikaliska konstföreningen. M. har
komponerat en pianosvit, en större pianosonat, en
symfoni och andra orkestersaker, sånger m. m. –
Hans hustru (sedan 1902) Clary Charlotta M.,
f. Asplund konsertsångerska, sånglärarinna,
f. 31 maj 1876 i Kristinehamn, har studerat sång
för fru C. Östberg och d:r G. Bratt i Stockholm
samt J. Hey i Berlin, sedan 1900 gett romansaftnar
i Stockholm och landsorten samt äfven konserterat i
Köpenhamn, Berlin, Lausanne, Genève och London. Bland
romanssångerskor intar hon ett framstående rum genom
sitt besjälade och subtilt utmejslade föredrag.
E. F–t.
Moralfilosofi (se Moral), den del af filosofien,
som handlar om moralen, detsamma som etik (se d. o.).
Moral insanity [må’ral insä;niti], eng., psykiatr. Se
Mani, sp. 769.
Moralisera (se Moral), anställa betraktelser i
sedelära; ge moraliska förmaningar, "läsa lagen"
för, läxa upp. – Moraliskt död säges en person
vara, som förlorat allt anseende, utan att dock ha
blifvit juridiskt dömd för något brott eller någon
förseelse. – Moralist, en som gör betraktelser
i sedelära, som håller "moralpredikningar".
Moralisk (se Moral), sedlig; som har afseende på
sedligheten eller sedeläran; som är uttryck för
moralitet i motsats mot legalitet (se Moralitet). –
Moralisk frihet kallas inom den Boströmska filosofien
den viljans frihet, som innebär förmåga af val mellan
det sinnliga och det förnuftiga (se Vilja). – Moralisk
känsla, en medfödd eller förvärfvad känsla, medelst
hvilken människan erfar skillnaden mellan sedligt rätt
och orätt, detsamma som samvetet (se d. o.). Denna
känsla har ock kallats moraliskt sinne (eng. moral
sense). Teorien därom har först framställts af
Shaftesbury och sedan omfattats af Hutcheson,
Ferguson, Hume, James Mill m. fl., men bestridts af
Berkeley m. fl. – Moralisk seger, moraliskt nederlag,
seger eller nederlag, som uppkommer för en person,
när han enligt moralens eller förnuftets lagar har
rätt eller orätt, oafsedt den allmänna meningen
eller utgången af en omröstning o. s. v. – Moraliskt
ondt, människans vilja, när den är riktad mot det
sedliga. Kant antar som dess grund hos människan
ett "radikalt ondt", en medfödd benägenhet till det
onda. Om det moraliskt ondas möjlighet i förhållande
till Guds allmakt se Teodicé. – Moralisk person
(lat. persona moralis) kallas inom den Boströmska
filosofien samhällets väsen i motsats mot de mänskliga
individerna, hvilka kallas fysiska personer. De
sistnämnde ha själfva yttre organ, medelst hvilka
de omedelbart verka i sinnevärlden, under det att
däremot de moraliska personerna verka blott inom de
fysiska personernas viljor (jfr Juridisk person). –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
