Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1115-1116 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morits, prins af Oranien - Morits, tyska furstar - Morits 1. M., kurfurste af Sachsen - Morits 2. M., grefve af Sachsen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att han vid sidan af sådana statsmän som Hollands
landsadvokat Oldenbarnevelt m. fl. spelade en
underordnad roll i den politisk-religiösa strid, som
då fördes inom de förenade provinserna. Brytningar
uppstodo mellan honom och Oldenbarnevelt och fyllde
den långsinte, slutne Oraniern med agg. Fienderna
till Oldenbarnevelt och den af honom ledda mäktiga
prov. Hollands öfvervikt inom unionen flockade
sig kring M. Särskildt sympatiserade han genom
sin uppfostran med de stränge kalvinisterna,
hvilkas fordran på upphäfvande af den världsliga
styrelsens supremat öfver kyrkan och på införande
af en nationalsynod mötte ett bestämdt motstånd
hos de ledande männen inom provinsen Holland,
hvilka tillhörde de mindre skarpt utpräglade
kalvinisterna (remonstranterna). M. iakttog dock
länge en tillbakadragen hållning i den allt häftigare
lågande religiösa fejden. Slutligen, när han inom
generalstaterna (förbundsförsamlingen) fann en
öfverväldigande majoritet mot remonstranterna,
begagnade han sig af den utomordentliga myndighet,
hvarmed generalstaterna beklädt honom, och lät
(aug. 1618) fängsla Oldenbarnevelt, Hugo Grotius
m. fl. Det segrande partiet gaf sin förföljelselust
fria tyglar. Oldenbarnevelt halshöggs (1619),
och M., som trodde på hans skuld, åsåg känslolöst
ett juridiskt mord på den, som en gång skapat hans
lysande ställning. M. var nu så godt som oinskränkt
herre i republiken, men han gjorde intet försök
att bota de inre missförhållanden, hvaraf landet
led. Äfven hans militäriska verksamhet var i det
efter stilleståndets slut (1621) uppblossande kriget
obetydlig. Han afled ogift; hans ställning ärfdes af
hans broder Fredrik Henrik. – Litt.: van der Kemp,
"Maurits van Nassau" (4 dlr, 1843), och Groen van
Prinsterer, "Maurice et Barnevelt" (1875). Jfr Blok,
"Geschiedenis van het nederlandsche volk", bd III–IV
(1896–99).
J.Th.w.*

Morits (ty. Moritz), tyska furstar:


1. M., kurfurste af Sachsen, f. 21 mars 1521, d. 11 juli
1553, var son af hertig Henrik den fromme och
Katarina af Mecklenburg. 1541 förmälde han sig
med landtgrefve Filips af Hessen dotter Agnes,
och 18 aug. s. å. efterträdde han sin fader i
styrelsen öfver den del af Sachsen, som tillhörde
den s. k. albertinska grenen. Den unge hertigen
tycktes lefva endast för ridtens, jaktens och bordets
nöjen, men i grund och botten var han en äregirig
och beräknande man, som med tiden lärde att slugt
utkasta cch djärft genomdrifva
sina planer. Tvist om skyddsherraväldet öfver
Magdeburg och andra kyrkliga områden ledde 1542 till
en brytning mellan M. och hans syssling kurfursten
Johan Fredrik af Sachsen, hvilken tillhörde det
sachsiska furstehusets s. k. ernestinska linje. Den
kejserliga politiken begagnade sig af missämjan mellan
sysslingarna för att på sin sida draga
den i religiösa frågor jämförelsevis likgiltige M.,
som redan tillvunnit sig kejsar Karl V:s personliga
ynnest genom sin manhaftighet på slagfälten i
Ungern mot turkarna (1542) och mot fransmännen
(1544). Kort innan striden 1546 bröt lös emellan
Karl V och det till den evangeliska lärans skydd
stiftade schmalkaldiska förbundet, hvars främste män
voro M:s nära släktingar och trosbröder kurfursten
Johan Fredrik och landtgrefven Filip, hade M. slutit
ett fördrag (19 juni 1546) med kejsaren och som lön
för krigshjälp fått muntligt löfte på Johan Fredriks
kurfurstehatt och arfland (20 juni) – ett löfte, som
i bindande form förnyades i okt. och som infriades
4 juni 1547, sedan kejsaren och M. 24 april vid
Mühlberg slagit och tillfångatagit Johan Fredrik. Men
M. var för klok att ej inse, att den segrande
kejsarmakten skulle bli farlig äfven för andra furstar
än medlemmar af schmalkaldiska förbundet. I hemlighet
slöt han 1551 med några nordtyska furstar allians till
evangeliska lärans värn, och jämte dem ingick han
s. å. med protestantfienden Henrik II af Frankrike
förbund mot kejsaren. På våren 1552 ryckte han i
ilmarscher mot Innsbruck, hvarifrån den af krämpor
ansatte kejsaren med knapp nöd räddade sig undan, och
vann genom sitt kraftiga uppträdande Johan Fredriks
och Filips befrielse ur fångenskapen samt det för
lutheranerna gynnsamma fördraget i Passau (aug. 1552)
Sedan han därefter ånyo deltagit i ett fälttåg
mot turkarna, drog han åstad att tukta markgrefve
Albrekt af Brandenburg-Kulmbach, som vägrade erkänna
Passaufördraget; men han sårades till döds i slaget
vid Sievershausen 9 juli 1553 samt afled efter två
dagar. M. inlade stora förtjänster om sitt rikes
försvars- och undervisningsväsen. Han efterträddes af
sin broder August. Hans enda öfverlefvande dotter,
Anna, blef förmäld med prins Vilhelm af Oranien och
moder till den ryktbare Morits af Oranien. – Litt.:
v. Langenn, "M., herzog und kurfürst zu Sachsen"
(2 bd, 1841), Voigt, "M. von Sachsen 1541–47"
(1876), Brandenburg, "M. von Sachsen"’ (bd I,
1898, till 1547). M:s Politische korrespondenz är
delvis utgiften af Brandenburg (bd I–II, 1900–04,
till 1546). Brandenburg häfdar mot tidigare
framställningar, att M. ingalunda från början var
den målmedvetne statsman och skicklige diplomat,
som han sedan blef, och att han 1546 sträfvade efter
en neutral ställning och mot sin vilja drefs till
deltagande i kriget.

2. M., grefve af Sachsen, marskalk af Frankrike,
vanligen kallad Marskalken af Sachsen, f. 28
okt. 1696 i Goslar, d. 30 nov. 1750 på Chambord,
var son af polske konungen August II (sachsiske
kurfursten Fredrik August I) och hans mätress Aurora
von Königsmarck (se Königsmarck 5). Redan
vid 13 års ålder, 1709, började han sitt fältlif
(i Spanska tronföljdskriget), blef efter hemkomsten
1710 legitimerad af fadern och följde 1711 denne på
hans tåg till Svenska Pommern samt fick 1713 ett eget
regemente. 1714 gifte han sig med en rik fröken von
Loben, som 1715 skänkte honom en son (död s. å.), men
1721 skilde sig från honom. Efter att ha deltagit i
1716–17 års krig mot turkarna inträdde han 1720 som
maréchal de camp i franska armén. M. gjorde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>