Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mossfynd, arkeol. - Mossfynd 4. En särskild fyndgrupp utgöra torfmossliken - Mosshumla, zool. Se Humlor - Mossi (Moschi), landskap i västra Sudan - Mossingmetoden. Se Kinabark - Mosskultur, Mossodling - Mosskulturföreningen, Svenska - Mosslagg. Se Mosse - Mossley, stad i engelska Lancaster - Mosso, it., mus., rörligt - Mosso, Angelo. Jfr Ergograf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fra sten- og bronzealderen" (i "Aarböger for
nord. oldk.", 1886), R. Sernander, "Postglaciale
klimaschwankungen im skandinavischen Norden"
(i Gerlands "Beiträge zur geophysik", XI,
1912), jfr ock "Geol. fören:s förhandl." 1908,
C. Engelhardt, "Sönderjydske mosefund" (I,
"Thorsbjerg mosefund 186", II, "Nydam mosefund",
1865) och "Fynske mosefund" (I. "Kragehul mosefund"
1867, II. "Vimosefundet", 1869), K. Stjerna,
"Mossfynden och Valhallstron" (i "Från filologiska
föreningen i Lund. Språkliga uppsatser", III, 1906),
och J. Mestorf, "Moorleichen" (i "42:er bericht des
schleswigholsteinischen museums vaterländischer
altertümer", Kiel, 1900).
Br Sr
Mosshumla, zool. Se Humlor.
Mossi (Moschi), landskap i västra Sudan, n. om
engelska kolonien Guldkusten, var förr ett mäktigt
rike och tillhör sedan 1896 Frankrike. Hufvudort
är Vagadugu (Ouaghadougou) med stora marknader.
J. F. N.
Mossingmetoden. Se Kinabark, sp. 76.
Mosskultur, Mossodling, i allmänhet odling af
mark, bestående hufvudsakligen af växtlämningar, som
kunna vara antingen mindre förmultnade: torf, eller
så sönderdelade, att de bilda en formlös mulljord
eller mylla (svartmylla, dy). På grund af sin
sanka beskaffenhet har sådan mark jämförelsevis sent
tagits i odling, och till följd af dessa jordslags
fattigdom på mineraliska växtnäringsämnen var odlingen
på vanligt sätt icke synnerligen lönande. Genom
ytlagrets bränning gjordes därför förr vanligen den
i växtlämningarna bundna växtnäringen tillgänglig,
d. v. s. askan verkade gödslande, men genom upprepade
bränningar uttömdes mossen då alltmer på växtnäring
och blef småningom dödbränd. Därtill kom, att dylik
jords fattigdom på mineralisk växtnäring och dess
vanligen frostländta beskaffenhet gjorde den olämplig
till odling af mogen säd, som fordrar jämförelsevis
rik tillgång på mineralisk näring. Dessa olägenheter
kunde i viss mån afhjälpas genom påförande af sand
eller lera, "sandkörning" och "lerslagning", men dessa
jordförbättringar voro mycket arbetskräfvande. Sedan
man i konstgödselmedel (fosfat och kali) samt
kalk fått lätt användbara medel för tillförsel af
mineralämnen, har mossars och kärrs odling blifvit
mycket förmånligare, och sedan tre årtionden torde den
ojämförligt största delen af nyodlingarna ske på moss-
och kärrjord. Till odling lämpa sig företrädesvis kärr
(lågmossar, myrar), hvilka bestå af mylla eller lätt
multnande torf. Genom multningen blir nämligen det
organiska jordmaterialets kväfve tillgängligt för
växterna, och dylik jord behöfver därför gödslas
hufvudsakligen med kalisalt och fosfat samt dessutom
kalk, såvida ej jorden redan innehåller tillräckligt
af detta ämne, såsom fallet oftast är inom kalkrika
trakter. Senare tiders erfarenhet har visat,
att fortsatt enbar mineralgödsling medför minskad
fruktbarhet, beroende därpå, att gödselsalterna
hämma utvecklingen af de jordbakterier, som
behöfvas för mullämnenas sönderdelning och kväfvets
öfvergång till för växterna tillgänglig form,
företrädesvis salpetersyra. Därför bör myrjorden
tid efter annan gödslas med kreatursspillning, som
gynnar bakterielifvet. Under rationell skötsel höra
myrodlingar till de mest rikt gifvande markerna,
då växterna på dem aldrig
lida af torka eller kväfvebrist, som nedsätter
skördarna på den fasta jorden. Den egentliga
mossjorden, d. v. s. hvit- eller högmossejord,
är mindre lämplig till odling, emedan den multnar
mycket långsamt och är särdeles fattig på mineraliska
växtnäringsämnen och sen till sin reaktion. Mossens
odlingsvärde ökas, då bättre torflager ligga under ett
ytlager af hvitmossa, om detta vid odlingen aflägsnas,
hvilket sker antingen genom dess afverkning till
torfströberedning eller genom bränning.
H. J. Dft.
Mosskulturföreningen, Svenska, bildades på initiativ
af föreståndaren för den kemiska stationen i Jönköping
Karl von Feilitzen 25 jan. 1886 med uppgift att
inom landets mellersta och södra delar verka för
mossmarkers rationella odling och användning på
andra sätt. 10 jan. 1888 beslöt föreningen utsträcka
sin verksamhet till hela landet och antog ofvan
anförda benämning. Föreningen har i Jönköping
anlagt en hufvudstation med kemiskt laboratorium,
museum och försöksgård samt en försöksstation
med försöksfält och mönstergårdar vid Flahult (se
d. o.) och anställt en stab af vetenskapliga och
praktiskt utbildade tjänstemän. Med dessa hjälpmedel
och genom många försöksfält i landets olika delar
utöfvar föreningen en omfattande försöks- och
rådgifvande verksamhet och har verksamt bidragit
till senaste tids stora framgång i odling af mossar
och andra sanka marker samt torfströs tillverkning
och användning. Föreningen utger sedan sin stiftelse
"Svenska mosskulturföreningens tidskrift", som är
hufvudorganet för svensk mosskultur. Föreningen
hade 1912 öfver 3,000 medlemmar och har åtnjutit
betydliga anslag af stat, hushållningssällskap
och landsting. I statsanslaget, som under senare
år varit 35,000 kr., föreslås 1913 höjning till
50,000 kr. – Om Finska mosskulturföreningen se d. o.
H. J. Dft.
Mosslagg. Se Mosse, sp. 1200.
Mossley [må’sli], stad i engelska
grefskapet Lancaster, vid London and North
Western railway och Merseys biflod Tame,
16 km. ö. n. ö. om Manchester. 13,452
inv. (1901). Järn- och textilindustri.
(J. F. N.)
Mosso [må’sså], it., mus., rörligt.
Mosso [må’sså], Angelo, italiensk fysiolog,
f. 31 maj 1846, d. 24 nov. 1910 i Turin, studerade
för Moleschott och i Leipzig för Ludwig samt
blef 1876 professor i farmakodynamik i Turin och
1880 professor i fysiologi där. De viktigaste af
hans många skrifter äro Über die bewegungen der
speiserohre (Moleschotts "Untersuchungen", 1872), Von
einigen neuen eigenschaften der gefässwand (Ludwigs
"Arbeiten", 1874), Die diagnostik des pulses
(1879), Über den kreislauf des blutes im menschlichen
gehirne (1881), La respirazione periodica e la
respirazione superflua e di lusso (1885) och Sulla
paura (s. å.), Die ermüdung (1892), Die körperliche
erziehung der jugend (1894) och Die temperatur des
gehirns (1894). Under de senare åren af sitt lif var
M. mycket intresserad för alpforskningar, och genom
hans kraftiga ingripande inrättades på Monte Rosa ett
särskildt för dessa forskningar afsedt laboratorium,
som efter honom fått sitt namn. Sedan 1882 utgaf han
tills. med Emery "Archives italiennes de biologie",
hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
