Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1325-1326 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munck af Rosenschöld, svensk ätt - Munck af Rosenschöld 1. Eberhard Sakarias M. - Munck af Rosenschöld 2. David M. - Munck af Rosenschöld 3. Eberhard M. - Munck af Rosenschöld 4. Tomas M. - Muncker, Franz - Muncktelius, M. O. Se Munktell - Muncktell, J. F. Se Munktell 1. - Mund, Mundr, rättshist. - Mund 1. Mund (munt) betyder eg. hand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

umgänget, men i grunden godsint och välvillig;
försakelser och uppoffringar voro honom icke
främmande.


2. David M., den föregåendes broder, präst, f. 20
sept. 1786 i Lund, d. 21 dec. 1840, inskrefs 1797 som
student vid Lunds universitet och blef filos. magister
1805, docent i grekiska 1807, prästvigd 1810,
teol. kandidat s. å. samt vice bibliotekarie
och adjunkt i estetik 1812. Han utnämndes
1816 till kyrkoherde i Kvistofta samt erhöll 1819
professors- och 1820 prosttitel. M. egde
rika naturgåfvor och mångsidiga kunskaper samt
ingaf stora förhoppningar, hvilka icke jäfvades af hans
första disputation, De vera et perfecta eloquentia
(1807), ej heller af hans 1814 vid prästmötet i
Lund hållna föredrag om "Schellingska filosofiens
oförenlighet med kristendom". Det visade sig dock
sedermera, att han alltmer förlorade förmågan att
till ett ordnadt helt sammanföra sitt vetande, och
han blef, som han själf kallar sig, ett "brustet
geni". Detta ådagalades icke minst genom de beryktade
"Kvistoftaartiklarna", tidningsuppsatser, i hvilka
M. behandlade dagens frågor. I dessa inryckte han på
de mest oväntade ställen haranger om sina personliga
förhållanden. När därtill kom, att M. vanvårdade sina
affärer och i afseende på sin yttre människa tidtals
förföll till cynism, vardt han slutligen oaktadt stor
begåfning, djup uppfattning af kristendomen samt
varm fosterlandskärlek "hopens spektakel" och vida
beryktad som ett original.

3. Eberhard M., de föregåendes brorson,
naturforskare, f. 11 juli 1811 i Lund, blef
1825 student, 1835 filos. magister och 1839
med. kandidat där. 1840 antog han plats som läkare å
briggen "Oscar" på den expedition, som utgick under
premiärlöjtnanten G. A. Oxehufvuds befäl med ändamål
att utbilda unga ämnessvenner i sjömansyrket.
Efter expeditionens snöpliga upplösning i Montevideo
kvarstannade M. i La Platastaterna och begaf sig
1843 till Paraguay, där han egde en "estancia"
i Barrero grande och hvars dittills af främlingar
nästan okända naturförhållanden han under
stora svårigheter ifrigt studerade och där han
efter hand, under diktatorn Lopez d. ä:s hägn, vann
användning och anseende som läkare. Redan 1844
uppgåfvos M:s samlingar omfatta 70,000 insekter, 400
fåglar och ett stort antal växter. De förvarades
till största delen i landets hufvudstad, Asuncion,
där M. länge var boende. Af Solano Lopez d. y.,
som 1862 blef Paraguays president, var M. väl
sedd. Men i slutet af 1868 blef han på dennes
anstiftande aflifvad i Azcurra, sannolikt på grund
af sitt vänskapsförhållande till Lopez’ broder
Venancio, som denne låtit röja ur vägen. En del
af M:s rikhaltiga botaniska samlingar med därtill
hörande anteckningar föll i händerna på D. Parodi,
apotekare i Asuncion, som använde dem
för sina publikationer "Contribuciones a la flora
del Paraguay", utan att ange källan. Af hans öfriga
samlingar gick största delen förlorad under de samtida
krigsoroligheterna i Paraguay. Åtskilligt har dock
kommit Vet. akad. till handa.

4. Tomas M., den föregåendes kusin, ämbets- och
riksdagsman, f. 28 juni 1813 i Lund, d. 20 jan. 1893
i Stockholm, blef 1829 student och 1835
filos. doktor i Lund, aflade 1836 hofrättsexamen i
Uppsala och var från 1844 adjungerad led. först af
Svea hofrätt, senare af hofrätten öfver Skåne och
Blekinge. 1847 blef han assessor i sistnämnda hofrätt,
men förordnades 1848 till revisionssekreterare och
befordrades 1849 till ord. revisionssekreterare,
å hvilket ämbete han innehade fullmakt, tills han
1858 utnämndes till president i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, från hvilken post han 1883 tog
afsked. Under tiden var han 1850–56 expeditionschef
i Ecklesiastikdepartementet. I ståndsriksdagarna
deltog M. sedan 1844 som led. af ridderskapet och
adeln samt var under den första nioårsperioden
af Första kammarens tillvaro (1867–75) medlem af
densamma för Kristianstads län. Hans verksamhet
som riksdagsman var hufvudsakligen förlagd till
konstitutionsutskottet, i hvilket han sedan 1859, med
undantag för riksdagen 1865–66 och urtima riksdagen
1871, innehade ordförandeplatsen. M. blef vid Lunds
universitets jubelfest 1868 juris hedersdoktor.
1. R. T–dt.
3. (C. Lmn.)
4. (V. M.)

Muncker [mo’nker], Franz, tysk litteraturhistoriker,
f. 4 dec. 1855 i Bayreuth, studerade under M. Bernays
filologi, vardt 1880 docent, 1890 e. o. och
1896 ord. professor i nyare litteraturhistoria i
München. M. har författat ett stort antal arbeten,
företrädesvis i tysk litteraturhistoria: Lessings
... verhältnis zu Klopstock (1880), J. K. Lavater
(1883), F. G. Klopstock (1888), R. Wagner (1891;
2:a uppl. 1909) och Wandlungen in den anschauungen
über poesie während der zwei letzten jahrhunderten
(1906) m. fl. Han har därjämte varit utomordentligt
verksam som utgifvare: Kleist, Klopstock,
Lessing m. fl. äro af honom utgifna i moderna
upplagor. Dessutom redigerar han "Forschungen
zur neueren literaturgeschichte" (1898 ff.).
R–n B.

Muncktelius, M. O. Se Munktell, svensk släkt.

Muncktell, J. F. Se Munktell 1.

Mund, Mundr, rättshist. I forngermanska
rättskällor förekomma dels orden mund, munt
(mlat. mundium), dels orden mundr och munder. Ehuru
den betydelse, i hvilken de förra hufvudsakligen
användas, är tämligen skiljaktig från den, i hvilken
de senare förekomma, är det klart, att dessa ord
stå i sammanhang med hvarandra. – 1. Mund (munt)
betyder eg. hand, såväl i de sydgermanska som i de
nordiska språken. Men i de sydgermanska rättskällorna
betecknas därmed hufvudsakligen ett maktförhållande,
urspr. den makt, som tillkom husfadern öfver allt,
som hörde till huset – fria och ofria, människor och
djur, lefvande och liflöst. Ordet företer således
samma öfvergång i betydelsen som det besläktade
latinska ordet manus (se d. o.). Senare användes
ordet hufvudsakligen för att beteckna skyddsmakten
öfver fria (och halffria) personer –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>