bröt han slutligen upp från N., där Oxenstierna och Knyphausen tills vidare kvarlämnades. (Den ena af de två konstnärliga silfverpokaler, som staden N. förärat Gustaf II Adolf, finns afbildad i fig. 9 å pl. II till art. Guldsmedskonsten.) Verkställigheten af westfaliska freden afgjordes genom exekutionsrecessen i N., som afslöts först sommaren 1650. Från denna tid börjar stadens förfall, och genom de franska revolutionskrigen råkade den i en sådan finansiell ruin, att den 1796, ehuru förgäfves, hembjöd sig och sitt område till konungen af Preussen mot villkor, att han betalade stadens skulder. 1896 kom staden till Bajern. Den hade då ett område af 1,266 kvkm. och 80,000 inv., men äfven en skuldbörda af nära 9 mill. flor. -- Bland den stora litteraturen om N. må nämnas G. Schrötter, "Geschichte der stadt N." (1909), som äfven berör Trettioåriga krigets historia och svenskarnas stormning af Alte Veste. (^{J. F. N. L. W:son M.}) Nürnberggrönt, kem., detsamma som kromoxid (se Krom). Nürnbergrödt, farm., detsamma som röd bolus. Se Bolus. Nürnbergägg. Se Ur. Nyromantik är den gängse benämningen för den riktning inom poesi, vetenskap, statslif och allmän kultur, som bröt fram i slutet af 1700- och början af 1800-talet och som betecknade den kraftigaste reaktionen mot upplysningstidens idélif och diktning. "Romantisk" var ju ursprungligen en beteckning för det medeltida riddarväsendets världsåskådning och diktning med dess fantasirikedom, dess fantastiska hedersbegrepp och dess mystik. Nu användes ordet som beteckning för likartade stämningars återframkallande. En "romantisk" ny väckelse på diktningens område hade gett sig till känna i England och bl. a. tagit sig uttryck i återuppväckandet af den gamla folkpoesien och dess efterbildande; det fanns drag af romantik i Macphersons Ossiansdikt, i Grays, i "Miltonskolans", i Burns' lyrik o. s. v., likaså i intresset för forntid och medeltid. Det fanns romantik i Rousseaus subjektivism. Äfven hos 1770-talets tyska skalder yppar sig mycken förromantik, och ett romantiskt drag kan påvisas exempelvis i den unge Goethes intresse för en medeltidsriddare som Götz von Berlichingen och i hans uppsats om Strassburgermünstern. Men den egentliga nyromantiken dagtecknas från uppkomsten af den tyska romantiska skolan. Den tyska nyromantiken utgör i vissa afseenden en fortsättning af sturm- und drangperiodens subjektivism och delar med denna vissa egenskaper, reagerar liksom den mot rationalismens nykterhet och klassicismens regeltvång, hyser som den intresse för folkvisor, folkböcker, gotik och har frändskap med skräckromantiken. Den äldre nyromantiken, den egentliga s. k. romantiska skolan -- den krets, som med bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel, Schleiermacher, Tieck, Schelling, Wackenroder och Novalis (Hardenberg) samlades åren före 1800 i Jena --, stod emellertid på en filosofisk botten, som är väsentligen skild från den förra tidens och står i nära förbindelse med samtidens metafysiska tänkande. Och om äfven den yngre nyromantiken (diktare som Brentano, Arnim, v. Kleist, Hoffmann och Eichendorff, forskare som Grimm) är mindre spekulativt anlagd, så är det gemensamma, som sammanbinder den tyska nyromantiken, att söka i besläktade metafysiska anspråk och betingas af den metafysiska våg, som börjar med Kant och mynnar ut i Hegel; härutinnan skiljer den sig från engelsk och fransk nyromantik, men är likartad med en god del af den svenska. Den äldre tyska nyromantiken omfattar med idealistisk universalism diktning, tänkande, det religiösa och sedliga lifvet, och bildar på alla områden den mest afgjorda motsats till 1700-talets förnuftsodling. Gentemot den föregående tidens optimistiska sträfvan att genom folkupplysning, filantropi och främjande af borgerliga dygder göra världen här nere lycksalig, kännetecknas nyromantiken af ett förakt för de kälkborgerliga dygderna, ställer sig afvog mot folkupplysningen, i viss mån fientlig mot den omgifvande verkligheten. Den hyser en djup trängtan hän emot en från all objektivitet frigjord osynlig inre värld, som genomströmmas af den sanna gudomen, den trår hän till öfverjordiska rymder, den präglas af en djup evighetslängtan -- "längtans blå blomma", den kännetecknas af en innerlig mystik, och den kringgjuter verklighetens grå prosa med ett brokigt sagoskimmer. Men den mynnar icke endast ut i sann, utan ock i falsk idealism. Äfven dess poesi är f. ö. lärodiktande, ehuru på annat sätt än upplysningstidens och äfven än Schillers predikande af humanismens frihetsideal, den blir didaktisk i fråga om metafysiska spörsmål. För de äkta nyromantikerna voro filosofi och poesi ett. I synnerhet ha Fichtes subjektiva idealism, som antog verkligheten som blott en bestämning af jaget, och framför allt Schellings panteistiska identitetsfilosofi spelat en oerhörd roll; särskildt har den senares intellektuella åskådning varit afgörande. Äfven från religionen mottog nyromantiken stark väckelse; bakslaget mot upplysningstidens åskådningssätt tog sig här särskildt uttryck i Schleiermachers epokgörande "Reden über die religion an die gebildeten unter ihren verächtern" (1799), som för öfrigt icke var främmande för panteism. I religiöst afseende tog dessutom nyromantiken intryck af katolicismen och visade sympatier för denna, som ock bland dess anhängare vann en hel rad proselyter. Nyromantikens poesi var främst en fantasiens diktning, den gaf inbillningskraften lösa tyglar och älskade framför allt att dväljas i sagolika, forntida eller exotiska rymder. I öfrigt präglades den nyromantiska poesien med sin inåtvända riktning gärna af en viss mystik, som skänkte åt den mycken innerlighet, men ock ett dunkel, en oklarhet, som lät poesien liksom mynna ut i musikens rymder. Man skulle ana sig till meningen, klarhet var snarast ett fel. Nyromantiken hyllade i hög grad teorien om snillets rätt att sätta sig öfver de lagar, som gällde för hvardagsmänniskorna. Härmed sammanhängde ett försvar för godtycket i lif som dikt. På moralens område visa sig hos den tidigare nyromantiken revolutionära nydaningar; detta godtycke spelar in icke blott på det etiska, utan ock på det poetiska området, där nycken kom att spela en stor roll. Särskildt ger den sig uttryck i en "ironi", som afsiktligt upplöser illusionen och bryter allvaret. Den tyska nyromantikens teoretiska grundläggare voro bröderna Fr. Schlegel (1772--1829), den egentlige väckaren och programmatikern, och A.