inbördeskrigen, och kämpade 1165-66 i spetsen för hättesvennernas flock mot Erling Skakke, men måste fly till Danmark, där han dog våren 1169, Danskarna betraktade honom som helgon. Y. N. Olavus, en äldre form för Olaus. Olba [å'l-], landskap och stad i Bergiga Cilicien, som styrdes af prästkonungar, föregifna afkomlingar af den homeriske Teukros. O. blef romerskt 64 f. Kr. Ruiner af staden bestå af en del hus i dalen och en akropol uppåt berget med en borg i fyra våningar, ett Zeus- och ett Tychetempel, två teatrar m. m. J. C. Olbernhau [å'l-], stad i konungariket Sachsen, kretsen Chemnitz, 9,681 inv. (1910). Mångsidig industri. J. F. N. Olbers [å'l-]. 1. Karl O., teolog, universitetslärare, f. 18 nov. 1819 på Solberga, i Fors socken i Älfsborgs län, d. 5 april 1892 i Lund, blef student i Lund 1840, prästvigd 1844 och filos, doktor 1847. 1848 blef han docent i pastoralteologi vid Lunds universitet och 1853 teol. adjunkt samt befordrades 1863 till professor i praktisk teologi. 1865 erhöll han förflyttning till professuren i kyrkohistoria och symbolik samt blef 1879 domprost. 1868 utnämndes O. till teol. doktor. Vid 1873 års kyrkomöte var han teol. fakultetens i Lund ombud. Förutom akademiska afhandlingar, däribland Confirmandsjälavården (1862), utgaf O. I bibelöfversättningsfrågan (3 hftn, Anmärkningar vid 1873 års prof öfversättning af Nya testamentet, 1874-75; ett 4:e h., Underdånigt utlåtande afgifvet af theologiska fakulteten i Lund öfver 1877 års proföfversättning af Nya testamentet, med ett förord, 1878). Efter hans död utgåfvos Föreläsningar öfver kyrkans förhistoria och kyrkobegreppet såsom inledning till kyrkans historia (1895). -2. Ernst Gustaf Ferdinand O., den föregåendes brorson, f. 8 nov. 1837 i Skara, blef lektor i pedagogik och metodik vid Högre lärarinneseminariet 1864 och var rektor där 1870-79. Han utnämndes till kyrkoherde 1883 i Husaby, Skara stift, 1892 i Landskrona och 1902 i Trelleborg samt är sedan 1883 k. hofpredikant. O. har tagit en bemärkt del i våra dagars sedlighetssträfvanden. 1871-80 var han medredaktör af "Pedagogisk tidskrift". Olbers [å'l-], Heinrich Wilhelm Matthäus, tysk astronom, f. 1758 i Arbergen vid Bremen, d. 1840 i Bremen, var, ehuru egentligen praktiserande läkare, som astronom jämbördig med sin tids mera framstående fackmän. Hans viktigaste och klassiskt vordna astronomiska arbete är Abhandlung über die leichteste und bequemste methode die bahn eines cometen aus einigen beobachtungen zu berechnen (1797; 3:e uppl. 1864). Genom användning af Lamberts eleganta teorem om rörelsen i en parabolisk bana lyckades han i denna afhandling enkelt lösa en uppgift, som dittills erbjudit de största svårigheter. O. var äfven en ifrig observatör. (Om O:s metod se Kometer, sp. 623.) Han upptäckte tre kometer, bland dem den sedermera s. k. olbersska 1815 med en omloppstid af 74 år. Äfvenledes återfann han 1802 efter Gauss' beräkningar den första småplaneten Ceres, som hade förlorats ur sikte, samt upptäckte ytterligare två småplaneter, Pallas (1802) och Vesta (1807). Från 0. stamma flera vetenskapliga hypoteser, såsom den om tillvaron af ett resisterande medium, om kometsvansarnas elektriska ursprung. Slutligen må nämnas, hvad han själf velat beteckna som sin största förtjänst, att han framdragit och för astronomien vunnit F. W. Bessel. Briefwechsel zwischen Olbers und Bessel utgafs 1852 af A. Erman. Se C. Schilling, W. Olbers, sein leben und seine werke. I. Gesammelte werke, II. Briefwechsel zwischen Olbers und Gauss (1894, 1900). K. B. Olbersska kometen, en af de 6 kända långperiodiska kometerna (se Kometer), upptäcktes af W. Olbers (se denne) 6 mars 1815, och af de observationer, som utfördes å densamma t. o. m. 26 aug., beräknade Bessel dess omloppstid till 74 år. Kometen upptäcktes för andra gången 24 aug. 1887 af Brooks i Amerika, var därefter synlig i två månader och passerade perihelium 8 okt. 1887. Af samtliga iakttagelser har F. K. Ginzel beräknat dess definitiva bana. K. B. Olbia. 1. (Olbiopolis) Milesisk koloni (därför i början kallad Miletopolis), kallades allmänt af grekerna Borysthenes, ehuru det låg på högra stranden af Hypanis (Bug) ofvanför dess utlopp i Borysthenes' (Dnjeprs) liman. Det anlades omkr. 650 f. Kr. och blef tidigt en rik handelsstad, hvars grekiska befolkning länge bevarade sitt oberoende gentemot de kringboende barbarerna. Omkr. år 50 f. Kr. förstördes staden fullständigt af geterna och låg öde i många år. Dio Chrysostomos, som besökte platsen omkr. 83 e. Kr., omtalar dess eländiga tillstånd. Senare lefde den åter upp med romerskt understöd och blomstrade från Septimius Severus (193-211), då den inkorporerades i Nedre Mesien, till 248, då dess myntning upphör, sannolikt förstörd af goterna. Dess ruiner ligga vid Kudak, 25 km. s. om Nikolajev. De ha undersökts af ryske arkeologen B. V. Farmakovskij, som bragt i dagen (1900 ff.) den antika stadsmuren och en mängd guldpjäser. Man har i den nedre staden vid floden kunnat urskilja fem olika kulturlager, af hvilka det hittills undersökta nedersta går blott till 2:a årh. f. Kr. Äfven en nekropol har upptäckts. De äldsta mynten, som gå tillbaka till 6:e årh., voro stora, runda kopparstycken; senare slogos både silfver- och guldmynt. - 2. Stad på Sardiniens östra kust, vid den nuv. staden Terranova Pausania. Det var en grekisk koloni (af grek. olbi'a, den lyckliga), grundlagd af beotier och tespier, enl. andra af fokier från Mas-silia från 300-talet f. Kr. Cornelius Scipio försökte 259 f. Kr. förgäfves att intaga staden, men dess område härjades 210 f. Kr. af en kartagisk flotta. Gräfningar på 1880-talet ha bragt i dagen de romerska stadsmurarna och flera inskrifter, bland dem en, som jämte många tegelstämplar visar, att Acte, Neros i döden trogna älskarinna (se Nero), här måste ha haft stora besittningar. Jfr "Corpus inscriptionum latinarum", X, och "Notizie degli scavi" (1888 o. följ.). 1. Wbg. 2. J. C. Olbiopolis. Se Olbia. Olbrich [å'l-], Joseph, österrikisk arkitekt, f. 1867 i Troppau i Schlesien, d. 1908, studerade vid akademien i Wien och på resor. Efter återkomsten till Wien arbetade han på O. Wagners ateljé. Hans första själfständiga verk var Secessionens utställningsbyggnad (1898), alltigenom i ny stil, genomgående originell. 1899 blef 0. professor i Darmstadt. Där utförde han till en början de