727 Onomatik-Onsjö 728 till namngifning), förteckning på ord och termer, ordnade under olika rubriker efter ämnen (således ej i alfabetisk följd) och försedda med sakförklaringar; alfabetiskt ordnad förteckning på egen-namn jämte förklaringar. Ett stort grekiskt ono-mastikon (en verklig encyklopedi) af Julius Pol-lux (Polydeukes; se P o 11 u x) finns i behåll. Senare har ordet användts äfven i betydelsen namnsdagsdikt. Onomatik. Se Onomatologi. Onomatologi (af grek. o'noma, namn, och lo'gös, lära) 1. Onomatik, namnlära, vetenskapen om namns bildning och betydelse. Se Namn. Onomatomani (af grek. ofnoma, namn), driften att utsäga vissa namn eller ord eller den sjukliga rädslan för vissa ord. Jfr art. Tvångsföreställningar. (G-s.) Onomatopei, Onomatopoii (grek. onomato-pöiifa, af ofnoma, namn, och pmél'n, göra), eg. ett sätt eller en teori för uppkomsten af benämningar på föremål eller öfver hufvud af språkliga uttryck för föreställningar; särskildt den teori (af Max Muller kallad bow-vow-ieorien), enligt hvilken språkets uttryck skulle leda sitt ursprung från ljudhärmning. Liksom barnet kallar en hund vov-vov, skulle under språkets bildningsperiod människorna i allmänhet börjat med att benämna djuren efter deras läten. Det är emellertid blott en ytterst liten del af språkförrådet, som i sin nuv. form kan onomatopoetiskt förklaras. Den onomatopoetiska principen framhölls i synnerhet af J. G. v. Her-der i skriften "Ueber den ursprung der sprache" (1770). Se vidare Ordbildning. - Adj. Onomatopoétisk, ljudhärmande. - Onoma-topoietikon, genom ljudhärmning bildadt ord. Ono'michi, japansk hamnstad i ken Hiroshima, på södra kusten af ön Hondo. 30,367 inv. (1908). Ono'n, flod. Se Schilka. Ononfn. Se O n o n i s. Onönis L., bot., /arm., ett släkte af örter eller buskar, hörande till fam. Leguminosce, underfam. Papilionatce, med öfver 70 arter, i synnerhet förekommande i Medelhafsområdet. Bladen äro sammansatta af 3 sågade småblad, likasom hela växten glandelhåriga. Blommorna äro stora, oftast röda, sittande i bladvecken. Blomfodret är nästan likformigt, djupt 5-klufvet, kronkölen sprötspetsad. Baljan är äggrund eller smal, ofta innesluten i det förstorade fodret. Släktet eger i Sverige 3 arter, af hvilka O. arvensis, s t a 11 ö r t, är den vanligaste, förekommande på åkerrenar, vid vägar och på torra betesmarker. Roten af O. spinosa och O. repens, puktörne, användes i djurmedicinen; den innehåller glukosiden ononin. O. T. S. (G. L-m.) Onopo'rdon aca'nthium L., T is te l bor re, bot., en mycket högväxt, torntaggig ört, hörande till fam. Compositce, afd. Tubuliflorce, som förekommer här och där på torra ställen, vanligen i närheten af människoboningar, i Sverige från Skåne upp till Gästrikland. Bladen äro stora, nästan hela, tornväpnade, nedlöpande samt med breda, torniga vingkanter på den greniga, ulliga stjälken. Blom-holken är nästan klotrund, af flera rader tornspet-sade fjäll. Blommorna äro rörformiga, röda, samlade i stora korgar. Frukterna, som sitta på ett med hinnkantade gropar försedt fäste, äro om vändt äggrunda, med längsgående åsar och fjäderpensel, hvars hår nedtill äro ringformigt hopväxta. Roten och bladen användes förr mycket ofta i medicinen. O. T. S. (G. L-m.) Onosa'ndros (grek. 'OvoaavdQog, lat. Onosan-der), grekisk filosof i l:a årh. e. Kr., författade bl. a. Strategiko's, en bok om en fältherres plikter, som, ehuru beaktad af de östromerske kejsarna Mauritius och Leo VI liksom af Morits af Sachsen, ej anses röja djupare sakkännedom, utan innehålla väl mycket filosofiska fraser och allmänna betraktelser. Uppl. af Koraes (1822) och Köchly (1860). J- C. Ono'sma echio'ides L., bot., en tvåårig ört af fam. Borraginacece. Bladen äro lansettlika och sträfhåriga, blomkronan klocklik, med fritt svalg. Växten, södra Frankrikes orsanette, tillhör södra Europa. Dess rot användes till rödfärgning. O. T. S. (G. L-m.) Ön revient toujours å ses premiers (premiéres) amours [å roviä' to j or a sä premies (promiärs) amör], fr., "man återvänder städse till sin första kärlek (sin tidigaste vurm)". Yttrandet är taget ur Étiennes och Isouards opera "Joconde" (1814). Onsala, socken i Hallands län, Fjäre härad, omfattande södra delen af den s. k. Onsalahalfön, v. om Kungsbackafjorden. 5,055 har. 1,928 inv. (1912). O. utgör ett pastorat i Göteborgs stift, Fjäre och Viske kontrakt. Onsdag (se Dag), den kristna veckans fjärde dag, hade hos romarna benämningen Mercurii dies (efter planeten Mercurius), ett namn, som ännu möter i de romanska formerna för denna dags namn: fr. mercredi, it. mercoledi (mercordi), sp. miércoles. Port. åter har quarta feira, fjärde veckodagen, och ladinskan mazeamda (af lat. media hebdomas], "midveckodag". Denna sistnämnda form öfverensstämmer till begreppet med det ryska sredaf, po. sroda, "midt", liksom med ty. mittwoch, ett namn, som alltifrån 900-talet ut-tränede den gammalgermanska formen Denna var: fnsachs. vodenes dag, fnod. oftinsdagr, fsv. 6\>ens-dagher, ännu fortlefvande i sv. och da. onsdag, eng. wednesday, höll. woensdag. Onsdagen var alltså, liksom söndagen, urspr, helgad åt Oden och ansågs under den hedniska tiden som en lyckodag. Med kristendomens införande blef den, just af nämnda skäl, förvandlad till motsatsen, och folket betraktar den ännu som en olycksdag. På en onsdag skall Frälsaren ha blifvit förrådd af Judas. - Under medeltiden och i flera katolska länder ännu i dag var och är onsdagen den ena af veckans bägge fastedagar (den andra är fredagen), ett bruk, som torde gå tillbaka ända till den apostoliska tiden (se Fasta). Onsdagen näst efter fastlagssöndagen kallas af ålder askonsdag (se d. o.), en benämning, som stundom oriktigt tillägges onsdagen i påskveckan, dymmelonsdagen, fsv. klokna-ofyensdagher (så kallad däraf, att kyrkklockorna då bundos för att ej ge ljud). Jfr D y m-meldagar. B. G Onsdagsbröllopet. Se Gyllenstierna 4. Ön side [å'n säi'd]. Se Bollspel, sp. 1029. Onsjö. 1. Härad i Malmöhus län, ingår i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga samt dessa härads tingslag och fögderi samt omfattar socknarna Annelöf, Kells-Nöbbelöf, Torrlösa, Norra Skreflinge, Reslöf, östra Karleby, Trollenäs,