Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opera (musik) - Opera buffa - Opéra comique - Opéra-comique (Paris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större inrymmande åt det patetisk-deklamatoriska,
det rytmiska och instrumentala, hela tiden i viss mån
front mot den italienska sångvirtuositetens öfvervälde
och bildade därför äfven den naturliga utgångspunkten
för den gluckska oppositionsfejden på 1760-70-talen,
hvilken åsyftade deklamatorisk sångstil, enkel
sublimitet i körer, sanning och natur i det dramatiska
uttrycket. Denna strid utkämpades i Paris mellan Gluck
och Piccini. Den blef visserligen oafgjord, men
riktade dock konsten med nya, mindre stereotypa former
och gaf dödsknäcken, ingalunda åt den italienska
sångens öfvergrepp, men väl åt dess oinskränkta
världsvälde. Därtill bidrog dock äfven och kanske
i ännu högre grad uppkomsten af den komiska operan
och sångspelet. Den seriösa operan var framgången
ur en aristokratisk krets med lärda tendenser, och
den stod alltid, med sin schablonmässiga behandling
af antikt mytologiska ämnen, främmande för samtidens
kultur och folkens inre lif. Den komiska operan åter
uppväxte (under 1700-talet) öfverallt på folklig
grund: den italienska buffan med Pergolese,
Paisiello, Cimarosa, det tyska sångspelet med Hiller,
Dittersdorf, den franska comiquen med Philidor,
Duni, Monsigny, d’Alayrac, Grétry, och
utmärktes genom naturligare känslolif, hvarjämte
särskildt inom buffan skapades en form, "finalen",
som mera än någon annan skulle visa sig mäktig att,
så långt det är möjligt, försona de musikaliska
och dramatiska fordringarna med hvarandra. Det
senare skedde genom Mozart (1756–91), hvars operor
i de inre och väsentliga dragen af dramatiskt
lif och sann karaktärsteckning fortfarande stå
oöfverträffade. Beethoven åstadkom en ensamstående
opera ("Fidelio"), som genom sin ädla hållning
inverkat på eftervärlden. F. ö. företer operans
utveckling sedan 1800-talets början hvarjehanda skilda
faser. I Frankrike gick Glucks heroiska stil i viss
mån igen hos Spontini, Méhul, Cherubini
och Berlioz. Den franska ’"stora operans"
glansfulla period öppnades af Auber ("Den stumma
från Portici") och Rossini ("Vilhelm Tell"), följda
af Halevy och den alla öfverflyglande Meyerbeer
(1791–1864), hvars effektsökeri betecknar en sänkning
af operans ideella nivå. Fransmännens komiska opera
upplefde en ny blomstring genom Boïeldieu,
Auber, Adam, hvarefter den "lyriska" operan i
större former, med ökad rättvisa åt det dramatiska
elementet, odlades af erotikern Gounod (1818 –93),
Thomas, Reyer, Saint-Saëns, Delibes, Massenet,
medan Bizets realistiska mästaropera "Carmen"
intog en plats för sig. I Italien tjusade Rossini
(1792–1868) med sin flödande operaalstring, och hans
traditioner fullföljdes af Bellini, Donizetti
samt den alsterrike och ofantligt populäre Verdi
(1813- 1901), som på gamla dagar under intryck
af tidsströmningarna märkligen förädlade sin stil,
medan Boito blef berömd genom ett enda verk, som
företer inflytelser från skilda håll. I sekelslutet
uppträdde "verismen" med Mascagni, Leoncavallo,
Puccini o. a., som trodde sig tillmötesgå ett
tidsbehof med tragiska folklifsämnen och däremot
svarande lidelsefull musik. I Tyskland skapade
Weber (1786-1826) den romantiska
operan, till hvilken äfven Marschner,
Spohr m. fl. vände sig, och i den komiska
frambragte Lortzing, Nicolai och Flotow omtyckta
verk. Emellertid mognade på den romantiska operans
mark Wagners (1813–83) betydelsefulla reform,
som i sin utgångspunkt var historiskt berättigad
som opposition mot en ny hotande världseröfring
af den italienska sången genom Rossini och dennes
efterföljare. Med ojämförligt mycket rikare och mer
förfinade uttrycksmedel än de gamle florentinarna
och Gluck, anknöt Wagner vid dessas åskådningar om
textens och musikens inbördes uppgifter, mejslade
ut de deklamatoriska accenterna, aflägsnade de
rent lyriska formerna och lät orkesterspelet bli
hufvudsaklig bärare af den musikaliska gestaltningen
(jfr Ledmotiv). Det öfvermäktiga inflytandet af
Wagners "musikdrama" spåras i mer eller mindre mån
hos alla länders operakompositörer fr. o. m. senare
delen af 1800-talet, men de direkta efterliknarnas
verk ha öfver hufvud hemfallit åt snar glömska,
och andra ha valt mindre höga ämnen (Humperdinck
m. fl.) eller sökt ytterligare stegra den tekniska
apparaten och därvid gått långt i sensationsjakt
(R. Strauss). Inom de slaviska nationerna
märkas på operakompositionens område främst bömaren
Smetana, som anslagit en inhemskt folklig ton,
samt ryssarna Glinka, Tjajkovskij och "ungryssarna"
(Dargomysjskij, Rimskij-Korsakov m. fl.), som bredvid
nationella egendomligheter upptagit element från
de nyare tyska och franska skolorna. – Den svenska
operan inrättades 1773 (se Stockholms teatrar), och
för densamma ha musikverk skrifvits af Naumann,
Vogler, Kraus, H‹ffner, Brendler, Berwald,
A. F. Lindblad, Hallström, Hallen, Stenhammar,
Peterson-Berger m. fl. – De mest framstående
operascenerna finnas i Paris (Stora operan och
Opéra-comique), Berlin, Dresden, Wien, München,
Baireuth (mönsterscenen för Wagners musikdramer),
Moskva, London (Covent-garden-teatern) och New York
(Metropolitan opera house). Bland scener af andra
rangen intar Stockholms k. opera sedan gammalt en
hög plats. – Jfr Musik och Musikdrama. – Litt.:
(oafsedt specia-monografier öfver olika skedens
eller länders opera): R. Wagner, "Oper und drama"
(1851), Clément och Larousse, "Dictionnaire
des operas" (1869; 2:a uppl. af Pougin 1897),
Schuré, "Le drame musical" (1875; 6:e uppl. 1906),
Riemann, "Opernhandbuch" (1886-93), och Bulthaupt,
"Dramaturgie der oper" (1887; 2:a uppl. 1902).
A. L. ( E. F–t.)
Opera buffa [åpera], it. Se Buffo och Opera,
sp. 739 o. 741.
Opera comique [åpera’ kåmi’k], fr., komisk opera. Se
Opera, sp. 739 o. 741.
Opéra-comique [åpera’-kåmi’k], en berömd teater
i Paris, har sitt upphof i de marknadsteatrar,
som Dunder förra hälften af 1700-talet parodierade
operans och äfven de andra större teatrarnas pjäser
och aktörer samt förföljdes af dessa och myndigheterna
medelst undertryckningsåtgärder. Namnet O. härrör från
denna tid, men truppen blef stående först 1752 samt
började förses med repertoar af den franska komiska
operans skapare (Philidor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
