gans främre kant (lat. ora, kant), och står då i motsats till "dorsal" och "lateral". Lll. Orale (äfven Fanone), it., ett till påfvens pontifikalskrud hörande skulder- och hufvudkläde af hvitt siden med röda och gyllene strimmor. Oran [årã'], arab. Wehran, Wahran, ravin. 1. Det västligaste departementet i franska Algeriet, mellan Medelhafvet och Sahara (Territoire du Sud). 65,897 kvkm. 1,230,195 inv. (1911), hvaraf 319,089 européer och 892,212 infödingar. Departementet är indeladt i 5 arrondissemang: O., Maskara, Mostaganem, Sidi-bel-Abbes och Tlemcen, och i ett militärområde med divisionerna Lalla-Mgahraia och Tiaret-Aflu samt kommunen Yakubia. O. har god tillgång på flera slags metaller äfvensom på petroleum, hvaraf 1908 tillvaratogos 452,060 ton. -- 2. Hufvudstad i nämnda dep., ligger vid en vik af Medelhafvet, på ömse sidor om Oued-Rekhis djupa dalgång. Väster om denna ligga hamnen och, ofvanför denna, den gamla spanska staden med det gamla citadellet. På östra sidan ligga det moderna fästet och den nya franska staden amfiteatraliskt, och där ligga också de moriska husen i judekvarteret. Vallar och fästen äro hufvudsakligen af spansk konstruktion. Det moderna fästet var fordom säte för bejerna af O. och bebos nu af befälhafvande generalen. Det gamla citadellet var de muhammedanske härskarnas residens före den spanska eröfringen. Omedelbart bakom reser sig Djebel Murdjadjo till en höjd af 589 m. I den spanska staden äro gatorna branta, stundom försedda med trappor, i den franska däremot breda och farbara med vagn. Husen där äro, trots faran för jordskalf, byggda i fransk stil, flera våningar höga; endast i judekvarteret ha de ett egendomligt utseende. O. hade 1911 123,086 inv., hvaraf öfver 20,000 spanjorer samt omkr. 5,000 negrer, bosatta i ett särskildt kvarter vid utkanten af staden. Det är Algeriets förnämsta handelsstad och starkaste fästning, säte för en katolsk biskop, har flera högre skolor, bibliotek, museum, en fransk och en spansk teater. Industrien omfattar tobaks- och kemikaliefabriker, järngjuterier och garfverier; i omgifningen brytas marmor, porfyr, skiffer, bly-, koppar- och järnmalm m. m. Men den viktigaste näringen är handel. Från Cartagena (Spanien) till O. är kortaste vägen mellan Europa och Algeriet, och regelbunden ångbåtskommunikation finnes mellan O. samt Marseille, Cette och Port Vendres i Frankrike samt flera hamnar på Spaniens och Nord-Afrikas kust. Före den franska eröfringen ankrade fartygen vid Mers el-Kebir, 5 km. n. v. om O., numera krigshamn; en ny handelshamn är anlagd vid O., tillgänglig för de största fartyg. De viktigaste exportvarorna äro ull, spannmål, mjöl, djur, hudar, halfa, vin m. m. -- O. var under medeltiden ett blomstrande muhammedanskt samhälle under olika härskare. 1509 eröfrades staden af spanjorerna, som, med undantag af tiden 1708--32, då den tillhörde turkarna, innehade den till mars l792, då de nödgades uppge det genom ett jordskalf 8--9 okt. 1790 nästan till en grushög förvandlade O. åt bejen af Maskara. 4 jan. 1831 togo fransmännen staden i besittning. 1 o. 2. (J. F. N.) Orandum est, ut sit mens sana in corpore sano, lat. Se Mens sana in corpore sano. Orang benua. Se Malajer, sp. 601. Orange [årã'ʃ], fr. 1. Bot., pomerans, apelsin. Se Citrus, sp. 358. -- 2. En gul färg. Se Färg, sp. 272. Orange [årã'ʃ], arrondissemangshufvudstad i franska dep. Vaucluse (Provence), ligger 26 km. n. om Avignon, vid järnvägen mellan Lyon och Marseille, 7 km. ö. om Rhône, i en sydländskt yppig vegetation. 6,412 inv. (1906; som kommun 10,303), hvaraf många protestanter. Collège, bibliotek, silkesspinnerier och silkesodling, vinodling, brytning af brunkol, tillverkning af lervaror, mosaiker, socker m. m. samt handel med vin, silke och sydfrukter. Staden är det gamla Arausio, kavarernas hufvudstad, som Julius Caesar gjorde till en romersk koloni (Colonia Sæcundanorum), och är af stort intresse på grund af sina många romerska fornlämningar, bland dem en tämligen väl bibehållen teater från Hadrianus' tid, nyligen restaurerad och nu använd som teater (36 m. hög, 103 m. lång), en präktigt dekorerad triumfbåge med 3 genomgångar (22 m. hög, 21 m. bred och 8 m. djup), på 1200-talet förvandlad till kastell, men numera restaurerad (se

Romerska triumfbågen i Orange.

fig.), rester af en cirkus och en vattenledning, statyer, basreliefer m. m. Stadens murar och vackra byggnader förstördes af alemanner och västgoter samt delvis senare under medeltiden. O. tillhörde Austrasien, föll i händerna på de spanske araberna och återtogs af Karl den store. Från 900-talet bildade det med omnejd ett oberoende herrskap, blef under 1000-talet grefskap, senare furstendöme och innehades 1530--1702 af den gren af huset Nassau, som efter denna besittning antog binamnet Orange (holl. Oranje, ty. Oranien se sistn. o.). Furstendömet tillföll 1702 rättsligen preussiska konungahuset, men införlifvades genom freden i Utrecht 1713 med Frankrike. Till 1790 var O. biskopssäte. Från 1365 till 1789 års revolution hade det ett universitet. (J. F. N.) Orange [å'rindʃ]. 1. Stad i nordamerikanska staten New Jersey, 25,5 km. v. om New York och 5,5 km. v. om Newark. 29,630 inv. (1910). Till följd af stadens vackra läge har en mängd affärsmän i New York bosatt sig där. O. blef stad 1872. -- 2. Stad i staten Texas, vid Sabine river, nära gränsen till Louisiana. 5,527 inv. (1910). Trä- och bomullsindustri. -- 3. Stad i staten Massachusetts. 5,282 inv. (1910). Maskinfabriker. -- 4. Stad i Nya Syd-Wales, 210 km. v. om Sydney. 6,721 inv. (1911) jämte det närliggande East