807 Orchidales-Ord växthus en mängd af orkidéer, hämtade från tropikernas urskogar, t. ex. arter af släktena Aerides, Calanthe, Catasetum, Cattleya, Chysis, Coelogyne, Coryanthes, Dendrobium, Epidendrum, Lcelia, Ly-caste, Odontoglossum, Oncidium, Paphiopedilum. Phalcenopsis, Stanhopea, Vanda och Zygopetalum. Afskurna blommor af många af dessa äro en handelsvara (jfr den till art. hörande färgplanschen). Sa vidare O r k i d é o d l i n g. O. T. S. (G. L-m.) Orchidales, bot., detsamma som Microspermce. Orchideae, bot. Se Orchidaceae. 0'rchis, anat. Se T e s t i k e 1. O'rchis L., Nyckelblomsläktet, bot., ett släkte af större eller mindre örter med omkr. 80 arter, de flesta i Europas och Asiens tempererade trakter. Från en underjordisk hel och rundad eller ock handflikig rotknöl, som vid sidan om sig har en nybildad dylik knöl, afsedd för nästa års växt, uppskjuter en med slidomfattande blad försedd stjälk, glatt liksom bladen och i toppen bärande ett ax af blommor, som oftast äro röda och på "läppen" fläckiga. Kalkbladen äro 6, färgade. Fem eller tre af dem äro hjälmlikt hopslutna; det 6:e kalkbladet, läppen, vetter genom fruktämnets omvridning nedåt och är större, bredare än de andra kalkbladen, vanligen flikigt och försedt med ett sporrelikt honungsgömme. Polliniernas klibb-skifvor äro skilda åt. Af de 11 svenska arterna af detta släkte är O. maculata den vanligaste (se Jungfru Marie hand med fig.). I östra Sveriges kusttrakter förekommer O. sambucina, Adam och Eva, med violettröda eller hvitgula blommor mångenstädes ymnigt, öfriga arter äro i allmänhet mera sparsamt förekommande. De tillhöra företrädesvis de sydliga landskapen samt Gottland och Öland. Jfr S a le p. O. T. S. (G. L-m.) Orchitis (af grek. ofrchis, testikel), testikelin-flammation, kan vara lokaliserad till endast den ena af testiklarna eller till båda. Orsaken till inflammationen kan vara af olika slag, såsom yttre skada (slag, klämning o. d.), bakterieinfektion m. m. G. H. Orcht^menos (grek. Y)0#o^ei>o£l/j5ojTO|Mfij>o£, lat. Orchomenus), namn på två forngrekiska städer. 1. Urgammal stad i Beotien, vid floden Kefissos, nära dess inflöde i sjön Kopais. I förhistorisk tid var 0. hufvudstad i det mäktiga minyska riket (se Min y er), och dess män deltogo enligt Homeros med 30 skepp i härfärden till Tröja. Sedermera var 0. medlem af beotiska förbundet, men stod i spändt förhållande till Tebe, som eftersträfvade suprematien inom detta förbund, tills det år 367 eller 364 f. Kr. fullständigt förstördes af tebanerna. Det återuppbyggdes af Filip II eller af Alexander, men vann ej mera någon betydenhet. Fornlämnin-gar af stadens borg (akropolis) samt af en underjordisk kupolgraf, af traditionen betecknad som konung Minyas' skattkammare (undersökt af Schlie-mann 1881), finnas i närheten af den nygrekiska byn Skripu. Senare gräfningar, som på föranstaltande af bajerska vet. akad. företagits (1903 och 1905) under ledning af Furtwängler, ha bragt i dagen bl. a. lämningar af ett gammalt kungapalats, härrörande från den kretensisk-mykenska perioden, med märkliga väggmålningar på stuck-grund, liknande dem från Kreta och Tiryns bekanta, äfvensom en inskrift (på en målad vas) af samma hittills otydda skriftart, som träffats i Knossos på Kreta. I ännu djupare lager har man funnit lämningar af en äldre (förmykensk) stad med grafvar och egendomliga rundbyggnader af tegel, hvilka enligt Furtwängler förete nära släktskap med i Tessalien gjorda fynd från den neolitiska perioden. Bland öfriga fynd äro att märka rikt utstyrda grafvar från den s. k. geometriska perioden (9:e och 8:e årh. f. Kr.) äfvensom byggnadsrester från klassisk och bysantinsk tid. - Litt.: K. 0. Muller, "0. und die minyer" (1844), H. Schliemann, "0. Bericht iiber meine aus-grabungen" (1881), H. Bulle, "0. I. Die älteren ansiedelungsschichten" (1907, i "Abhandlungen der bayerischen Akademie der wissenschaften", bd 24). - 2. Stad i östra Arkadien, omnämnd redan hos Homeros och under äldre tid härskande öfver ett betydligt område. Dess män deltogo med berömmelse i striderna vid Thermopylai och Plataiai. Af dess fasta borgmurar finnas ännu betydande ruiner nära byn Kalpaki. l-2. A. M. A. Orchoninskrifterna. Se Orkhoninskrif-terna. Ordn, kem., l metyl-, 3, 5 dioxybenzol 1. dioxitoluol, ett derivat af resorcin, förekommer i lafvar. Man använder orcin för att påvisa pentoser (se P e n t o s). Man blandar därvid pentoslösningen med en lika volym koncentrerad saltsyra, tillsätter en liten mängd fast orcin och upphettar, hvarvid lösningen färgas först blåröd, sedan blågrön. - I beröring med luft öfvergår den ammoniakaliska lösningen af orcin till orcein, C28 H24 N2 07, hvilket afskiljes som ett rödbrunt pulver. Detta löses i alkohol och alkalier med mörkröd färg och bildar med metalloxider röda lackfärger (se d. o.). Orcein utgör hufvudbeståndsdelen i färgämnet orselj (se d. o. och F ä r g, sp. 272). H. E. O'rcus (möjligen sammanhängande med lat. arcére, hålla inom skrankor), rom. myt., namn på dödens, dödsrikets eller underjordens gud äfvensom på dödsriket själft. I folkets religiösa föreställningar synes 0. ha spelat en framstående roll (jfr uttryck som "bortföras af 0." = dö), men hade knappast någon egentlig kult. Se f. ö. Dis p a t e r och H a d e s. H. Sgn. Orcynus, zool. Se Tonfisksläktet. ord., förkortning för ordinarie och (på recept) ordineradt af. Ord, hvarje språkligt uttryck, som eger en själfständig betydelse och ej kan vidare uppdelas i flera dylika. Ordet skiljer sig sålunda å ena sidan från s. k. aflednings- och böjningselement, af fix (efter sin olika plats kallade prefix, infix, suffix), t. ex. be- i bestå, miss- i misskänna, -er i sitter, -s i flickas, därigenom, att dessa endast i förening med andra uttryck ega någon betydelse och därför t. ex. icke i likhet med ett ord kunna ensamma utgöra svar på en fråga. Undantagsvis kan ett ord uppdelas i flera smärre delar med hvar sin själfständiga betydelse, t. ex. växtnamnet förgätmigej, men då vill man i alla fall icke reflektera på dessa delars särskilda betydelse, och uttrycket är därför ändock ett enda ord. Å andra sidan skiljer sig ett ord, t. ex. skönlitteratur, hästvän, från s. k. o r d f o g n i n g a r, t. ex. skön litteratur, hästens vän, därigenom, att ordet är till sin form stereotyperadt och till sin betydelse