Ortocefal-Orto-dioxibensol 970 biote, lefnadssätt), konsten att lefva rätt och ändamålsenligt (till hälsans bevarande). Ortocefal (af grek. orthofs, rät, och kefalé, hufvud). Se Hufvudskål, sp. 1230. Ortoeeratitkalksten (O r t o c e r k a l k). Se A s a-p h u s, Kalksten, sp. 644, Orthoceras och Vaginatkalk. Ort- och pelarbrytning, grujv., en brytningsmetod, som man använder för att tillgodogöra en del tillnärmelsevis horisontellt liggande lagerfyndighe-ter och som karakteriseras däraf, att det fält, som skall utbrytas, med ett system af orter uppdelas i pelare, som sedan brytas i riktning mot uppfordringsschaktet eller hufvudutfraktsvägen. I Sverige användes denna metod endast vid kolgrufvorna i Skåne. K. S-il. Ortoderivät, Ortoföreningar, kem., förekomma såväl bland oorganiska som bland organiska föreningar. Oorganiska ortoderivat äro ortosyror (se d. o.) och deras salter, t. ex. ortofosfater, ortoantimonater och ortoborater. Organiska ortoderivat äro dels ortosyror af samma typ som de oorganiska eller ämnen (salter och estrar), som härleda sig från dessa, dels cykliska, hufvudsakligen aromatiska, ämnen med minst två substituen-ter, som befinna sig i ortoställning. Denna karakteriseras däraf, att de båda substituerade ringbildande atomerna äro direkt bundna till hvarandra. Se Kolväte, sp. 616. H. E. Ortodjagonäl. Se K r i s t a 11 o g r a f i, sp. 1338. Ortodiagraf 1. Ortoröntgenograf (af grek. orthofs, rak, sann, och diagraj, se d. o.), med., en apparat, som möjliggör bestämning medelst röntgenstrålar af verkliga storleken i ett visst plan hos å fluorescensskärmen synliga föremål. De mest kända ortodiagraferna äro de af Moritz, Levy-Dorn, Holzknecht och Groedel konstruerade (se vidare Ortodiagrafi). G. F-11. Ortodiagrafi, med. En vanlig röntgenbild är en central projektionsbild, d. v. s. dess konturer äro uppkomna genom en projektion af föremålets konturer från en punkt (röntgenrörets brännpunkt) på fotografiplåteas eller fluorescensskärmens plan. Eöntgenbilden ger därför en förstorad bild af föremålet och detta i högre grad, ju närmare röntgen-röret befinner sig till föremålet och ju längre detta befinner sig från plåten. Den ger äfven en oriktig föreställning om den inbördes storleken af ytor, som Röntgenrör befinna sig i kontur, a-5 olika som FLuorescens-Skärm plan. Fig. l klargör detta. En befinner sig närmare röntgenröret, aftecknas å röntgenbilden (a^ - &J större än en lika lång kontur, c - d, som befinner sig närmare plåten, och båda bilderna, a: - b1 och cx - dlt äro större än den verkliga konturen. Ortodiagrafien, som först utbildats af professor Moritz, afser att undvika denna röntgenbildens olägenhet, i det att den med användande af röntgenljuset framställer en konturbild, som återger ett föremåls, t. ex. hjärtats eller magens, verkliga storlek i ett visst plan. Detta har man kunnat åstadkomma genom att göra röntgen-röret förskjutbart i ett plan, parallellt med den sk'ärm, på hvilken den önskade bilden skall tecknas, samt genom att isolera det strålknippe ("centralstrålen"), som från röntgenrörets negativa pol förlöper vinkelrätt mot fluorescensskärmen. Medelst centralstrålen följer man, genom att flytta röntgenröret, konturerna af det organ, som skall afbildas, och aftecknar dessa bit för bit på en glasskifva, som täcker fluorescensskärmen (eller, genom en utväxling, på en med denna parallell . ooTca stäMJUuigar ----KontitT Skärmbild Fig. 2. skifva). Om t. ex. konturen c-/ (fig. 2) skall bestämmas, inställes rörets brännpunkt först midt för dess ena ändpunkt (c) och sedan öfver olika punkter (d, e, /) på kort afstånd från hvarandra, och för hvar gång markeras bilden af dessa punkter på skärmen. De på så sätt erhållna punkterna sammanbindas därefter med en linje, som tillnär- Fig. 3. Ortodiagram af ett hjärta (samt af mellangärdets kupoler). melsevis anger den verkliga konturen (se fig. 3). På detta sätt aftecknas konturens olika delar på ett plan medelst strålknippen parallella med hvarandra och vinkelräta mot projektionsytan. Man erhåller en parallellprojektion af föremålet, angif-vande dess verkliga storlek i en viss riktning. Dylika grafiska framställningar, ortodiagram, kunna utföras med sådan noggrannhet, att en afvikelse af högst några mm. behöfver uppstå. Fig. 3 visar ett ortodiagram af ett hjärta. Sin största betydelse har ortodiagrafien fått för bestämmandet af hjärtats och magens storlek och vid bedömandet af läget hos främmande kroppar inom organismen. G. F-11. Orto-dioxibensol [-sal], fot. Se D in öl.