Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 997-998 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osiander, 1. Andreas - Osiander, 2. Lukas d. ä. - Osiander, 3. Lukas d. y. - Osiander, Friedrich Benjamin - Osiek - Osimo - Osiris - Osiris, Daniel Ilfa - Osirispelare - Osius - Osj, Osch - Osjmjany - Osjurkov - Oskaloosa - Oskar (socken) - 1. Oskar I (Josef Frans Oskar, konung av Sverige och Norge)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

”Corpus doctrinæ pruthenicum”, som på en synod i Königsberg 1567 blef antaget som läronorm för den preussiska kyrkan. Genom Harmoniæ evangelicæ libri IV (1537) gaf O. upphof till namnet ”evangelieharmoni” (se d. o.). – 2. Lukas O. d. ä., den föregåendes son, f. 1534, d. 1604 efter att till 1598 ha varit hofpredikant och konsistorialråd i Stuttgart, var en mångsidigt verksam teolog samt framstående predikant och författare. Han deltog bl. a. i ”Maulbronnkollokviet” 1564 och var en af författarna till Maulbronnformeln 1576 (se Maulbronn). – 3. Lukas O. d. y., den föregåendes son, f. 1571, d. 1638 som professor och kansler vid universitetet i Tübingen, var likaledes en framstående teolog, känd särskildt som slagfärdig polemiker. I likhet med sin fader och i motsats till sin farfader ansågs han för en af de mest renlärige lutherske teologerna. Särskildt är han bekant för sin strid med Giessenteologerna, hvilkas kenosislära han bekämpade, och kanske ännu mer för sina ”Teologiska betänkanden” mot Johann Arndts ”Sanna kristendom” (1623).         j. p.

Osiander, Friedrich Benjamin, tysk läkare, f. 1759, d. 1822, professor i Göttingen 1792, var en mycket berömd lärare och inlade stora förtjänster om den operativa förlossningskonsten.

Osiek [å’sjek], kroat. Se Esseg.

Osimo [å’simå], stad uti italienska prov. Ancona, s. om staden Ancona, vid jänvägen Ancona–Brindisi. 6,404 inv. (1901; som kommun 18,475). Biskopssäte. Lyceum och gymnasium. Silkesodling. O., som har kvar en del af sin gamla stadsmur, är forntidens Auximum i picenternas land.         (j. f. n.)

Osiris, egyptisk gudomlighet. Se Egypten (fornreligion), sp. 1470, och pl. IV, fig. 4.

Osiris [åsiri’s], Daniel Ilfa, fransk mecenat, f. 1828 i Bordeaux, d. 1907 i Paris, var till yrket bankir och skänkte stora summor till olika kulturella ändamål, bl. a. uppförande af synagogs-byggnader i flera städer, inköp och restaurering af slottet Malmaison, som han skänkte till franska staten, resande af statyer öfver Jeanne d’Arc i Nancy, A. de Musset i Paris och Vilhelm Tell i Lausanne, inrättande af olika medicinska anstalter, pris å 100,000 frcs vid världsutställningarna 1889 och 1900 samt stiftandet af det s. k. Osirispriset å 100,000 frcs att hvart tredje år af Franska institutet utdelas för det förtjänstfullaste arbetet i det mänskliga framåtskridandets tjänst. (Priset bortgafs första gången åt bakteriologen E. Eoux, andra gången åt historikern A. Sorel.) Sin efterlämnade förmögenhet, öfver 46 mill. frcs, testamenterade han hufvudsakligen till Pasteurinstitutet; till fullkomnandet af dettas hjälpmedel för mikrobiologiska forskningar skall kapitalets ränta användas.

Osirispelare vid Medinet Habu (det forna Tebe)

Osirispelare är namnet på i de egyptiska templen stundom förekommande pelare, framför hvilka – utan att tjänstgöra som bärare – är anbragt en stående kolossalfigur, som framställer minnesmärkets kunglige stiftare med Osiris’ attribut och forna hufvudprydnader. Härskarna af 19 :e och 20:e dynastierna ha i Tebe lämnat efter sig en mängd prof på dylika pelare (se fig.).         k.p.*

Osius [åsius]. Se Hosius, S.

Osj, Osch [å’sj], stad i ryska Turkestan, prov. Fergana, vid Ak-Bura, ett tillflöde till Syr-Darja, 1,230 m. ö. h., ej långt från Transkaspiska järnvägen. 46,800 inv. (1911). Äfven för artilleri farbar väg till Pamir.

Osjmjany [å’sj-], kretsstad i ryska guv. Vilna. 7,506 inv. (1900), många judar.         j. f. n.

Osjurkov. Se Ozorkov.

Oskaloosa [åskölo:’sö], stad i nordamerikanska staten Iowa, på vattendelaren mellan Skunk och Des Moines, omkr. 100 km. s. ö. om staden Des Moines. 9,466 inv. (1910). Stenkolsgrufvor, järnindustri. Åtskilliga colleges.         j. f. n.

Oskar, socken i Kalmar län, Södra Möre härad. 7,493 har. 1,332 inv. (1912). Annex till Mortorp, Kalmar stift, Södra Möre kontrakt.

Oskar I som kronprins (1830-talet).

Oskar, konungar af Sverige och Norge:

1. O. I (Josef Frans O.), f. 4 juli 1799 i Paris (i huset n:r 291 Rue cisalpine, nu n:r 32 Rue de Monceau; en där af Société archéologique anbragt minnestafla invigdes högtidligt 4 juli 1911), d. 8 juli 1859 i Stockholm, var son till dåv. krigsministern i Frankrike, generalen Jean Baptist Jules Bernadotte (sedermera konung Karl XIV Johan) och Eugénie Bernhardine Désirée Clary. Efter sin fadder Josef Bonaparte, gift med moderns äldre syster Julie, erhöll han namnet Josef, men uppkallades jämväl François Oscar, det senare namnet efter Napoléon Bonapartes val, såsom ett uttryck af dennes förkärlek för en af hjältarna i Ossians sånger. Detta namn blef ock det, hvarunder han nämndes i familjekretsen, hos modern och mostern, hvilka under männens frånvaro oftast lefde tillsamman, dels i Paris, dels och företrädesvis på Josef Bonapartes slott Mortefontaine, berömdt för sina praktfulla skogsomgifningar, eller på Bernadottes vackra slott Grosbois, båda i Paris’ omnejd. 1807 fick prins O. sin förste informator, Le Moine, en kunskapsrik man, som med förkärlek lade sig vinn om den unge prinsens klassiska studier. När prinsens fader, dåmera furste af Ponte Corvo, 1810 samtalsvis uppställdes som tronkandidat för Sverige, framhölls som ett viktigt motiv för hans val, att han redan egde en son, och det porträtt af den unge O., som spreds vid valriksdagen i Örebro, gjorde sitt till att stämma sinnena till faderns förmån. 21 aug. 1810 valdes fursten af Ponte Corvo till svensk tronföljare, och 26 sept. fastställdes successionsordningen för hans ”äkta manliga bröstarfvingar”. Med sin moder anlände den nyvalde arfprinsen till Sverige 22 dec. 1810 och till Stockholm 9 jan. 1811.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>