1281 Paleografisk-Paleolitiska perioden 1282 latinska skrift både i handskrifter och boktryck. Den gotiska skriften åter blef förebilden för frakturtyperna i boktryck liksom för den tyska natio-nalskriften ända fram till våra dagar. Med boktryckarkonstens införande förlorar paleografien en stor del af sitt intresse. Hufvuduppgifterna bli å ena sidan den mera mekaniska, att lära sig tyda olika tidsskedens skriftdrag, å den andra att, så godt sig göra låter, vid odaterade handlingar bestämma tidsgränserna för deras tillkomst. Det personliga elementet, som under medeltiden vida mindre gjorde sig gällande, försvårar därjämte ej sällan tydningen och hindrar uppställandet af bestämda regler. - Den grekiska skriften företer ej samma rika utveckling som den latinska, men äfven där framträder efter hand vid sidan af eller i stället för kapitälskriften en minuskel-skrift (se fig. 14-16). I Sverige har verksamheten på dessa områden varit ringa; först sedan ett eller annat årtionde ha paleografi och diplomatik börjat ingå i universitets-och arkivstudierna. Den lärde fornforskaren L. F. Eääf höll sitt inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad. öfver "Beskaffenheten af Sveriges offentliga handlingar under medeltiden" (tryckt i nämnda akademis handlingar, äldre serien, XV). Faksimi-len af texter åtfölja Schlyters upplagor af Sveriges gamla lagar, Fornskriftsällskapets samlingar och andra textpublikationer (äfven de två första banden af "Svenskt diplomatarium"), och diplomatiska undersökningar af enskilda urkunder ha företagits af bl. a. 0. S. Eydberg i sammanhang med hans arbete "Sverges traktater med främmande magter"; så äfven i "Bidrag till Sveriges medeltidshistoria tillägnade C. G. Malmström ... af Historiska seminariet vid Upsala universitet" (1902). 1891 utgafs i Lund med förord af M. Weibull "Handskrift-prof 1500-1800" (ny uppl. 1905), och 1894-1900 utgåfvos i två häften "Svenska skriftprof från Erik den heliges tid till Gustaf III" (h. l af A. Börtzell, E. Hildebrand och H. Wie-selgren; h. 2 af E. Hildebrand). I Danmark har af Kommissionen for det Arnamagnseanske legat utgifvits i 2 bd "Palseografisk atlas" (1903-05), hvartill kommer den på Carlsbergfondens bekostnad utgifna "Palseografisk atlas. Ny serie" (1907). Ehd. Paleografisk, som står i samband med paleografi (se d. o.). Paléographie musicale [paleågrafl mysika'1], en fransk publikation af medeltida musik. Se M o c-q u e r e a u, A. Paleoklimatologi (af grek. palaios, forntida, klima, se Klimat, och logos, lära), vetenskapen om forntidens, särdeles de förhistoriska, geologiska tidrymdernas klimat, hvarom man vunnit kännedom dels genom försteningar af då lefvande växter och djur, dels genom spår af då förekommande nedisningar, s. k. istider. På grund häraf vet man, att under urtiden öfver hela jorden ända till polartrakterna mestadels härskade ett varmt klimat med tropisk växt- och djurvärld, men att detta tidtals ända från förkambrisk tid varit afbrutet af kalla perioder, hvarunder stora delar af jordytan betäcktes af inlandsis. N. E-m. Paleolitiska perioden (af grek. palaios, forntida, och lithos, sten) i egentlig bemärkelse omfattar den äldre stenåldern alltifrån den ännu ej vetenskapligt bestämda s. k. eolitiska (af grek. eos, morgonrodnad, och lithos, sten) periodens slut under tertiärtidens sista epok eller pliocen, möjligen först under öfvergången till diluvialtiden eller pleistocen, samt räcker fram till renperiodens upphörande och början af den mesolitiska perioden, hvilken period dock af mänga jämväl räknas till den äldre stenåldern. Inskjuter man emellertid en särskild öfvergångsperiod mellan paleoliticum och neoliticum, skulle geologiskt stäppklimatets öfvergång till skogsklimatet markera gränsen mellan paleolitisk och mesolitisk period. I vidsträckt bemärkelse låter man dock den paleolitiska perioden omfatta icke blott mesoliticum, utan äfven eoliticum. Den eolitiska periodens beskaffenhet att vara ett kulturellt och arkeologiskt uttryck för den paleolitiska människans förekomst under tertiärtidens epoker och under kvartärtidens första början har med de sista årens diskussioner blifvit mer tvifvelaktig än någonsin. Dels det förhållandet att man kunnat visa genom naturens krafter framställda pseudoeoliter, dels äfven den nyligen påvisade omständigheten, att eoliter (d. v. s. af människa nyttjade, men icke eller helt obetydligt tillslagna flintstenar) anträffats i Belgiens oligocena och i Frankrikes eocena lager, gör frågan om eoliternas artefakta natur mycket tvifvelaktig. Å andra sidan visa de äldsta kvartära kulturerna så stor likhet med den australiska kulturkretsen, att det förhållandet, att de yngre eolittyperna i hög grad påminna om australiska och tasmaniska nutida eoliter (s. k. tronatta), gör, att man på denna grund ej kan helt afvisa möjligheten af eoliternas artefaktnatur. På grund af skillnaden i lokalt och geologiskt hänseende i fråga om de äldre eoliterna, i fråga om de yngre återigen på grund af verkliga egenskaper hos eoliterna själfva, hvilka egenskaper framgå af olikheter i den obetydliga bearbetning, som stenredskapen varit underkastade, urskiljer Rutot ej mindre än sju kronologiskt skilda, eolitiska industrier i västra Europa. Af dessa 7 tillhöra de fyra första tertiär-, de tre återstående däremot äldsta kvartär(pleistocen)tiden. Dessa Rutots eolitiska kulturepoker äro <table> <td>1. Fagnien <td v4>Tertiär <td>2. Cantalien <td>3. Kentien <td>4. Saint-Prestien <td>5. Reutélien <td v3>Kvartär <td>6. Mafflien <td>7. Mesvinien </table> (Jfr illustrationssidan, fig. 1--4.) De första absolut säkra industriella spåren af människans tillvaro infalla under en af kvartärtidens varma perioder, en preglacial eller interglacial sådan. Denna period är den första af den i egentlig mening paleolitiska kulturepoken. Denna epok indelades af Mortillet i 5 perioder: chelléen, acheuléen, moustérien, solutréen och magdalénien, i hvilket system Breuil 1907 införde perioden aurignacien mellan moustérien och solutréen. Stor likhet i kultur mellan de tre förstnämnda å ena och de tre senare å andra sidan, framför allt förekomsten af ben- och hornredskap samt uppträdandet af en skön konst och dennas yttringar