visar två olika typer, den geometriska och den figurala, ofta nog förekommande samtidigt på samma föremål. Den geometriska visar dels skulpterade, dels graverade typer. Den figurala visar dels samma båda typer som den geometriska, men företer därjämte äfven målning, en konstform, som särskildt under periodens yngre tider blir förhärskande. Den geometriska ornamentiken visar stor formrikedom, hvilande på grundmotiven punkten, räta linjen och båglinjen. Vanligast äro parallellinje- och rut-ornament, sicksack-linjer och triangelfält. Dock dominerar under denna tid den figurala, utförd dels i ben, elfenben och horn, dels på små af naturen jämnslipade stenar, dels och framför allt på klipp- och grottväggar. Af de senare äro de blott graverade äldst, de yngre åter de, där formen ytterligare framhållits genom påläggande af färg. Yngst äro slutligen de rena väggmålningarna. Vissa af dessa väggravyrer och väggmålningar torde nog till tiden falla inom närmast föregående och närmast efterföljande perioder (resp. solutréen och azylien). Gravyrbilderna äro i regel synnerligen realistiskt och naturligt utförda och formerna oftast särdeles proportionerliga. Oftast förekomma vildhäst och mammut, därnäst bison, ren och hjort. Ett mycket stort antal däggdjur, åtskilliga fiskarter, några enstaka ormar och fåglar återfinnas äfven bland dessa hällristningar och hällmålningar. Hällmålningarna äro utförda i rödt, gult och svart, hvartill användts mangansvart samt röd och gul ockra. Några verkliga stiliseringar af djur- eller människomotiv förekomma knappast; hvad man i den vägen sökt göra gällande (stiliserade djurögon och horn) förefaller ännu ej fullt säkert. Människan afbildades sällan, dock finnas exempel. Trots att djurbilderna utförts synnerligen naturalistiskt, äro de människobilder man funnit alltid mycket skisseradt utförda. Dessa djurbilder på grottväggarna anses ha framkallats af magiska motiv, då de djur, som afbildats, äro djur, önskvärda som jaktbyte. Denna uppfattning styrkes genom förekomsten af konturtecknade eller helt svart- eller rödmålade händer (handaftryck), något som bland alla nutida naturfolk plägar utgöra högt skattade magiska tecken. Med magdalénienperioden försvinna också yttringarna af skön konst för att först under den yngre stenåldern åter, ehuruväl i ytterligt primitiv form, börja framträda. Under mellanliggande period, den mesolitiska, främst karakteriserad af azylienkulturen, saknas alla yttringar af skön konst. De först af Piette upptäckta målade stenarna kunna knappast hänföras till konsten. De "tecken", som målats på azylienstenarna, utgöras af de s. k. räknetecknen (punkter och streck), symboliska tecken (likarmade korset, solljuset, tau-korset, solbilden o. s. v.) samt af bokstafsliknande tecken (öfverensstämmande med bokstäfver ur det cypriotiska och det feniciska alfabetet). Dessa teckens verkliga betydelse känner man naturligtvis ej. Litt.: Se under Paleolitiska perioden. G. B-n. Paleologerna. Se Palaiologerna. Paléologue [-lå'g], Georges Maurice, fransk diplomat och skriftställare, f. 1859 i Paris, tillhör en släkt, som vill räkna sina anor tillbaka till Palaiologernas östromerska kejsardynasti. Han har under sin diplomatiska bana mestadels tjänstgjort i utrikesministeriet, där han 1912 blef direktor för den politiska afdelningen. Han var 1907 -12 franskt sändebud i Sofia och är sedan jan. 1914 ambassadör i Petersburg. 1899 aflade han som utrikesministeriets ombud mycket uppmärksammade vittnesmål i Dreyfus-processen, först inför kassationsdomstolen och sedan inför krigsrätten i Kennes. P. har äfven gjort sig bemärkt som konst-och litteraturhistorisk skriftställare samt vitter författare. Skrifter: L'ar t chinois (1888), Vauvenar-gues (1890), Alfred de Vigny (1892), Profils de femmes (1895), Rome. Notes d'histoire et d'art (1902) och Dante (1909) samt romanerna och novellerna Sur les ruines (1897), Le Cilice (1900), La cravache (1904) och Le point d'honneur (1907). V.S-g. Paleontolog [-låg], forskare, som egnar sig åt paleontologi (se d. o.). Paleontologi (af grek. palaio's, forntida, on, väsen, varelse, och lo'gos, lära), läran om de forntida (utdöda) varelserna, försteningslära, vetenskapen om de fossila utdöda formerna inom djur- och växtvärlden. -- 1. Zoopaleontologi l. paleozoologi (af grek. zoon, djur) är zoologien behandlande de fossila djurformerna. Enär af dessa sällan någonting annat än de fasta delarna finnes i behåll (de djurgrupper, som sakna dylika delar, förekomma därför i regel alldeles icke i fossilt tillstånd) och dessa fasta delar måste tolkas efter den kännedom man eger om motsvarande lefvande former, är en noggrannare kunskap om de fossila formerna omöjlig, om man uraktlåter att taga hänsyn till de lefvande, likasom ock å andra sidan den zoologi, som behandlar endast den nu lefvande faunan, blir högst ofullständig. Fastän således paleozoologien ej kan anses som en fullt själfständig vetenskap, kan det dock vara lämpligt att bibehålla denna benämning för förflutna jordperioders fauna l. "lethæa", som man förr stundom kallade den fossila faunan och floran. I äldre tider betecknades fossilen genom ändelsen ites eller lites (af grek. li'thos, sten) till släktnamnet, t. ex. Pectinites, Echinitis o. s. v. Detta beteckningssätt nyttjas numera ej; den fossila form, som kan hänföras till ett ännu lefvande släkte, belägges med samma släktnamn som detta. Utom med de verkliga lämningarna af djur sysselsätter sig paleozoologien också med de spår o d. (se t. ex. fig. i art. Chirotherium), som genom djur åstadkommits på bottnen inom ett forntida strand- eller grundvattensområde och ganska ofta äro väl bibehållna, ehuru det vanligtvis stöter på stora svårigheter att med full bestämdhet afgöra, hvilka djur som frambragt sådana spår. -- Paleozoologien arbetar på två linjer, nämligen den systematisk-zoologiska och den stratigrafisk-geologiska. Den förra har till uppgift att så noggrant som möjligt utreda de fossila formernas alla strukturförhållanden, bestämma deras plats i det zoologiska systemet samt därigenom ock deras släktskapsförhållanden till andra såväl lefvande som utdöda former. I detta afseende har den stort inflytande på zoologien genom att påvisa utdöda mellanformer mellan numera helt och hållet skilda grupper och bidrar sålunda väsentligt att fullständiga det zoologiska systemet. Den