Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peary, Robert Edwin - Peary's land. Se Grönland, sp 491 - Pebalg - Pebersvend - Pebrine, La - Pec - Peccais. Se Aigues-Mortes - Peccata - Paccatum - Pecci - Pechblände - Pechlin, Karl Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trängde till 84° 11′ n. br., hvarvid han äfven
upptäckte Grönlands nordspets och påvisade detta
lands önatur. Tre år senare drog han med det
nybyggda fartyget ”Roosevelt” ut på en ny färd till
nordsidan af Grant land och nådde 1906 på en
slädfärd öfver isen 87° 6′, den nordligaste dittills
nådda breddgrad. Begagnande hela sin rika
erfarenhet, företog P. 1908 en ny polarexpedition, och
öfver den drifvande hafsisen nådde han med 3
följeslagare (negern Matt Henson, som följt honom
ända sedan 1891, och 2 eskimåer) 6 april 1909
själfva nordpolen. De första underrättelserna om
färden sändes 5 sept. 1909 från Indian Harbour
i Labrador. Från några håll har det betviflats,
att P. verkligen nått polen, men de
undersökningar, som af fackmän utförts, synas bekräfta
riktigheten af hans uppgift inom observationsfelens
gränser, och för sina förtjänster utnämndes P.
i Förenta staternas flotta till konteramiral. P:s
framgångar bero på ett skickligt användande af
eskimåtekniken och på hans utomordentliga energi
och uthållighet. Hans geografiska resultat ha varit
betydande, mindre de kartografiska och
naturvetenskapliga observationerna. P:s maka, Josephine
Diebitsch-P., har skrifvit My arctic journal;
a year among ice-fields and eskimos (1893)
och P. själf Northward over the great ice (2 bd,
1898), Nearest the pole (1907) och The north pole
(1910; ”Nordpolens upptäcktt”, s. å.).
O. N.
Peary’s land [pī′əris-länd]. Se Grönland,
sp 491.
Pebalg, befäst slott i Livland, intogs af
svenskarna 5 aug. 1625, hvarefter de förstärkte
befästningen med en redutt. Ehuru mindre viktigt,
bibehölls dock P. som befäst ort till 1682, då det
slopades.
L. W:son M.
Pebersvend [-svenn], da., ”gammal ungkarl”,
urspr. benämning på handelsföreståndare eller
kringresande handelsmän, särskildt i tjänst hos
hanseatiska handelshus och handlande med peppar
och andra kryddor. Enär de alltid skulle vara
ogifta, kom ordet att redan på 1500-talet användas
om ogifta män öfver hufvud.
Pébrine [-bri′n], La, fr., en af bakterier
förorsakad sjukdom hos silkesmasken.
Pec [petj], serbiskt namn på den sedan 1913
monten e grinska staden Ipek (se d. o.).
Peccais [peka]. Se A i g u e s-M örtes.
Peccäta, lat., plur., synder. Se Peccatum.
Peccätum, lat., fel; synd. - P. originäle,
arfsynd; p. a c t u ä l e, verksynd ; p. v e n
i ä l e, underlåtenhetssynd; peccatamortalia,
dödssynder (se d. o.).
Pecci [pe’ttji], italiensk grefvesläkt, räknar
såsom sin märkligaste medlem Gioachino P.,
påfve under namnet Leo XIII (se denne).
Pechblände (Uranpechblände, U r a n-p e c h
e r z), kem., ett mineral, som innehåller
omkr. 54 proc. uranoxidul (U02) och 40
proc. uranoxid (U03) och som anses ega den
kemiska sammansättningen 3 U02 4- 2 ?03 och
således utgöra ett ura-nat af uranoxidul. Som
föroreningar förekomma i detta mineral bly,
järn, vanadin, kalcium och radium. Sedan Henri
Becquerel funnit, att uranmineral utsända de
sedermera efter honom uppkallade strålarna (se
Becquerelstrålar), lyckades fru Curie isolera
ur pechblände salter af två dittills
obekanta, ytterst starkt radioaktiva
metaller, som hon kallade radium och p
o l o n i u m (se dessa ord). Pechblände
förekommer dels i Erz-gebirge (konungariket
Sachsen, Annaberg, Marien-berg), dels i
Siebenbürgen (Joachimsthal) och i mindre
mängder i Cornwall och äfven i Skandinavien.
U- ^- Pechlin, Karl Fredrik, friherre von
L ö-w e n b a c h, partiman f. 8 aug. 1720 i
Hol-stein, d. 29 maj 1796 på Yarbergs fästning,
kom vid 6 års ålder till Sverige med sin
fader, holstein-ske ministern i Stockholm
J o h a n n P., som 1743 upphöjdes i tyskt
riksfriherrligt stånd med namnet P. von
Löwenbach. Karl Fredrik P. studerade i Lund,
inskrefs 1733 i svensk krigstjänst, avancerade
1751 till öfverstelöjtnant vid Kalmar regemente,
naturalise-rades s. å. som svensk adelsman,
blef 1761 öfverste för Jönköpings regemente
och 1770 generalmajor. P. var det svenska
partitidehvarfvets kanske mest tvetydiga
politiska karaktär: egen-nyttig, opålitlig, en
mästare i intriger och fullkomligt hänsynslös i
fråga om medlen. På sina gods i Kalmar län gjorde
han sig känd som en "bondeplågare" af värsta
slag, men i det offentliga lifvet uppträdde han
som den ifrigaste förkämpen för frihetstidens
s. k. frihet, hvilken beredde honom ypperliga
tillfällen till ränker och vinst. Till en början
slöt han sig till hattpartiet. Redan 1743 var
han jämte sin blifvande svärfader T. Plomgren (se
denne) inblandad i affären med den understuckna
engelska instruktionen. Först sedan P. 1752
vunnit introduktion på svenska rid-darhuset,
kunde han med större framgång kasta sig in i
de svenska partistriderna. Vid riksdagen 1755
-56 fick han med undanträngande af den gamle
ränkmakaren Fr. Gyllenborg förnämsta bestyret
med utdelandet af de franska mutorna och visade
mycken ifver att omintetgöra hofvets planer på
ökad makt samt att förfölja dess anhängare. Från
Pommerska kriget, hvarunder han visat sig vara en
käck och duglig, ehuru bråkig officer, reste han
hem för att deltaga i 1760 års riksdag och blef
där en af ledarna för den starka opposition,
som under namn af landtpartiet (se d. o. 2)
uppstod mot hattregeringen. Men i jan. 1761
förrådde P. mot penningar, men väl antagligen
äfven af fruktan för "frihetens" inskränkning,
sina vänner genom en hemlig öfverenskommelse
med franska sändebudet och v. Fersen samt
föranledde därigenom partiets upplösning. Hans
beteeende väckte emellertid sådan harm, att
han 24 aug. 1761 för då pågående och följande
riksdag uteslöts från riddarhuset. Vid riksdagen
1769-70 uppträdde han åter i hattarnas led,
men svek denna gång detta parti, då det i
sin ordning umgicks med planer på frihetens
inskränkning. Med Rysslands, Englands och
Danmarks sändebud öfverenskom han nämligen att
mct en bestämd summa omintetgöra hattarnas sträf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
