Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peignoir. Se Penjoar - Peihai. Se Pakhoi - Pei-ho - Peijron. Se Peyron - Peikko (peijakas, peijanen), myt. Se Mytologi, sp. 168 - Peine - Peintre-graveur. Se Målargravörer - Peinture mate - Peipus - Peiraieus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Peignoir. Se Penjoar.
Peihai. Se Pakhoi.
Pei-ho [pēho], "norra floden", l. Paiho,
"hvita floden", flod i prov. Tschi-li i nordöstra
Kina, upprinner n. ö. om Kalgan på de mongoliska
gränsbergen, skär der kinesiska muren, flyter med
krokigt lopp i hufvudsakligen sydöstlig riktning
ö. om Peking samt faller ut i Pe-tschi-li-viken
efter ett lopp af omkr. 560 km. Ehuru en af
Kinas mindre floder, har P. stor betydelse
som vattenväg till rikets hufvudstad. Vid
mynningen 7,5 km. nedanför den genom sina
befästningar bekanta staden Ta-ku bildar den
en stor sandbank. Därifrån till Tien-tsin är
flodens djup aldrig mindre än 4 m. Omkr. 180
km. ofvanför Tien-tsin, 15 km. ö. om Peking,
ligger staden Tung-tschóu, dit segelfartyg
gå uppför strömmen och där alla för Peking
afsedda varor lossas. P. upptar flera bifloder,
bl. a. vid Tung-tschóu Ta-tung-ho, som flyter
genom Peking; men vida viktigare är den vid
Tien-tsin inmynnande kejsarkanalen som förmedlar
förbindelsen med Hwang-ho. I sin nedre del
förorsakar P. ofta vidsträckta öfversvämningar,
då ända till 15,000 kvkm. af landet sättas
under vatten. I den nyare krigshistorien är
P. minnesvärdt dels genom striderna vid Ta-ku (i
aug. 1860) samt engelsmännens och fransmännens
expeditioner till Tien-tsin och Peking, dels
genom striderna därstädes under boxarupproret
(se Kina, sp. 71). (J. F. N.)
Peijron. Se Peyron.
Peikko (p e i j a k a s, peijanen), myt. Se
Mytologi, sp. 168.
Peine [pa/jne], kretsstad i preussiska
reg.-omr. Hildesheim (Hannover). 16,667
inv. (1910). Realskola, reformrealprogymnasium,
handelsskola, landtmannaskola; ett vals- och
stålverk (2,500 arb.), järngjuteri, sockerfabrik
o. a. industri. P. var förr en stark fästning.
J. F. N.
Peintre-graveur [pätr gravor], fr. Se Må
lärgravöre r.
Peinture mate [pätyr matt], fr., målning med
terpentinfärger på ogrunderad duk, hvarigenom
det hela erhåller en matt, om freskotekniken
erinrande ton. Som uppfinnare gäller belgiern
A. Wiertz (1806-65). Tekniken har hufvudsakligen
blifvit, utbildad i Frankrike och använd för
monumentalmålningar.
Pei’pus (ry. Tjudskoje ozero, tjudernas sjö),
insjö i Ryssland mellan guvernementen Estland,
Livland, Pskov och S:t Petersburg, är 86 km. lång
i n. och s., 67 km. bred. Den ligger 29 m. öfver
Östersjön. Genom ett 5–15 km. bredt och 20
km. långt sund ("varma hafvet") sammanhänger
den i s. med Pskovska sjön, tillsammans med
hvilken P. har en areal af 3,513 kvkm. (ensam
2,776 kvkm.). I Pskovsjön utfaller Velkaja och i
P. Embach från Virzjärv i Livland. Genom Narova
har den aflopp till Finska viken. Dess stränder
äro flacka, sandiga och skogbevuxna, dess djup
är 15–16 m. Fordom utgjorde denna sjö förnämsta
vattenvägen mellan hansestäderna vid Östersjön,
i synnerhet Lübeck, och städerna i det inre
Ryssland, särskildt Pskov och Novgorod. Den enda
vid sjön liggande staden är det obetydliga Gdov.
(J. F. N.)
Peiraieu’s (lat. Piræus, nygrek. uttal
Pireē’vs), Atens hamn, hamnstad vid Saronska
viken, ligger ungefär 7 km. s. v. om Aten. Atens
hamn låg i äldsta tider vid den ö. om nämnda
halfö befintliga Faleriska bukten. Men i början
af 5:e årh. f. Kr. anlades på Themistokles’
förslag hamnen P., som då omgafs med väldiga
fästningsverk och sedan medelst två parallella
fästningsmurar (de s. k. "långa murarna")
förenades med Aten. För Atens utveckling
och politiska maktställning var P. af
omätlig betydelse och ansågs af sin skapare,
Themistokles, t. o. m. vara viktigare än själfva
hufvudstaden. Södra delen af den stora hamnen
hette fordom såsom nu Kantharos och tjänade såsom
örlogshamn, den norra och rymligare delen som
handelshamn. Under medeltiden och äfven senare
kallades P. Porto Leone med anledning af ett
vid hamninloppet fordom befintligt kolossalt
marmorlejon med runinskrifter från 1000-talet,
hvilket 1687 fördes till Venezias arsenal
(sedan 1895 finnes i vårt Nationalmuseum
en af F. Sander bekostad gipsafgjutning;
jfr. art. Piræus-lejonets runinskrift). Under
turkarnas välde fick P. fullständigt förfalla,
men återställdes under sitt gamla namn i
sammanhang därmed, att Aten blef hufvudstad i
det nya konungariket Grekland (1835). Det är
nu (se fig.) en af de bästa och mest besökta
hamnarna i Levanten, och den nya, reguljärt
anlagda hamnstaden har haft att glädja sig åt en
synnerligen hastig uppblomstring. P. är medelst
elektrisk spårväg och järnvägar förenadt med
Aten och Peloponnesos’ järnvägsnät. 1907 hade
det 73,579 inv. och var sålunda Greklands andra
stad samt hade en högst betydande industri med
öfver 100 industriella anläggningar (däribland
25 spritfabriker), 14 kvarnar m. m. Förbindelsen
med utlandet öfver
 |
| Hamnstaden Peiraieus i nutiden. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
