Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 361-362 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelarordning - Pelarspö, ridk. Se Pelararbete - Pelasger - Pelasgiska murar. Se Cyklopiska murar - Pelcl l. Pelzel, Frantisek Martin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nåd, som skall prydas. Det bibehålles
fullt endast öfver kolonnerna och bildar
då dessa s. k. förkroppningar (se d. o.),
som sedermera i den äldsta kristna och
den bysantinska konsten ge upphof till nya
kapitälbildningar. Lagarna för kolonnernas höjd,
proportioner och kolonnafståndens bredd iakttagas
ej strängt. Den romerska arkitekturen uppställer
fem kolonnordningar: den toskanska, doriska,
joniska, korintiska och romerska (komposita-),
samt stadgar dem emellan den rangordning, som
här anges. Om sålunda doriska kolonner användes
för bottenvåningen, kommo för den andra joniska
och för den tredje korintiska. Detta bruk af
kolonnordningarna var ej heller alldeles obekant
för den senare grekiska konsten.

Den toskanska ordningen, enligt det vanliga
antagandet ett lån från etruskerna, torde i det
hela endast ha varit en undersätsig, förenklad
form af den doriska. Kolonnerna voro försedda
med en enkel bas; triglyfanordningen iakttogs
ej eller var missförstådd. Några afsevärda
lämningar af denna ordning ha ej bibehållit
sig. – Den doriska kolonnen erhåller oftast
en bas af en fyrkantig fotskifva, rundstaf och
platta. Stammen har särskild, ofta rosettprydd
hals. Echinus visar ofta kvartcirkelns tunga
profil; abaken är slät och krönes af en tunn
platta med talong. Arkitraven är i regel
låg, stundom tvådelad, frisen däremot hög,
vanligen med triglyfer och metoper, någon gång
glatt. Under hängplattan förekomma stundom
tandsnitt, mellan mutulerna rosettprydda fält
o. s. v. – Den joniska ordningen företer liknande
variationer. Kapitälets voluter äro mindre än
på de grekiska förebilderna och förenade genom
en rak, ej buktig, linje. Arkitravens olika
skift äro ofta skilda af smålister, och frisen
uppbär ofta blomstergirlander i st. f. de forna
figurrelieferna. – Den korintiska ordningen
är den af romarna företrädesvis omtyckta
och med största omsorg behandlade. Det är
hufvudsakligen hos dem, som vi lära känna den,
och den afviker ej afsevärdt från den ofvan
angifna typen. Listverken äro något rikare,
reliefen starkare; på större byggnader
tillkomma för kornischen konsoler, mellan
dem å plattans undersida rosettprydda fält. –
Den från Roms kejsartid härstammande romerska
eller komposita-ordningen (första gången använd
på Titus’ triumfbåge i Rom år 80–81) skiljer
sig endast genom kapitälets form (fig. 7) från
den korintiska (se Kompositakapitäl). – För
dekorativa ändamål begagnade den romerska konsten
i vidsträcktaste mått den engagerade kolonnen
(en blott till omkr. två tredjedelar från
väggen framspringande kolonn) och pilastern. För
dessas former följdes i tillämpliga delar samma
anordningssätt som för den fullständiga kolonnen.

Fig. 7. Romerskt kompositakapitäl.

III. Af antikens kolonnordningar var den
korintiska den, som bäst bibehöll sig under
närmast följande konstperioder. Den förekommer både inom
den gammalkristna och den romanska konsten och
ligger till grund för många nybildningar. Men
med den på 1400-talet i Italien framträdande
renässansen kommo de gamla kolonnordningarna
åter till heders. De användes till en början på
ett mycket fritt sätt. I synnerhet var det de
praktfullare formerna, som vunno genklang och
gåfvo upphof till nya kombinationer. Man sökte
dock genom noggranna mätningar och undersökningar
af antika byggnadslämningar vinna så omfattande
kännedom som möjligt om antikens arkitektur,
och efter hand utbildade sig genom 1400-
och 1500-talens lärda arkitekter (Alberti,
Palladio, Vignola o. a.) noggranna, i bestämda
siffertal uttryckbara regler för konstruktionen
af de fem olika ordningarna likasom beträffande
deras användning för olika ändamål. Man utgick
gifvetvis därvid från den romerska arkitekturen
– den grekiska var i det hela ännu föga känd
–, allt under rådfrågande af den romerske
arkitekturskriftställaren Vitruvius. Beträffande
arten af dessa arkitekturregler se Modyl 1.
De sålunda utarbetade handböckerna
följdes ej blott af arkitekterna, utan äfven
inom konstslöjden. Det blef med deras hjälp
tvifvelsutan jämförelsevis lätt att konstruera
en kolonnbyggnad eller en möbelarkitektur. Men
en viss nykterhet och enformighet kommo på samma
gång att vidlåda denna lagstadgade arkitekturs
skapelser, som sakna den omedelbara ingifvelsens
behag. Emot denna mera regelbundna, torra
uppfattning utgjorde barockarkitekturen med sina
ofta öfverdrifna, men friare former på visst sätt
en gensaga. Emellertid bibehöll sig fortfarande
"läran om de fem kolonnordningarna" vid
oförminskadt anseende och uppfattades ända till
nyare tid som kvintessensen af arkitektoniskt
och konstindustriellt vetande. – Uppställandet
af en sjätte kolonnordning var ett problem, som
sysselsatte de äldre arkitekternas fantasi. Som
ett försök i denna riktning må nämnas Philibert
de L’Ormes (1500-talet) franska kolonn, hvars
skaft på bestämda afstånd är likasom omlindadt
med framspringande gördlar. För kapitälet
användes både den romersk-doriska och den
korintiska formen. Ett annat försök var tysken
Leon. Christ. Sturms (d. 1719) "sjätte ordning",
med kapitäl af en räcka blad och 16 små voluter.
Upk.
(C. G-m.)

Pelarspö, ridk. Se Pelararbete.

Pelasger (grek. pelasgoi, lat. pelasgi),
Greklands urinvånare. Se Grekland, sp. 234.

Pelasgiska murar. Se Cyklopiska murar.

Pelcl [peltsel] l. Pelzel, Frantisek Martin,
bömisk historieskrifvare, f. 1734,
d. 1801 i Prag, studerade i Prag och Wien och
utnämndes 1793 till professor i tjechiska språket
vid Wiens universitet. Bland hans skrifter, af
hvilka många äro otryckta, märkas Kurzgefasste
geschichte der böhmen von den ältesten bis
auf die itzigen zeiten (1774; 3:e uppl. 1782),
Abbildungen böhmischer und mährischer gelehrten
und künstler (1773-82), Scriptores rerum
Bohemicarum (1782-84), Böhmische, mährische
und schlesische gelehrte und schriftsteller aus
dem orden der jesuiten (1786), Geschichte der
deutschen und ihrer sprache in Böhmen (I, 1788,
II, 1791) och Grundsätze der böhmischen grammatik
(1795) samt på tjechiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>