Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perforation - Perforera - Perga - Pergameniska riket. Se Pergamon - Pergameniska skolan. Se Pergamon - Pergament - Pergamentbref l. Pärmbref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med., användes i två skilda bemärkelser. 1. Den
företeelse, då genombrott sker af väggen till ett
ihåligt organ eller till en genom sjukliga processer
uppkommen hålighet, eller då ett solidt organ
genomborras. Alltefter uppkomstsättet benämnes
perforationen traumatisk eller spontan. Traumatisk
perforation orsakas af stickande eller skärande
verktyg eller af kulan från ett skjutvapen; spontan
perforation uppkommer vid sjukliga processer, som
genom fortskridande vävnadssönderfall föranleda
perforation. — 2. Se Embryotomi. 1. G. H.
Perforera (lat. perforare), genomborra,
genomstinga, göra hål igenom (t. ex. frimärkeskartor,
så att delar lätt kunna afrifvas utefter hålen).
Perga, stad i Pamfylien. Se Perge.
Pergameniska riket. Se Pergamon.
Pergameniska skolan. Se Pergamon.
Pergament (lat. pergamena, med underförstådt
charta), ogarfvad, men fullständigt afhårad
och renskafd, gulhvit och glatt djurhud, som företrädesvis
nyttjas till puk- och trumskinn, till skrifmaterial
för viktiga urkunder, till miniatyrmålning,
bokband, såll, öfverdrag på koffertar o. s. v.
Till skrifpergament tagas vanligen hudar af får
och get, till det finaste (velängpergament) sådana
af lamm och killing. Trumskinn fås mest af kalf,
pukskinn af åsna, varg och bock, bokbinderipergament
af svin. Beredningen inledes därmed, att
hudarna efter skedd uppmjukning läggas i kar,
som påfyllas med kalkmjölk, hvarigenom hårets
lossnande främjas och hudfettet sönderdelas. Efter
åtskilliga dagar upptages huden och spännes stramt
i en träram, hvarest medelst en halfrund knif
vidhängande rester af kött, blodkärl, hinnor o. d.
afskafvas. Då det gäller finare sorter, glattslipas
därefter både narf- och köttsidan, eljest endast den
senare, med fuktad, finmalen krita, som ingnides
3–4 gånger medelst pimsten, hvarigenom äfven
kvarvarande kalkvatten tryckes ut. Pergamentet
utspännes slutligen till torkning på skuggigt ställe,
och kritan bortgnides med ett mjukulligt lammskinn.
Det från narfsidan afskafda jämte afskurna bitar
förvandlas genom kokning (i vatten) till s. k.
pergamentlim, ett lim af god beskaffenhet. —
Pergamentet har sitt namn af staden Pergamon,
där under antiken detta ämne utgjorde den
viktigaste fabriks- och utförselvaran, sedan, enligt
sägnen, de egyptiske konungarna, afundsjuka öfver
det pergamenska bibliotekets tillväxt, på 200-talet
f. Kr. inställt papyrusinförseln dit. Själfva
uppfinningen synes dock ega äldre anor, att döma
bl. a. af Herodotos’ uppgift om, huru jonerna
under långt tidigare skeden skrefvo på ogarfvade
hammel- och gethudar. I Rom fullkomnades
tillverkningen och fick stor betydelse i 1:a årh.
f. Kr., då pergament vardt det förnämsta
skrifmaterialet, något, som på grund af dess stora
hållbarhet var en lycka för litteraturen. Denna roll
bibehöll det under medeltiden, tills det väsentligen
utträngdes af papperet. Från boktryckarkonstens
början blef det en sedvänja att af
dyrbarare tryckalster taga några afdrag på pergament.
Af sådana exemplar har under tidernas lopp en
bokskatt bildats. Jfr Leist, ”Urkundenlehre” (2:a
uppl. 1893).
Pergamentbref l. Pärmbref, på pergament
skrifna urkunder utan afseende på innehållet.
Under medeltiden kallades sådana i regel endast
”bref”. Det af kalf- eller fårskinn beredda
pergamentet var länge det förnämsta eller t. o. m. enda
materialet för såväl böcker som offentliga handlingar
af olika slag i Europa. Först på 1200-talet
(i Sverige först från 1340-talet) begynte
papperet sin framgångsrika täflan med pergamentet,
utan att dock alldeles undantränga det (i
England användes ännu i dag pergament för
urkunder). Pergamenturkunden — vi fästa oss i det
följande uteslutande vid de grundläggande
förhållandena under medeltiden — bestod i regel af
ett fyrkantigt stycke, i vanliga fall större på
bredden än på höjden. Den plägade vikas, om
den var af större dimensioner, i två eller flera
delar. I Sverige brukades så godt som aldrig
urkundens hoprullning, liksom i allmänhet hos oss
pergamentrullar innehållande räkenskaper, afskrifter
o. s. v. äro sällsynta. I England åter var
sistnämnda bruk så vanligt, att arkivarien där fick
titeln ”master of the rolls”. Det var vidare i
regel endast på ena sidan af pergamentet, som
urkunden skrefs (den kallades också ofta endast
”pagina”); baksidan lämnades tom eller användes
till hvarjehanda anteckningar om förvaringsorten,
innehållet m. m. d. Texten skrefs i en följd utan
afbrott, och i afseende på uttryckssätt hade man
både vid stats- och privaturkunder vissa formulär
att rätta sig efter, efter innehållets art olika för
köpebref, gåfvobref eller testamenten, fullmakter,
fastebref o. s. v. Dessa formler, som brukade följa
hvarandra i viss ordning, voro i många fall gemensamma
för de kristna länderna, och för dem redogöres
i arbeten om diplomatiken eller i ”urkundsläror”.
Mest bekant hos oss är den hälsning,
hvarmed urkunden ofta öppnades: ”Alla dem, som
detta bref se eller höra, hälsar jag N. N. med
Gud” e. d. I början af texten nämndes ock
såväl adressaten som utfärdaren. Vid dateringen
— de äldsta svenska urkunderna äro odaterade —
använde man hufvudsakligen dels den romerska
kalendern, dels den kristna helgonkalendern, men
äfven andra dateringssätt förekommo. Dateringen
efter månadsdag, under medeltiden sällsynt, blef i
Sverige vanlig först under Gustaf I:s regering.
Urkunderna bekräftades under en stor del af
medeltiden (äfven i Sverige var det regel) icke med
underskrifter, utan endast med sigill; det var så
vanligt, att motsatsen uttryckligen brukade
anmärkas. Endast i enstaka fall, t. ex. under vissa
valakter, under kyrkliga statut (liksom vid notarialattester),
förekomma i svenska handlingar underskrifter,
och äfven då de finnas, är det ej alltid
säkert, att de äro egenhändiga. Sigillet trycktes
i Sverige endast sällan under texten eller på
baksidan af pergamentet; i de flesta fall hängdes det
vid urkunden, antingen vid en ur dennas nedre
kant klippt remsa eller med ett snöre, ett knippe
trådar eller en pergamentremsa, som träddes in
i för detta ändamål anbragta snitt (se pl.). I
sistnämnda fall var urkunden oftast nedtill försedd med
ett uppveck, hvarigenom sigillet bättre fästes. Af
urkunden fordrades för öfrigt bl. a., att den skulle
vara hel och ”oskrapad”; man har därför alltid
anledning till misstankar, när raderingar
förekomma. Ord, som skulle ändras, plägade i stället
prickas. Urkunden kasserades genom sigillens bortskrapande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
