Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Périgueux - Perigyn, Kringsittande, Omkringsittande, bot. - Perihadromatisk, bot. Se Kärlsträng, sp. 581 - Perihelium, astron. - Perihepatit. Se Lefversjukdomar - Per (Pär) i håla. Se Bollspel, sp. 1020 - Perikambium, bot. Se Centralcylinder - Perikardialsäcken, med. Se Hjärtsjukdomar, sp. 867 - Perikardit. Se Hjärtsjukdomar och Karditis - Perikarp, bot. Se Pericarpium - Periklas, miner. - Perikles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
Perigyn-Perikles
486
fel (Périgord- 1. Périgueux-tryffel)
och tryffelpastejer första platsen.
(J. F. N.)
Perigyn (af grek. pen’, omkring, och gynë,
pistill), Kringsittande, Omkringsittan-de,
bot.y säges ett blomhylle vara, när den
del af blombottnen, där hyllebladen (och
ståndarna) sitta, är skiflikt eller skålformigt
utbredd åt sidorna och ej sammanvuxen med
fruktbladen. Se B l om bo 11 en, sp. 748,
fig. 5 B; jfr E p i g y n och H y p o g y n.
G. L-m.
Perihadromätisk, bot. Se K ä r l s t r ä n g,
sp. 581.
Perihëlium (af grek. peri’, omkring, och
hellos, sol), astron., den punkt i en planets
eller komets bana, där afståndet till solen är
minst. Jfr A p h e-1 i u m och A p s i d e r 2.
(B-d.)
Perihepatit (af grek. peri1, omkring, och hëpar,
lefver). SeLefversjukdomar.
Per (Pär) i håla. Se Bollspel, sp. 1020.
Perika’mbium> bot.. Se Centralcylinder.
Perikardiälsacken, med. Se Hjärtsjukdomar,
sp. 867.
Perikardit. Se Hjärtsjukdomar och K a r d i t is.
Perika’rp, bot. Se P e r i c a r p i u m.
PerikläS (af grek. peri’, omkring, och kla’sis,
sönderbrytande, brott), miner., ett till
hufvudsaklig del af talkjord bestående sällsynt
mineral, som kristalliserar i reguljära okta-
eller hexaedrar, är till färgen grönaktigt och
funnet i kalkblock på Vesuvius samt i kornig,
hausmannitförande kalksten vid Nordmarks grufvor.
Ant. Sj."
Pe’rikles (grek. IIsQixÅfjs, lat. Pericles),
forn-grekisk statsman i Aten, var en af
den klassiska forntidens mest framstående
personligheter. Hans fader var Xanthippos,
segraren vid Mykale, och hans moder Agariste,
en sondotter till Kleisthenes. Efter att i sin
ungdom ha åtnjutit undervisning af samtidens
förnämsta lärare (bl. a. filosofen Anaxa-goras)
framträdde han på statsmannabanan omkr. 469
f. Kr., vid den tid, då efter Themistokles’
landsförvisning den aristokratiskt sinnade och
Spartavänlige Kimon (se d. o. 1) stod i spetsen
för Atens politik. Emot honom uppträdde P., ehuru
själf aristokratiskt anlagd, som hufvudman för
det framåtsträfvande demokratiska partiet och
lyckades (461) genomdrifva Kimons landsförvisning
medelst ostracism (se d. o.) ungefär samtidigt
med den på förslag af P :s vän och medhjälpare
Efialtes åvägabragta inskränkningen af areopagens
myndighet. Men Kimon återkallades efter slaget
vid Tanagra (457), och först efter hans död
(449) lyckades P. komma till en afgörande
maktställning, i synnerhet sedan äfven den
framstående ledaren för det aristokratiska
partiet Thukydides (icke histo-rieskrifvåren)
landsförvisats (445 eller 444). P. var nu
i själfva verket enrådande, utan att hans
välde grundade sig på något annat än ett fritt
folks obegränsade förtroende för sin främste
medborgare. Det var, säger den samtidige
historieskrifvaren Thukydides, till namnet
folkvälde, men i själfva verket ett af den
främste mannen utöfvadt envälde. Den officiella
ställning, hvari P. utöfvade sin statsstyrelsens
alla delar omfattande makt, var strategämbetet,
till hvilket han år efter år återvaldes, och det
medel han använde för att sätta sig i förbindelse
med folket och vinna det för sina
planer var det fria ordet i
folkförsamlingen. Hans sakrika, allt konstladt
ordprål försmående vältalighet skildras som
öfverväldigande. Man sade, att han som talare
hade till sitt förfogande Zeus’ åska och blixt,
och kallade honom "Olympiern". Genom att utvidga
folkdomstolarnas betydelse och verksamhet,
hvarmed äfven följde införandet af aflöning
för heliasterna (bisittarna i dessa domstolar),
ökade P. i hög grad det lägre folkets politiska
inflytande. Det kan icke nekas, att P. genom
denna och andra demokratiska reformer i många
fall frigjort krafter, som i okloka eller
samvetslösa folkledares händer visat sig i
hög grad skadliga. Atens materiella utveckling
nådde under P:s ledning en förut icke anad höjd,
och med afseende på andlig odling intog det en
gång för alla sin plats som en föresyn och en
högskola för hela Grekland. Själf en upplyst vän
af vetenskap och konst, gynnade P. på allt sätt
deras idkare. Med biträde af sin vän Fidias
(se d. o.) och andra framstående konstnärer
smyckade han Aten med en mängd praktfulla
byggnader (Parthenon, Propy-léerna, Odeion
m. fl.) och bildverk. Äfven sörjdes för Atens
fullständiga befästande genom fullbordandet af
"de långa murarna", som förbundo staden med
hamnen Peiraieus. Visserligen slukade dessa
storartade byggnadsföretag oerhörda summor, men
ett så glänsande resultat lämnade det oaktadt
P:s finansförvaltning, att vid peloponnesiska
krigets utbrott fanns en samlad skatt af 6,000
talenter (ung. 25 mill. kr.). - På den utländska
politikens område var det, sedan genom det
kännbara nederlaget vid Koroneia (447) och den
däraf föranledda, på hårda villkor afslutade
"trettioåriga", äfven kallad den "perikleiska",
freden, Atens stormaktsställning på fastlandet
gått förlorad, P:s oaflåtliga sträfvan att
utvidga och stärka dess sjöherravälde. Affälliga
eller motspänstiga bundsförvanter (Naxos, Eubea,
Egina, Samos m. fl.) kufvades med vapenmakt,
till en del under P:s eget anförarskap, och för
att befästa Atens välde i de nya besittningarna
utsändes till dem attiska nybyggare, eller
s. k. klerucher (se d. o.). Mer än väl insåg
P., att ett afgörande krig med Sparta och
det under dess ledning stående peloponnesiska
förbundet förr eller senare måste utbryta; men
han ville dock i det längsta bevara freden. När
Peloponnesiska- kriget (se Grekland, sp. 241)
omsider utbröt l431) och spartanerna med sina
bundsförvanter under grymma härjningar inträngde
i Ättika, vidhöll P. med orubblig fasthet sin
plan att icke inlåta sig i någon öppen strid
med den till lands öfverlägsne fienden, utan
blott försvara sig inom Atens murar och med
flottan angripa kusterna af Peloponnesos. Men
under trycket af krigets härjningar och en
fruktansvärd pest sviktade folket i sin tillit
till P. Anklagelser framslungades först mot
hans vänner Anaxagoras och Fidias samt hans
gemål i andra giftet, den sköna och snillrika
mile-siskan Aspasia (se d. o.), med hvilken
P. lefde i ett enligt attisk lag icke giltigt
äktenskap. Slutligen drabbade beskyllningarna
äfven honom själf (430). Han uteslöts vid
strategvalet och dömdes för dålig förvaltning
af statsmedel till penningböter. Snart ångrade
dock folket sin orättvisa, återgaf honom sitt
förtroende och tillät honom äfven att som legitim
i medborgarlistorna upptaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
