Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter. 1. P. I Aleksejevitj, den store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hög grad som Sverige, ehuru det egde
större resurser att hämta sig från denna
utmattning. Genom kriget vann P. de förr
svenska Östersjöprovinserna och Viborgs län. En
månad efter freden i Nystad antog P. titlarna
"fäderneslandets fader", "allt Rysslands kejsare"
och "den store", därmed antydande, att ett af
hans mål var vunnet. Däremot miste P. sin första
eröfring, Azov, då han 1711 måste köpa sig fred
med turkarna, som instängt honom vid Pruth. I
stället inledde han Rysslands framträngande
vid Kaspiska hafvet genom eröfringen af Baku
m. m. (1723). De sista åren af P:s regering
fördystrades genom uppskakande scener inom
hans familj. Hans förskjutna gemål Eudokia och
tronföljaren Aleksej, hvilka stodo främmande
för hans reformplaner, misstänktes af P. för
upproriska stämplingar. Med egen hand knutade
han Eudokia och lät genom grefve P. A. Tolstoj
från San Elmo vid Neapel till Ryssland återföra
den förrymde tsarevitj, som af en godtyckligt
vald domstol dömdes till döden 1718 för
högförräderi. Redan före domens utförande blef
dock den olycklige, svagsinte Aleksej ihjälpinad
i fängelset. Denna ytterliga stränghet måste man
dock till en viss grad ursäkta, då man besinnar,
att för P. gällde det, om hans lifsgärning skulle
göras om intet eller ej. Man kan väl säga, att det
var för sitt land, som han offrade sin son. Vid
denna tid egde P. en annan familj. Med den i
Livland tillfångatagna Katarina (se Katarina,
ryska kejsarinnor 1) hade P. två söner, Peter
och Paul, som snart dogo, och två döttrar: Anna,
gift med hertig Karl Fredrik af Holstein-Gottorp,
och Elisabet, som slutligen blef kejsarinna. Till
Katarina eller hennes barn ämnade P. lämna
regeringen, då han 1721 förbehöll sig rätt att
utse efterträdare. 7 maj 1724 lät han kröna
Katarina till sin efterträdare.
Sedan P:s segrar gjort hans namn kändt i
västra Europa, företog han ännu en resa dit,
1717, förutom upprepade resor till bömiska
badorter. Han besökte Tyskland, Holland och
Frankrike. Trots allt sitt intresse för den
västeuropeiska kulturen förblef P. till sinnelag
och uppförande en barbar. Hans seder voro råa,
och hans laster voro en barbars. Hans hoffester
slutade med de värsta orgier, innan sällskapet
dukat under för brännvinets verkningar. En
asiatisk despot var P. därutinnan, att han
ej stort aktade ett människolif och att
han själf icke tvekade att stundom förrätta
bödelns yrke. Med sin knölpåk mörbultade han
statens högst uppsatta män. Men å andra sidan
skonade han aldrig sig själf, och det var hans
öfveransträngande rastlöshet i kroppsarbete, som
i förening med omåttliga njutningar undergräfde
hans hälsa. Den närmaste orsaken till hans död
var en förkylning, som han ådragit sig under ett
räddningsförsök till sjöss. Han blef begrafven
i den af honom byggda Peter-Pauls-katedralen på
fästningsholmen, där de ryska kejsarfamiljerna
ligga begrafna. I Petersburg, Kronstadt, Poltava,
Voronezj, Viborg, Riga och många andra ryska
städer ha monument rests öfver P. Det mest
betydande är fransmannen Falconets utmärkta
ryttarstaty på Senatstorget i Petersburg
(1770; se vidstående fig. och jfr Petersburg,
sp. 659). P:s namnteckning meddelas å pl. I
till art. Autograf. – Om det s. k. "Peter den
stores testamente" se d. o.
 |
| Peter den stores staty i Petersburg, modellerad af Falconet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
