Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peziza, Bägarsvamp, Skålsvamp, bot. - Pezizaceæ, bot. Se Peziza - Pezizineæ, bot. - Pezomachus, zool. Se Parasitsteklar - Pezoporus formosus, zool. Se Papegojor, sp. 1486 - Pezuela y Caballos, Juan de. Se Cheste - Pezza, Michele. Se Fra Diavolo - Pf., kem. - pf - p. f. - P. f. a. f. - Pfaff, Christoph Matthäus - Pfaff. 1. Johann Friedrich P. - Pfaff. 2. Johann Wilhelm Andreas P. - Pfaff, Cecile. Se Graf, Oskar - Pfaffengasse - Pfaffenhofen - Pfaffenthaler - Pfaffentraab, Pfaffenzwang. Se Gustafsburg - Pfaffe von Kahlenberg, Der - Pfahlbürger, ty. Se Borgare, sp. 1168 - Pfalz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
739
Pezizaceæ-Pfalz
740
Fruktkroppen är köttig eller vaxartad, skål-
eller bägarlik. Bland de större arterna, som
äro ätliga, kunna nämnas P. onotica, h äror
a, utvändigt rostgul, invändigt rödlett,
som växer allmänt i täta hopar på marken
i barrskog om hösten, och den ända till 15
cm, breda P. repanda, utvändigt hvit-aktig,
invändigt rostfärgad, tämligen allmän på murkna
stubbar. Det gamla släktet P. har uppdelats i ett
flertal släkten, t. ex. Otidea (dit P. onotica
hör), Plicaria (P. repanda}, Lachnea etc.,
som tillsammans bilda fam. Pezizaceæ. G- L-m.
Pezizaceæ, bot. Se P e z i z a.
Pezizineæ, bot., ordning af Discomycetes,
utmärkt af i början mer eller mindre fullständigt
inneslutet, men snart blottadt hymenium. Hit höra
familjerna Pezizaceæ, Helotiaceæ m. fl. G. L-m.
Pezo’machus, zool. Se Parasitsteklar.
Pezo’porus formösus, zool. Se Papegojor,
sp. 1486. _
Pezuela y Caballos [pethoe’la i kava’ljås],
Juan d e. SeCheste.
Pezza [pä’tsa], Michele. Se Fra D i a-
V O l O.
Pf., ’kem., tecknet för det hypotetiska
grundämnet protofluor (se d. o.).
pf, i musiken förkortning för it. piü forte,
starkare, och poco forte, en smula starkt eller
föga starkt.
p. f., förkortning för fr. pour féliciter,
för att lyckönska.
P. f. a. f., förkortning för lat. Pastor fidus
ani-marum fidelium, de trogna själarnas trogne
herde. Pfaff, Christoph M a 11 h ä u s, tysk
teolog, f. 1686 i Stuttgart, d. 1760 i Giessen,
blef efter fleråriga resor professor och (1720)
kansler vid universitetet i Tübingen samt 1756
professor, generalsuperintendent och kansler
i Giessen. P. var en af sin tids lärdaste
och skarpsinnigaste män, oerhördt produktiv i
litterärt hänseende, men personligen osympatisk,
pietist, ortodox och elegant världsman
på en gång, äregirig och trätlysten. Många
värdefulla vetenskapliga verk ha utgått af hans
hand. Epokgörande på kyrkorättens område blef De
originibus juris ecclesiastici, hvarigenom han
grundlade det s. k. kollegialsystemet. Enligt
detta betraktas kyrkan som ett fritt kollegium,
som tillerkänner regen-ten kyrklig höghetsrätt,
jus circa sacra, men förbehåller sig själf jus in
sacra (lära, kult, lagstiftning m. m.). Ifrigt
sträfvade P. för att åstadkomma en union mellan
lutheraner och reformerta. - Sorgligt ryktbar
har P. blifvit för ett inom den vetenskapliga
världen lyckligtvis sällsynt tilltag. I
yngre dagar utgaf han några dittills okända
Ire-næusfragment, som väckte stort uppseende,
men också starka misstankar. P :s karaktär
motsäger icke möjligheten af hvad A. Harnack
genom skarpsinnig litterär analys gjort i högsta
grad sannolikt, att de nämnda fragmenten äro
hopsatta af P. själf.
Man har skäl att antaga, att P. har också
andra litterära förfalskningar på sitt
samvete. E. M. R.
Pfaff. 1. Johann Friedrich P., tysk matematiker,
f. 1765 i Stuttgart, d. 1825 som professor
i Halle. Hans förnämsta arbeten egnades
åt teorien för differentialekvationers
integration. Särskildt behandlade han en
anmärkningsvärd ekvation af 2 :a ordningen,
hvilken sedan blifvit uppkallad med hans
namn, samt framställde en allmän metod för
integration af partiella differentialekvationer
af l :a ordningen med ett godtyckligt antal
variabler. P. tillhörde den s. k. kombinatoriska
skolan och sökte äfven i flera afhandlingar
tillämpa kombinatoriken inom den högre
analysen. Af hans skrifter må nämnas Commentatio
de ortibus et occa-sibus siderum apud auctores
classicos commemora-tis (1786), Disquisitiones
analyticæ (1797) och Me-thodus generalis,
æquationes differentiarum partia-lium
. . . complete integrandi (1814-15).
2. Johann Wilhelm Andreas P., den föregåendes
broder, tysk astronom, f. 1774 i Stuttgart,
d. där 1835, blef professor i ren och använd
matematik successivt i Dorpat 1803, Nürnberg
1809, Würzburg 1817 och Erlangen 1818. Han
författade åtskilliga skrifter och uppsatser
i astronomi och fysik samt äfven i astrologi,
bl. a. Der voltaismus (1803), Astrologie
(1816) och W. Her-chels entdeckungen (1828). -
P:s son Hans Heinrich Ulrich Yitalis P.,
f. 1824, d. 1872 som professor i Erlangen,
gjorde sig känd som matematiker och fysiker,
och hans andre son, Alexius Burckhardt
Immanuel Friedrich P., f. 1825, d. 1886,
var professor i mineralogi i Erlangen.
2. (-O-d.)
Pfaff, C e c i l e. Se G r a f, O s k a r.
Pfaffengasse, ty. ("Prästgatan"), hos äldre
geografer en benämning på landsträckan längs
Rhens vänstra strand, från Chur till Köln, där
en mängd biskopsstift och kyrkliga områden lågo
bredvid hvarandra.
Pfaffenhofen [-håfen], stad i bajerska
reg.-omr. Oberbayern, vid Ilm och statsbanan
München–Bamberg–Hof. 4,541 inv. (1910). –
1 aug. 1633 slog pfalzgrefven Kristian af
Birkenfeld där en lothringsk här. Svenska
infanteriet hade äran af dagen. – 15 april 1745
segrade österrikarna vid P. öfver fransmän och
bajrare under Ségur.
Pfaffenthaler, ty ("prästtaler"). Se Kristian 3,
sp. 1384.
Pfaffentraan [-rab], Pfaffenzwang. Se Gustafsbur
g.
Pfaffe von Kahlenberg, Der (Prästen från
Kahlenberg). Se H o f n a r r och K a h l
e n-gebirge.
Pfahlbürger, ty. Se Borgare, sp. 1168.
Pfalz (lat. Palatium publicum l. regium,
Sachsenspiegels palens, Schwabenspiegels
pfalenz) var i de frankiska och äldre tyska
staterna namn på sådana gods, som i Sverige
kallades Uppsala öd. De voro gårdar och slott,
kringströdda öfver riket, ursprungligen afsedda
till konungens uppehållsorter, då han reste
omkring och skipade rätt i provinserna. Flera
pfalz kunna påvisas redan på 600-talet,
men de förekomma talrikast på 900- och
1000-talen. De förnämsta voro Aachen, Saltz och
Ingelheim. Sachsenspiegel känner 5 pfalz i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
