Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Picard, Louis Benoît - Picard, Ernest - Picard, Alfred Maurice - Picard, Charles Émile - Picardant. Se Pikardon - Picarder. Se Adamiter 3 och Beginer - Picardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
811
Picard-Picardie
812
1800). I Médiocre et rampant (1797; "Medelmåttig
och krypande", 1819) och två andra stycken
gisslade P. sederna i det franska samhället efter
revolutionen, men holl sig därefter till ett
anspråkslösare område och riktade spellistan med
en mängd lustspel, hvaraf ett tjugutal gått öfver
svensk scen; till de bästa höra La petite ville
(1801; "Småstaden"), Les marionnettes (1806;
"Marionetterne", 1807) och Les deux Philibert
(1816; "Bröderna Philibert", 1818). P. författade
äfven medelmåttiga romaner.
Picard [pikar], Er n es t, fransk statsman,
f. 24 dec. 1821 i Paris, d. där 13 maj
1877, blef 1844 advokat, slöt sig till det
republikanska partiet, valdes som den oförsonliga
oppositionens kandidat 1857 till ledamot af
lagstiftande kåren och var därpå till 1863 en
af "de fem" i den dristiga oppositionen mot
kejsardömet. Utmärkt för bitande kvickhet och
slagfärdighet i debatten, omvaldes P. vid de
allmänna valen 1863 och 1869 och utöfvade ett
växande inflytande vid samlandet af alla mot
kejsardömet oppositionella krafter. Efter
kejsardömets fall blef han 4 sept. 1870
medlem af Nationalförsvarsregeringen-det var
han, som f öreslog detta namn - och tillika
finansminister. Under Paris’ belägring visade
han vid flera tillfällen stor kallblodighet och
rådighet. Yid de allmänna valen 8 febr. 1871 fick
han en plats i nationalförsamlingen. Af Thiers
utnämnd till inrit esminister 19 febr. s. å.,
blef P. föremål för de häftigaste anfall från den
rojalistiska majoriteten i nationalförsamlingen
och måste redan 31 maj afgå. Nov. 1871- maj 1873
var han sändebud i Bruxelles. Under de närmast
därpå följande åren var P. en af ledarna lör
vänstra centern i nationalförsamlingen. Han
valdes i dec. 1875 till oafsättlig senator. Jfr
M. Reclus, "Ernest P., essay de contribution
å l’his-toire du parti républicain" (1912).
E. \V.*
Picard [pikar], Alfred M a u r i c e, fransk
ingenjör och politiker, f. 21 dec. 1844 i
Strassburg, d. 8 mars 1913 i Paris, aflade
ingenjörsexamen vid Ëcole polytechnique
1864, deltog som ingenjörofficer i 1870-71
års fransk-tyska krig, ledde sedermera en
mängd kanaliserings- och byggnadsföretag,
anställdes 1880 i ministeriet för offentliga
arbeten samt var 1882 och 1885 statens
järnvägsdirektör, blef 1882 medlem af Conseil
d’état och 1886 president för dess sektion
för offentliga arbeten, jordbruk och industri
samt tog verksam del i organisationen af
1889 års världsutställning i Paris. P :s
betydelsefullaste arbete var förberedandet af
1900 års världsutställning i Paris, för hvilken
han var generalsekreterare. Som Frankrikes
officiella ombud bevakade han sedermera vid
världsutställningen i S:t Louis 1903 de franske
utställarnas intressen. Efter slagskeppet
"lenas" undergång blef P. på grund af sitt stora
anseende som driftig organisatör marinminister
med uppgift att
bringa ordning och reda i den desorganiserade
marinförvaltningen (okt. 1908), men han
af gick med ministären Clemenceau redan
i juli 1909. P. blef 1912 vicepresident
i Conseil d’état. Bland hans skrifter
märkas Les chemins de f er francais (6 bd,
1883-84), Traité des chemins de f er (4 bd,
1887) samt den officiella redogörelsen för
världsutställningen 1889 (10 bd, 1891-92)
och den teknisk-administrativa redogörelsen
för 1900 års världsutställning (1902-03).
V.s-g.
Picard [pikar], Charles Emil e, fransk
matematiker, f. 1856, blef 1877 "maitre
de conféren-ces" och 1886 professor vid
Parisuniversitetet. P:s förnämsta arbeten
tillhöra analysen. Sålunda har han riktat
funktionsteorien med en af dess märkvärdigaste
satser, nämligen den, att en s. k. hel
funktion, som ej kan antaga två ändliga
värden, nödvändigt måste vara en konstant
(den s. k. Pi-cardska satsen). Vidare har han
upptäckt vissa funktioner af två variabler,
som äro analoga med de af Poincaré upptäckta
s. k. Fuchsiska funktionerna. Undersökningarna
öfver dessa nya funktioner sammanhänga
med arbeten öfver algebraiska former och
öfver transformationsgrupper. Till teorien
för differentialekvationer har han lämnat
viktiga bidrag. Så har han inom teorien för
lineära differentialekvationer grundlagt och
utvecklat en teori analog med den Galois gett för
algebraiska ekvationer. Vidare har han utbildat
en metod att medelst successiva approximationer
bevisa existensen af integralen till en gifven
differentialekvation och i vissa fall studera
egenskaperna hos den. Samma metod hade han
förut med stor framgång användt vid studiet
af partiella differentialekvationer af andra
ordningen. Bland P:s öfriga arbeten märkas de,
som behandla teorien för algebraiska ytor och de
till dessa hörande integralerna. Jämte Noether
har han här skapat och till sina grunddrag
utvecklat en teori, som väl i vissa fall erbjuder
likheter med den för de algebraiska kurvorna
och de därtill hörande Abelska integralerna,
men som dock i en mängd väsentliga delar är
olik denna och där ännu större svårigheter
framträda. Dessa undersökningar äro af
stor betydelse äfven för teorien för
differentialekvationer. P:s arbeten öfver
algebraiska ytor finnas sammanställda i Théorie
des fonctions algébriques de dzux variables
(1897). Sin glänsande framställningsförmåga har
P. visat i Traité d’analyse (1891), hvari han,
utan att vilja ge en sammanhängande framställning
af analysen i dess helhet, dock ger en mästerlig
öfversikt af de upptäckter och framsteg, hvarmed
denna riktats under de sista årtiondena. Under
senaste årtiondet har P. med ifver egnat
sig åt utbildningen af teorien för lineära
integralekvationer. Han blef 1889 led. af
Institutet och 1898 af Vet. soc. i Uppsala.
’G. K. (L F.)
Picardant. Se Pikar don.
Picarder. Se Adamiter 3 och Beginer.
Picardie [-dī], gammal provins i norra Frankrike,
begränsades af Kanalen, Artois, Hainaut,
Champagne, Ile-de-France och Normandie samt var
deladt i Öfre och Nedre P., det förra omfattande
Thiérache, Vermandois, Santerre och Amiénois,
det senare Boulonnais, Ponthieu, Vimeux och
Pays reconquis (eller Calais, Guines, Ardres
och Oye). Arealen uppgick till omkr. 12,690 kvkm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
