Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stendahl. Positivt något förberedd genom mystisk
litteratur, fick radikalismen dock fart först
genom Dippels besök i Stockholm 1727–28. Mottagen
af v. Walcker och praktiserande som läkare, kom
han i beröring med ledande lekmän och präster,
bland dessa Tolstadius, som tog djupt intryck
och genom hans försoningslära frigjordes från
sin förra lagiska ståndpunkt. Dippel, som icke
agiterat och först vid sin afresa genom sin nya
skrift om försoningen oafsiktligt åstadkom någon
propaganda, hade emellertid från början setts med
förbittring af ortodoxien, som också lyckades
få honom utvisad. Efter hans afresa i mars
1728 följde inför en ny kommission af präster
och jurister rättegång mot flera misstänkta
lärjungar, bland dessa några studenter, K. M. von
Strokirch, som fängslades, och Tolstadius,
som dock frikändes 1731.
Med 1730-talet ingår på allvar det radikala
skedet. Ortodoxiens fortsatta framgångsrika
strid vid riksdagarna, kulminerande i 1735 års
nästan ofattbara religionsstadga, som på blotta
misstankar mot någon för villfarande åsikter
medgaf rättsliga åtgärder och vid framhärdande
straff ända till landsförvisning, medförde i
förening med dessa års ständiga förföljelser
en djupgående kris inom den svenska pietismen
och drifver den allt längre i en ofruktbar
och oftast osund radikalism. Först framträda i
Stockholm 1731 ff. de efter sin dräkt uppkallade
gråkoltarna, hvilkas af en separatistisk, starkt
mystisk apokalyptik präglade konventiklar,
i hvilka äfven Uppsalastudenten Sven Rosén
deltog, samt religiöst motiverade arbetsvägran
för en del medförde långvarigt fängelse. Med
1734 klyfves den radikala pietismen i två
riktningar. Den ena af dessa, den böhmistiska,
ytterligt radikal och outvecklingsbar, är af
finskt ursprung och till härkomst och åskådning
väsentligen olika den svenska radikala pietismen,
enär dess ledare, bröderna J. och E. Eriksson,
efter Pordage och Böhme utvecklat en strängt
asketisk teosofi, ganska bisarr och starkt
världsflyktig. Oemottagliga för hvarje inverkan
och ytterst fientliga emot kyrkan, liksom
emot herrnhutismen och alla olika tänkande,
hade de af Åbo hofrätt dömts landsflyktiga. I
Stockholm vunno de från 1733 en stor del af
dess radikaler och gingo 1734, för att vinna
större frihet, i frivillig landsflykt, snart
följda af omkr. 80 personer. Efter broderns
död 1737 och ytterst vidriga öden i Tyskland
och Holland återvände E. Eriksson 1745 med
ett litet fåtal och bildade med stöd af den
rike Linköpingsköpmannen A. Almqvist en liten
klosterlik celibatärisk societet på Värmdö i
byn Skevik, som gaf det snart betydelselösa
samfundets medlemmar namnet skevikare. – Den
andra riktningen, som kan kallas den dippelska,
är också separatistisk, men mildare, svagare
organiserad, men mera utvecklingsbar, framgången
som den är ur den konservativa pietismen under
påverkan af den katolska mystiken och framför
allt af Dippel, hvars åskådning den i stort
sedt delar. Denna riktning omfattar det stora
flertalet af radikalerna i Stockholm. Här når
pessimismen 1734 ff. sin höjd och kommer både
präster, såsom J. Hellman och J. Kranck, och
ämbetsmän, såsom B. Sahlner (i landtmäteriet)
och krigskommissarien J. Bréant, att taga afsked
och draga sig undan
världen. Ungdomar, såsom Karl Urban och
Erland Hiärne och K. Reuterholm, visa
samma benägenhet. Äfven i landsorten har
dippelianismen här och där små kretsar på ett
10-tal personer, såsom i Sala, Munktorp, Arboga,
Örebro, Vänersborg (omkring förre prästmannen
K. U. Lehnberg), desslikes, för någon tid, på
Västergötlands landsbygd: i Främmesund, Näs,
på Stora Bjurum, i Mellby och Tunhem, ytterligare
i Uddevalla och Göteborg, i Skåne samt slutligen
i Linköping, Norrköping och Nyköping samt på
Lejondal i Uppland. Hufvudorten är emellertid
Stockholm, där de radikale räknades i hundratal,
men till följd af dels konventikelplakatet,
dels sin kvietism lefde i stillhet. I det
s. k. Mommas hus vid Vollmar Yxkullsgatan bildade
Strokirch 1734 en liten friförsamling på ett
10-tal medlemmar, den första i Sverige. Den
egde intet ämbete eller sakramentsförvaltning,
ingen egentlig gudstjänst, än mindre för andra
öppna konventiklar. Den var en filadelfisk
husförsamling med gemensam ekonomi. Ledare för
den och tillika för den dippelska riktningen samt
dess främste man blef 1735 den från Uppsala då
förvisade Rosén, hvars försynta natur och blida,
innerliga fromhet utan tvifvel utöfvade ett godt
inflytande. Redan 1736 inleddes enligt 1735 års
stadga mot församlingen en rättegång, som snart
medförde dess upplösning och slöt därmed, att
Rosén 1741, liksom förut 1739 den liktänkande
E. Molin, landsförvisades. En annan umgällde
med mer än 20-årigt fängelse. Sedan äfven
Strokirch begett sig utrikes, voro rörelsens
ledare borta. Många af dess anhängare öfvergå
äfven hos oss till herrnhutismen, hvars ingång
förberedts sedan mer än ett årtionde och med
1740-talet får sin glanstid, helst sedan Rosén
i Tyskland 1743 definitivt öfvergått.
En oväntad, men tämligen naturlig följd af
radikalismen blef, att såväl den konservativa
pietismen som herrnhutismen tolererades bättre
af ortodoxien, som äfven började få känning af
upplysningens toleranskraf. De pietistiske
prästerna i Stockholm voro jämte Tolstadius:
O. Lind, E. Giers och P. Muhrbeck. Påverkade
i sin predikan äro äfven A. Pettersson och
A. Nohrborg. I landsorten verkade K. v. Bergen i
Skåne, Muhrbeck kommer till Blekinge. S. Bælter
i Växjö står nära pietismen. I Kalmarstiftet
verkar A. Elfving, i Göteborg Hilleström,
i Uppland Z. Westbeck, i Söderhamn Lind från
1757, i Ångermanland J. Eurenius. Utan tvifvel
gafs det åtskilliga okända, och därtill kommo
de icke så få af herrnhutismen påverkade. Men
när Tolstadius 1768 gick bort, var den gamla
pietismens tid i dess olika former i hufvudsak
gången. Blott någon enstaka prästman här
och där företräder mot slutet af 1700-talet
dess religiositet och förkunnelse. Någon
stormakt hade den aldrig blifvit i Sveriges
kyrka. Episkopatet och därmed kyrkoledningen
hade förblifvit fientligt, och ingen teologisk
fakultet hade fört dess talan. Den fick
aldrig bli, hvad den bort och kunnat bli,
och detta blef helt visst icke till fromma för
frihetstidens allmänna utveckling. Trots sin
officiella ortodoxi påverkas äfven den svenska
kyrkan från midten af 1700-talet till följd
af pietismens undertryckande dess hastigare af
upplysningstidens åskådning. Blott få präster
synas ha företrädt en djupare religiositet. Såväl
den konservativa pietismen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
