Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piscataqua - Pisces. 1. Zool. Se Fiskar - Pisces. 2. Astron. Se Fiskarna - Pischel, Richard - Piscicola, Fiskiglar, zool. - Piscina - Pisé - Pisek - Pisemskij, Aleksej Feofilaktovitj - Pisga - Pishin, Peshin - Pisidien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
943
Piscataqua-Pisidien
944
Piscataqua [piskä;tokwi 1. piskä’tekwe],
gränsflod mellan de nordamerikanska staterna
Maine och New Hampshire, faller ut vid
Portsmouth i Pisca-taquabay. 75 km. lång.
J. F. N.
Pi’sces. 1. Zool. Se Fiskar. - 2. Astron,
Se Fiskarna.
Pi’schel, Richard, tysk indolog, f. 18 jan. 1849
i Breslau, d. 27 dec. 1908 på resa i Indien, blef
efter studier bl. a. i Breslau och Berlin filos.
doktor 1870 och efter vistelse i London och
Oxford docent i Breslau 1874, e. o. professor
i sanskrit och jämförande indoeuropeisk
språkforskning i Kiel 1875, ord. professor 1877,
kallad till Halle 1885 som professor i sanskrit
och till Berlin (som Webers efterträdare)
1902. P. hör till samtidens, ja alla tiders
lärdaste sanskritister; särskildt viktiga äro
hans arbeten rörande prakritdialekterna. Bland
hans arbeten må nämnas De Kälidäsæ Qäkuntali
recensionibus (1870), De grammaticis präcrüicis
(1874), Kälidäsa’s (Jakuntalä. The Bengall
recension with critical notes (1877), Hemacandras
grammatik der präkritsprachen (2 bd, 1877-80),
The Assaläyanasuttam. Päli and english (1880),
The Definämamälä of Hemacandra (I, 1880), The
Then-Gäthä (1883), Rudrata’s Qrngäratilaka and
Ruyyaka’s Sahrdayalllä. With an introduction
and notes (1886), Vedische studien (I-III,
tills, med K. F. Geldner, 1889-1900), Beiträge
zur kenn-tniss der deutschen zigeuner (1894),
Die hofdichter des Laksmanasena (s. å.), Zur
kenntniss des Apa-bhramca (1902), Grammatik
der präkritsprachen (i Bühlers "Grundriss der
indo-arischen philologie", I. 8, 1900), Buddha
(2:a uppl. af Lüders, 1910); många afhandlingar
i "Zeitschrift der deutschen morgenländischen
gesellschaft", "Göttingische ge-lehrte anzeigen",
"Göttingische nachrichten", "Sitzungsberichte
der k. preussischen akademie der wissenschaften",
"Kuhns und Schleichers bei-träge", "Bezzenbergers
beiträge", "Kuhns zeit-schrift", o. s. v.
K. F. j.
Pisci’cola, F i s k i g l a r, zool., ett
släkte tillhörande gruppen Discophora bland
ringmaskarna, skiljer sig genom en utskjutbar
snabel och saknaden af käkar från blodiglarna
(Hirudo). Det snyltar på olika fiskars, särskildt
karpfiskars, hud. L-e.
Piscina (lat., af pi’scis, fisk), eg. fiskdamm,
sedermera det kar eller den bassäng, hvari det
ursprungliga kristna dopet förrättades. Vanligen
användes dock ordet om den fördjupning i form
af en stenskål ("uttömningssten"), i hvilken
det vatten tömdes, som nyttjades för de heliga
tvagningarna eller vid de heliga kärlens
sköljning och som sedermera genom en ledning
fördes ned i kyrkans grund. Denna uttömningssten
hade vanligen sin plats i en stundom rikt utsirad
nisch i närheten af altaret. Se fig. till art. H
e d a.
Pisé (fr., af piser, stampa), murverk af stampad
lerjord, blandad med småsten o. d. Jorden
stampas med fötterna eller med särskilda
redskap i en form af trä och får sedan torka
i luften. Användningen af pisé är känd från
äldsta tider. Särskildt förekommer den i den
spansk-moriska arkitekturen. Se vidare M u r,
sp. 1368 och 1370.
Pisek, stad i södra Böhmen, vid Moldaus biflod
Vatava och järnvägen mellan Linz och Prag. 16,479
inv. (1910). Gymnasium och realskola (båda
tjechiska), landtbruks- och skogsskola. Staden
har
i allmänhet ett medeltidsutseende, förhöjdt
genom de delvis kvarstående murarna och
bastionerna. Namnet, som betyder sand, säges vara
härledt af de guldvaskerier, som förr funnos
vid Vatava. Denna inkomstkälla har för länge
sedan utsinat, och befolkningen sysselsattes nu i
järngjuterier, pappersbruk och bryggerier etc. I
trakten finnas stora fältspat- och granitbrott.
(J. F. N.)
Pisemskij, Aleksej Feofilaktovitj, rysk
författare, f. 1820 i guv. Kostroma, d. 1881 i
Moskva, blef efter universitetsstudier i Moskva
ämbetsman i länsstyrelsen och debuterade 1847
med romanen Bojar-stjina (tr. först 1857), som
indirekt kritiserade lif egenskapen. Därpå följde
en mängd romaner och berättelser, som för första
gången tecknade den ryska verkligheten från
olika sidor, särskildt olyckliga äktenskap,
med karakteristiska drag, stundom också
komiska motiv, men med en djupt pessimistisk
grundstämning och skepticism. 1853 flyttade han
till Petersburg, där han blef medarbetare i
"Sovremennik" och "Otetjestven-nyja zapiski"
och öfvertog 1858 ledningen af "Biblioteka dlja
tjtenija". Missnöjd med den politiska rörelsen på
1860-talet, flyttade han tillbaka till Moskva,
där hans i "Russkij vjestnik" 1863 publicerade
roman Vzbalamutjennoje more (Det upprörda
hafvet) väckte stort uppseende på grund af
politisk-personliga anspelningar. Hans senare
alster äro betydligt svagare, t. ex. romanen
V vodo-vorotë (I vattenhvirfveln, 1871),
hvari han sökte skildra den nihilistiska
rörelsen. Främst sättes hans roman Tysiatja
dusj (Tusen själar, 1859), som med realistisk
skärpa tecknar landsortslifvet från olika sidor
och gisslar samhälleliga lyten. Äfven i många
bynoveller visade han prof på en ovanlig talang,
som dock trängdes i bakgrunden af Turgenev och
de andre store romanförfattarna. Bland hans
skådespel märkes särskildt bondedramat Gorkaja
sud-bina (Ett bittert öde, uppf. med stor
framgång). I svensk öfv. finnas "Förnämt folk"
och "Manov-sky" (1890). Hans samlade skrifter
utgåfvos 1883 -85 (ny uppl. 1894-95 i 21 dlr med
inl. af V. Zelenskij och P. Annenkov). Hans
dramer och komedier utgåfvos 1874.
A-d J.
Pisga, ett berg inom Moabs område, som i
G. T. omtalas dels i 4 Mos. 23: 21, dels, i
berättelsen om Moses död, 5 Mos. 34: 1. Jfr M
o a b. E. S-e.
Pishin [piji’n], Peshin, distrikt i
Belutsji-stan. Se Quetta-Pishin.
Pisidien (grek. PistWa), i forntiden landskap
i södra delen af Mindre Asien omedelbart
n. om Pamfylien, hvilket skilde det från
Medelhafvet. Det är ett vattenfattigt,
vildt och svårtillgängligt område,
uppfylldt af Taurosbergets hufvudkam och
sidogrenar. Hufvudfloder äro Kestros (nu
Aksu), Eurymedon (nu Köprysu) och Melas
(nu Menavgatj. I norra delen ligga stora
saltsjöar. Om befolkningens, pisidernas,
etnologiska ställning är ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
