Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pitt. 2. William P. d.ä. - Pitt. 3. William P. d.y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
965
Pitt
966
han var å andra sidan konstlad, teatralisk
och praktlysten. Han var den förste engelske
statsman, hvars makt väsentligen berodde på
allmänna meningens stöd, oberoende af direkt
inflytande hos konungen och i parlamentet. -
P:s brefväxling ut-gafs i 4 bd 1838-40 under
titeln "Correspondence of William Pitt, earl of
Chatham". Litt.: A. von Ruville, "William P.,
graf von Chatham" (3 bd, 1905), F. Harrison,
"Chatham" (s. å.), "The political history
of England", vol. X (af W. Hunt, s. å.), och
lord Rosebery, "Chatham: his early life and
connections" (1910).
3. W i 11 i a m P. d. y., den föregåendes
andre son, engelsk statsman, f. 28 maj 1759 på
godset Hayes i Kent, d. 23 jan. 1806 i London,
uppfostrades till följd af svag hälsa i hemmet
under sin faders ledning, hvilken i främsta
rummet afsåg att dana sonen till en stor
parlamentstalare samt för öfrigt gaf honom
en grundlig klassisk utbildning. 1773 -78
studerade han vid Cambridges universitet och
utbildade sig därefter i London till advokat,
hvartill han utnämndes 1780. Redan i jan. 1781,
således föga mer än 21 år gammal, inkom han i
underhuset såsom ombud för Appleby. Sitt första
tal holl han i febr. s. å. till försvar för en
af Burke framställd bill. Hans skicklighet och
lugn under debatten samt hans klara, välljudande
stämma tillkännagåfvo med ens, att han var
skapad till den mest glänsande debattör. Alla
partier sträf-vade att vinna honom. Han slöt sig
i början till oppositionen, som då utgjordes af
whigs, och bidrog kraftigt till lord Norths fall
(1782) samt förklarade i sin ärelystnad öppet i
underhuset, att han aldrig ämnade mottaga någon
annan ministerplats än en sådan, som medförde
rätt till säte i kabinettet. I juli 1782 inträdde
han också, som skattkammarkansler, i Shelburnes
kabinett, och då dennes ministär 31 mars 1783
föll, rådde dess chef konungen att taga P. till
premiärminister, en ära, som P. dock afböjde. Han
bekämpade emellertid ifrigt den af North och
Fox bildade "koalitionsministären" samt bidrog
kraftigt till förkastande af Fox’ India bill
(i öfverhuset, genom det stöd oppositionen
vann i konungens personliga inflytande) och
därmed till kabinettets fall. Därpå mottog han
uppdraget att bilda ny ministär samt utnämndes 19
dec. 1783 till förste lord af skattkammaren och
skattkammarkansler. Med utomordentlig förbittring
mottogs denna utnämning af underhusets majoritet,
som leddes af Fox, understödd af Burke, Sheridan
och North. De genomdrefvo en rad misstroendevota,
de bragte framställda regeringsförslag att
stranda, och de riktade gång på gång petitioner
till konungen att afskeda P. Men den unge
premiärministern, skickligt understödd af sin
vän och ministerkollega Dundas, stod orubblig i
striden, och folkopinionen började snart taga
parti för den nya ministären. När P. sålunda
efter tre
månaders våldsam strid upplöste underhuset (mars
1784), erhöll han i det nya parlamentet efter
en med förut osedd häftighet förd valstrid en
betydande majoritet. P:s mod och vältalighet
under dessa månader tjusade mängden, och från
denna tid till sin lefnads slut omstrålades
han af en trollglans, som inga motgångar
eller olyckor kunde be-röfva honom. Därtill
bidrogo utom de nämnda egenskaperna äfven hans
obefläckade heder och patriotism. Ehuru han i 19
år med ett kortvarigt afbrott var Englands nästan
enväldige ledare, var hans affärsställning städse
dålig, och det var blott med mycken svårighet
konungen 1792 förmådde honom att mottaga en
sinekur, som af kastade 3,000 pd st. I hög grad
föraktade han yttre utmärkelser. Och dock var
han öfverdrifvet stolt och ytterligt maktlysten
samt blef till följd däraf ganska obehaglig
för sina ämbetsbröder och underlydande. Bland
intima vänner var han däremot den älskvärdaste
och kvickaste personlighet. Begäret efter starka
drycker, som följt honom sedan uppväxtårens
sjuklighet, undergräfde hans alltid vacklande
hälsa. Som talare och debattör öfverträffades
P. väl af sin fader, men knappast af någon annan
bland Englands lysande parlamentstalare. Han egde
alla en vältalares egenskaper, en välljudande
stämma, en utomordentlig makt öfver språket,
skärpa i bevisföringen, raskhet i repliken,
ett osvikligt minne och en ovanlig förmåga att
väl ordna gången i sitt föredrag. Han var ej
som fadern en fulländad skådespelare, som genom
oemotståndlig mimik ryckte åhörarna med sig,
men han nådde samma mål genom sina oratoriska
vändningar, sina sarkasmer och sin högtidliga
värdighet. Till formen var P:s vältalighet ett
barn af sin tid och förefaller därför vår tid
svulstig och sväfvande samt föga njutbar. Redan
1784 genomdref P. sin berömda India bill,
som utgjorde grundvalen för Indiens styrelse
ända till 1858. Han sökte 1785 åstadkomma
en parlamentsreform, men misslyckades; äfven
de irländska missförhållandena sökte han utan
varaktig framgång afhjälpa. Med konung Georg stod
han på vänskaplig fot, i synnerhet sedan han 1788
bekämpat Fox’ plan att göra prinsen af Wales till
regent under konungens svaghetstillstånd. Rikets
fred bevarade han omsorgsfullt och trodde icke
heller, att den franska revolutionen skulle
medföra några faror för freden, ehuru han
försiktigt stärkte den engelska flottan. Hans
visa politik vann allt flera anhängare, och han
stod strax före revolutionens utbrott på höjden
af popularitet. Då de franska skräckscenerna
och trycket af den utaf dem starkt påverkade
allmänna meningen bland Englands aristokrati
och medelklass tvungo honom till det första
koalitionskriget (1793), angreps han häftigt af
whigs och drefs därigenom alltmera från sina
frisinnade ungdomsidéer. Från 1793, då första
koalitionskriget började, var P. medelpunkten
för den franskfientliga politiken i Europa. Det
var han, som bildade koalitionerna och sammanhöll
dem, ehuru visserligen med oerhörda finansiella
uppoffringar för England. Han lyckades - fastän
i saknad af verklig förmåga att med framgång
planera militära företag - dock bevara Irland
från de franska stämplingarna samt rädda Egypten
och Indien, hvilka framgångar knappast kunde
betalas för dyrt. Vid samma tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
