Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pius. 8. P. VIII - Pius. 9. P. IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dec. 1830. Litt.: se de under Pius VII nämnda
kyrkohistoriska handböckerna.
9. P. IX (1846–78), it. Pio nono, eg. grefve
Giovanni Maria Mastai-Feretti, f. 13 maj 1792
i Sinigaglia, blef först militär, men måste
lämna detta yrke på grund af fallandesot. Han
prästvigdes 1819, deltog 1823 i en mission
till Chile, gjorde sig sedan omtyckt först som
ledare af Ospedale San Michele i Rom, sedan som
ärkebiskop af Spoleto (från 1827) och biskop
af Imola (från 1829). Han blef 1840 kardinal
och 16 juni 1846 oväntadt vald till påfve. Han
ville gälla som liberal, trädde i personlig
beröring med folket, som hälsade honom med jubel,
införde några reformer i förvaltningen och gaf
omfattande amnesti åt politiska fångar. Ett
statsråd (Consulta) skulle upprättas och ett
parlament ges åt folket. Men P. vågade ej
taga det liberala regementets konsekvens, den
öppna kampen mot Österrike, som bekämpade alla
nationella italienska rörelser. Han vacklade
mellan de båda motsatserna och blef alltmer
impopulär. Underrättelsen om februarirevolutionen
1848 framkallade ett tumult i Rom, som ryckte
honom med i den anti-österrikiska rörelsen;
men då varningar kommo från de utländska
regeringarna, drog han sig förskräckt tillbaka
(hans historiska ord "non possumus"). Rörelsen
i Rom vände sig då mot påfven; den nyutnämnde
nationelle statsministern Rossi, hvars
program var ett italienskt statsförbund under
påfvens ledning, mördades vid parlamentets
öppnande. Kvirinalen belägrades, och P. måste
förklädd fly ur Rom och söka tillflykt i Gaëta
på neapolitanskt område (nov. 1848). I Rom
proklamerades 1849 republiken. P. vädjade till
stormakternas intervention; österrikare och
spanjorer ryckte in i Kyrkostaten, en fransk
armé tog Rom (3 juli s. å.) och upplöste den
provisoriska regeringen. Efter långa diplomatiska
förhandlingar kunde P. 12 april 1850 hålla sitt
återintåg i sin hufvudstad, där han sedan stöddes
af en ständig fransk garnison. Han var nu till
sinnet en gammal man, förbittrad och förhårdnad
mot ej blott de nationella sträfvandena (han
tålde ej höra namnet Italien), utan mot allt
nytt och allt andligt framåtskridande, hvaremot
han satte sitt obevekliga "non possumus". Så
följde reaktionsåren 1850–70, under hvilka
den penninggirige och despotiske Giacomo
Antonelli (kardinalstatssekreterare 1850–76)
öfvade stort inflytande som P:s onda ande. I
Kyrkostaten gick inkvisitionen fram med våld; den
allmänna rättsosäkerheten i påfvens rike röjdes
bl. a. genom ett nytt banditväsen och ledde till
folklig förbittring, som ytterligare stegrades
genom den skandalösa finansförvaltningen under
Antonelli och dennes släktingar. Motsättningen
mellan de moderna krafven på en världslig stats
förvaltning och prästherraväldets kraf framträdde
med ytterlig skärpa, och P:s politiska ställning
i Italien gick mot
bankrutt. – I egendomlig kontrast härtill
stod påfvemaktens tillväxt inom katolska
kyrkan. P. knöt nära förbindelse med den
i Frankrike på 1830-talet framvuxna nya
ultramontanismen (se d. o.) och med jesuitorden,
som från 1850 fick bestämmande inflytande
öfver honom. Denna orden gynnades på olika
vis för att göras till ledande makt i kyrkan;
dess tidning "Civiltà cattolica" blef påfligt
organ. För att trygga den jesuitiska teologiens
och fromhetens seger i kyrkan och på samma gång
vidga påfvens makt proklamerade P. 8 dec. 1854
utan kyrkomötets hörande genom bullan Ineffabilis
Deus dogmen om Jungfru Marias obefläckade aflelse
(se Mariakult). Då motstånd visade sig,
nedslogs detta genom Mariauppenbarelsen i grottan
i Lourdes (se d. o.) 1858; här visade det sig,
att jämte jesuiterna undertron var den andra
stödjepelare, på hvilken den moderna papalismen
skulle byggas upp. I verkligheten pågick också
sedan 1850-talet under de nya makternas ledning
ett storartadt uppsving af det katolska lifvet
på olika områden, med munkväsendets hastiga
ökning, en rad viktiga liturgiska föreskrifter,
befrämjande af kyrklig arkeologi (t. ex. Rossis
verksamhet) och ortodoxa teologiska studier,
många helgonförklaringar af delvis utmanande
antiprotestantisk innebörd m. m. Äfven skedde en
väldig nyorganisation af den katolska hierarkien
(England 1850, Holland 1853, en rad biskopsdömen
i Amerika, en mängd konventioner med katolska
regeringar, såsom Österrike 1855, Württemberg
1857, Baden 1859 m. fl.). När den politiska
katastrofen för påfven i Italien kom 1860–61
med förlust af större delen af Kyrkostaten
(se Italien, sp. 1056) och stormakterna
ställde sig på det nya konungariket Italiens
sida, svarade P. 8 dec. 1864 med att i en stor
generalafräkning med makterna ge de troende
katolikerna normerna för deras ställning i det
moderna lifvet. Det var encyklikan Quanta cura
med den bifogade Syllabus, en förteckning i 10
grupper på tidens 80 farligaste villfarelser. Här
ges den kuriala världsåskådningens slutna system
i sin fientlighet mot all frihet, den klassiska
urkunden för den moderna ultramontanismen
och dess principiella motsats till den moderna
statstanken. Det var en utveckling på det sociala
och politiska området af det medeltida katolska
dogmat; och då "Syllabus" har dogmatisk karaktär,
så är den för katolikerna samvetsbindande (bland
katolska lärde råder dock tvist, om "Syllabus"
eller blott "Quanta cura", som särskildt fördömer
16 af satserna, skall anses som ofelbar). Då det
politiska läget för katolicismen i hela Europa
försämrades genom Rysslands fientliga hållning
från 1866, Preussens seger öfver Österrike s. å.,
"septemberkonventionen" s. å. mellan Napoleon
III och Viktor Emanuel, som ledde till, att
de franska trupperna drogos från Rom (äfven
s. å.), tog P. ännu ett steg. Sedan en lysande
biskopsförsamling 1867 hållits i Rom för att
stärka påfvedömets anseende, utfärdade P. 1868
konvokationsbullan för Vatikankonsiliet (se
d. o.). Detta (1869–70) betecknade höjdpunkten af
P:s regering, ultramontanismens fulla utbildning
och den teoretiskt yttersta maktställning,
dit påfvedömet i sin historia kan nå, genom de
båda hufvudbesluten om påfvens ofelbarhet och
universalepiskopat. – Det dagen efter antagandet
af Pastor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
