Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poëta laureatus - Poeta nascitur, non fit - Poetast - Poetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehafvare tillhor regentens hofstat och uppbär
en mindre årslön. Fordom (till Georg III:s
senare regeringsår) var han pliktig att dikta
ett ode till hvarje konungens födelsedag samt
besjunga nationella segrar. Värdigheten har
innehafts af bl. a. Colley Cibber, Th. Warton,
Southey, Wordsworth, Tennyson och Alfred
Austin. Dess nuv. innehafvare (1914) är
R. Bridges.
Poeta nascitur, non fit, lat., man födes till
skald, men blir det ej (genom vägledning eller
föresats).
Poetast (it. poetastro), dålig poet, versmakare,
usel rimmare.
Poetik, läran om skaldekonsten, dess väsen
och arter, teorien för poesien. Poetiken är
alltså en del af vetenskapen om det sköna,
estetiken. Praktiska behof framkallade tidigt
nog redogörelser för de diktningens former
och medel, som förefunnos inom den klassiska
litteraturen, och dylika läroböcker i poetisk
teknik, afsedda att med normativt syfte i form
af regler samla det efterföljansvärda inom
den litterära traditionen, ha tillverkats i
mycket stort antal (som exempel kan nämnas
Julius Cæsar Scaligers "Poetices sive de
arte poetica libri VII", 1561). Af svenskar
författade poetiker från äldre tid kunna nämnas
L. Fornelius’ "Poetica tripartita" (1643) och
Andreas Arvidis "Manuductio ad poesin suecanam"
(1651). Om dessa arbeten tillgodosågo krafven
på elementära pedagogiska handböcker, var det
en delvis annan uppgift, som förelåg för sådana
i versform gifna "råd för blifvande skalder"
som Horatius’ "De arte poetica" eller
Boileau-Despréaux’ "L’art poétique" (1674). De
hade en direkt litterär afsikt och ville meddela
både den riktiga poetiska uppfattningen och de
nödvändiga tekniska anvisningarna. Gifvetvis
sammanföllo i det väsentliga med dessa båda
arter af poetik sådana framställningar,
som egentligen voro afsedda för granskare,
konstdomare; såväl Horatius’ som Boileaus arbete
var grundläggande för kritiken af litterära
alster, och alltjämt är i viss mån systematisk
litteraturkritik (se d. o. och Kritik)
inte bara afhängig af, utan äfven likbetydande
med poetik (jfr äfven Litteraturvetenskap). Den
vetenskapliga poetiken, som icke afser att
omedelbart ge råd eller normer för diktkonsten,
utan söker vinna insikt i dess väsen och till
detta ändamål analyserar befintliga diktverk,
hvarigenom medelbart erhålles ökad kännedom om
enstaka sådanas betydelse och beskaffenhet samt
fördjupad uppfattning af diktens mål och medel,
har därför en med litteraturkritiken tämligen
sammanfallande historia. Som den äldsta poetiken
räknas Aristoteles’, som uteslutande sysselsätter
sig med konstverken, de olika litteraturarterna,
verkningarna af olika konstmedel och diktslag och
alldeles lämnar å sido skalden. Denna empiriska
poetik, som fotades på af honom kända verk,
vardt utgångspunkten för en mängd senare arbeten,
i hvilka man sträfvade efter att ge systematiska
konstläror af absolut normativ karaktär. Det
är fallet med Dubos (1719) och Batteux
(1747–55) i Frankrike likaväl som med Gottsched
(1730) och Lessing i Tyskland. Men det gäller
om dessa liksom om många andra, att hvad de
framställde som en allmängiltig konstlära i
själfva verket var kodex för en bestämd
riktning inom litteraturen, och poetiken vardt
under dessa epoker tendentiös från att
ha varit refererande. Med Herder,
som betonade de olika tidernas och folkens
olikheter i uppfattningen af det sköna, gjorde
sig historiska och etnografiska synpunkter
gällande. 1800-talets vetenskapliga poetik
stod länge under de filosofiska och estetiska
systemens lydno; Schellings, Hegels och
Vischers åskådningar ha i detta hänseende haft
den största betydelsen. På senare tider har den
psykologiska forskningen bemäktigat sig ledningen
af poetiken. I stället för att undersöka
verkens förhållande till diktartsbegreppen
och till de definitioner af konsten och det
sköna, som filosofiskt bestämts, söker man
nu framför allt fastställa de psykologiska
lagarna för det konstnärliga skapandet och för
verkningarna af olika litteraturalster. En
föregångare på detta område var Fechner.
Från litteraturhistoriker och från filologer
komma äfven rikliga bidrag till den vidgade
betraktelsen af poesiens värld, nu ånyo föremål
för undersökningar af väsentligen empirisk art.
Poetiken omfattar, såsom framgår af
ofvanstående historiska antydningar, flera stora
forskningsområden. Ett är diktarpsykologi. Med
vunnen insikt i skaldens själslif undersöker
man det konstnärliga skapandets psykologi –
utan tvifvel ett af de allra vanskligaste
problemen inom hela estetiken, då själfva
skapelseprocessen endast i ett ringa antal
fall kunnat af vederbörande skildras i
själfbiografisk form. Otillgängligast äro
gifvetvis själfva de själsliga tillstånd och
rörelser, som föregå fastställandet af den
konstnärliga skapelsens hufvuddrag och arbetet
på dess utformning. Ur den rika litteraturen
på detta område må anföras endast K. Fiedler,
"Der ursprung der künstlerischen tätigkeit"
(1887), W. Dilthey, "Die einbildungskraft
des dichters" (s. å.), "Das erlebnis und die
dichtung" (4:e uppl. 1912) och flera uppsatser
"Gesammelte schriften" (1913 ff.), R. M. Werner,
"Lyrik und lyriker" (1890) samt T. Lipps,
"Ästhetik" (2 bd, 1903–06). Undersökningen af
själfva utarbetningen af det litterära verket,
d. v. s. textens historia, kan också bidra till
ett bättre begripande af den slutliga, färdiga
formen och därigenom ingå i poetiken. Till den
genetiska förklaringen af ett litteraturverk hör
gifvetvis också framdragandet af dess litterära
källor, och i den moderna psykologiska poetiken
sysslar man ofta med de svårlösta problemen om
betydelsen af reminiscenser, påverkningar och lån
(jfr O. Behaghel, "Bewusstes und unbewusstes im
dichterischen schaffen", 1906).
Ur psykologisk synpunkt har poetiken vidare
att söka förklara de litterära formerna
och uttrycksmedlen. Den mötes därvid af den
kulturhistoriska och etnografiska forskningen,
hvilka från sina respektive utgångspunkter
framställa konstens och de olika konstarternas
ursprung och utveckling. Den allmänna
poetiken kan därför icke byggas upp utan
hjälp af särskilda poetiker för olika språk-
eller folkindividualiteter, och hvarken
den allmänna eller den nationella poetiken
kan undvara individuella poetiker, i hvilka
konstnärsdriftens och konstnärsbegåfningens
särart hos den enskilde författaren är
grundläggande. Naturligtvis kan icke heller
här den historiska synpunkten lämnas å sido;
särskilda tiders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
