Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poincaré. 1. Jules Henri P. - Poincaré. 2. Raymond Nicolas Landry P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Poincaré
113»
satser, utan antaganden, som under kampen
mellan idéerna visat sig bekvämast och bäst
öfverensstäm-mande med erfarenheten. Den
euklideiska geometrien är icke sannare än den
icke-euklideiska, men enklare och lättare
användbar. På samma sätt förhåller det sig
med andra vetenskapliga teorier, t. ex. inom
mekaniken. I erfarenheten, som skall förstås,
har dock vetenskapen ett rättesnöre, som
hindrar från tillfälligheter och godtyckliga
antaganden. Många utmärkelser kommo P. till
del, bland hvilka må nämnas konung Oskar II:s
pris 1889 för hans arbete inom den celesta
mekaniken samt Prix Bolgai 1905 (då detta
första gången utdelades) för hans vetenskapliga
verksamhet i sin helhet. P. blef medlem af de
flesta vetenskapliga sällskap (af Vet. soc. i
Uppsala 1885 och af Vet. akad. 1900), af franska
akademien 1908, hvarjämte han utnämndes till
hedersdoktor vid åtta universitet (vid Stockholms
högskola 1909). Antalet af P :s vetenskapliga
arbeten uppgår antagligen till åtminstone ett
hälft tusental. Bland biografiska arbeten
öfver P. märkes Dorloux, "Eloge historique
d’H. P." (1913), och "L’æuvre d’Henri P.,
1854-1912" (i "Revue de métaphysique et de
morale", 1913).
2. Raymond Nicolas Landry P., den föregåendes
kusin, franska republikens president, f. 20
aug. 1860 i Bar-le-Duc, blef efter energiskt
och med lysande framgång bedrifna filosofiska
och juridiska studier i Paris och Nancy licencié
ës-lett-res och licencié en droit samt slog sig
1880 ned som advokat i Paris, där han snart vann
ett talrikt och framstående klientel tack vare
sin gedigna teoretiska och praktiska skolning
samt sin utomordentliga vältalighet. Han ansågs
som en af världsstadens mest främsta advokater,
då han jan. 1888 af Develle togs till dennes
kabinettschef i jordbruksministeriet, hvilken
post han bibehöll till juni 1887. Under tiden
hade han valts till landstingsman (conseiller
general) i departementet Meuse 1886, och 31 juli
1887 blef han vid ett ersättningsval deputerad
för valkretsen Commercy i samma departement,
omvaldes 1893 och 1898 utan med-täflare samt
1902 efter en het valstrid mot de förbundne
nationalisterna och liberalerna. 1903 valdes han
till senator för Meuse och omvaldes 1906. Som
politiker slöt han sig till opportunisterna,
var i kammaren alltifrån början en mycket
uppmärksammad talare, hvars lugna och sakliga,
om ingående förstudier vittnande och af den
varmaste fosterlandskärlek präglade uppträdande
sällan förfelade sin afsedda verkan. Outtröttligt
arbetsam och be-gåfvad med förmåga att lätt och
snabbt sätta sig in i de mest skiftande frågor,
fick han mycket tidigt en mängd parlamentariska
förtroendeuppdrag. Redan 1890 blef han medlem
af budgetkommissionen ("commission du budget")
och 1892 dess rapportör (se Gommission,
fr.). April-dec.
1893 var han undervisningsminister i Dupuys
första ministär, inträdde maj 1894 i dennes
andra ministär som finansminister och kvarstod
i regeringen äfven under den följande
tredje ministären Ribot (jan. -okt. 1895)
som undervisningsminister. 1895-97 var han
vicepresident i deputeradekammaren, blef 1906
president i budgetkommissionen och var mars
-okt. s. å. ånyo finansminister (i Sarriens
ministär). Under denna sin parlamentariska
bana ingrep han flera gånger på effektivt sätt
i viktiga inre angelägenheter, t. ex. vid den
stora konverteringen af statsskulden 1894 och vid
bekämpandet af ministären Bourgeois 1896. Hans
förnämsta, ehuru tämligen fruktlösa sträfvan både
i och utom regeringen var oaflåtligt riktad på
större återhållsamhet i statsutgifterna. Efter
1906 drog han sig från de aktiva politiska
striderna, och ehuru så godt som vid hvarje
regeringsskifte anmodad att träda i bräschen,
vägrade han enständigt detta, då han ej ville
göra sig till förespråkare för någon särskild
klick bland republikanerna; han rådfrågades dock
alltid som en af de mest initierade i politiska
förhållanden. Vid Caillaux’ fall förmåddes
han dock att (jan. 1912), stödd på en stark
republikansk majoritet i parlamentet, åtaga
sig posten som konseljpresident. Med Millerand
som krigs-, Delcassé som marin- och Briand som
justitieminister öfvertog han själf ledningen
af den just då med anledning af den fransktyska
uppgörelsen om Marokko och Franska Kongo af
nov. 1911 ömtåliga utrikespolitiken och lyckades
genom sin personliga auktoritet åvägabringa ett
efter den föregående upphetsningen välbehöfligt
lugn i politiska kretsar och hos allmänna
opinionen. Hans på en gång energiska och hofsamma
uppträdande mot Italien under det tripolitanska
kriget (sept. 1911-okt. 1912), som var rikt
på friktioner mellan de två latinska staterna,
och hans framgångsrika bemödanden att lokalisera
Balkankriget 1912 ökade allt mer hans sympatier i
Frankrike. Hans val till republikens president 17
jan. 1918 (med 483 röster mot 296, som tillföllo
J. Pams, 69 för Ë. Vaillant och 11 stänkröster)
hälsades därför med entusiasm i Frankrike och
mötte äfven, utomlands en sympatisk anklang. -
P. tillträdde sitt nya ämbete 18 febr. s. å. och
har alltsedan mer än någon af sina företrädare
varit sin egen utrikesminister. Briand bildade
hans första ministär, men efterträddes inom kort
af Barthou. Den utan fråga betydelsefullaste
regeringshandlingen under hans första år var
återinförandet af den treåriga värnplikten i
Frankrike, som efter intensivt motstånd och till
stor del tack vare P:s oböjliga fasthållande
vid densamma af deputeradekammaren beslöts 13
juli 1913 med 358 röster mot 204. Det alltmer
prononcerade häfdandet af landets värnkraft till
lands och sjöss samt disciplinens stärkande ha
alltjämt legat P. varmt om hjärtat, då han med
sin noggranna kännedom om den utrikespolitiska
situationen däri sag enda medlet att häfda
Frankrikes maktställning. Från radikalt
håll blef han emellertid föremål för ganska
häftiga beskyllningar för att drifva en alltför
personlig politik. 1914 karakteriseras af hans
resa (i sällskap med den nye konseljpresidenten
Viviani) till ryska hofvet, där det hjärtligaste
mottagande bereddes dem och innerligheten
i det fransk-ryska förbundet ytterligare
pointerades. På återvägen besökte P. 25 juli
sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
